Blind vardag

Blogg

  • Ett tag som husägare

    Nu har jag varit husägare ett tag och jag har inte ångrat det en sekund. Det här är ju det jag drömt om så länge jag kan komma ihåg. Som jag skrev i mitt förra inlägg så var det mycket funderingar i början, dels att jag äntligen uppfyller en dröm men också hur jag ska kunna klara av att sköta om det. Men i slutändan gick tankarna åt att Det löser sig.

    Det är mycket som jag lärt mig på vägen och kommit på bra strategier för. Bara en sådan sak som att klippa gräsmattan utan att det ska se helt förfärligt ut när man knappt ser vad som finns framför gräsklipparenär en utmaning. Att veta var jag varit när det inte är supertydliga gränser är inte helt enkelt. Sen för att göra det lite extra svårt är när det sticker upp lite stenar här och var. Det har jag dock löst genom att ställa ut lite saker som syns när det är dags att klippa och det funkar faktiskt riktigt bra. Sen har jag även kommit på att om jag delar in arbetet i mindre bitar så får jag en bättre överblick. Istället för att ta en stor yta i ett svep delar jag den på två. Jag använder även saker som riktmärken, t.ex trapporna, huset, rabatter etc. Det har visat sig fungera riktigt bra. Dessutom har jag varken kört över vare sig några rabatter, stenar eller mig själv. 😁 Även grästrimmer går fint, där är det lite svårare men jag jobbar på en strategi där.

    En dag när det kom en störtskur märkte jag att det rann vatten över kanten på en av hängrännorna. Så vad vad gör man då? Jo, jag måste ju lösa problemet. Jag hittade en skrapa på ett långt skaft i källaren som är gjord för detta, men problemet var att det inte går att nå rännan från marken. Det är berg och rätt knöligt där, så att stå på en stege är inte att rekommendera för ett blindstyre som jag. Så jag fick helt enkelt försöka känna efter med skrapan så att jag hamnade rätt, samtidigt som det gällde att vara försiktig så att inget skulle gå sönder. Sen när jag hamnade rätt gick det ganska enkelt och jag kunde då känna i skrapan när allt var borta. Så när jag väl listat ut hur jag skulle göra gick det jättelätt. En liten sak kan tyckas, men testa att göra det med förbundna ögon. 😊

    Även trädgårdsarbete är något jag försöker hitta strategier för. Hur klipper man exempelvis en häck med en motordriven häcksax utan att det ser förskräckligt ut eller utan att ofrivilligt amputera diverse kroppsdelar? Hur rensar man rabatterna utan att få med sig sånt som ska vara kvar och att det ska se snyggt och prydligt ut? Jag vill ju trots allt att det jag gör ska bli bra och se bra ut.

    Nu håller vi som bäst på med en helrenovering av badrummet. Golv, väggar och tak ska bytas. Det är en hel del jobb och jag får ovärdelig hjälp från familjen, som gjort sånt här förut. Jag tycker ju sånt här är väldigt roligt och intressant. Dels att se och förstå hur saker är uppbyggda och fungerar, men också den här problemlösningen som det innebär. Så det här projektet följer jag med spänning och ska försöka vara med och så behjälplig som möjligt.

    Jag tänker att ju mer jag vet hur saker och ting fungerar och är uppbyggda, desto lättare blir det för mig att underhålla hus och trädgård och även kanske förebygga att större allvarligare saker händer i framtiden.

    Sen tänker jag att man helt enkelt får skapa rutiner för saker som behöver göras regelbundet, eftersom jag har lite svårt att upptäcka vissa saker själv. Att ta en runda i trädgården på våren och kolla av så att buskarna längs vägen inte breder ut sig för mycket, rensa hängrännor, skrubba altanerna osv. Och samma på hösten. Samma med saker som behöver göras tätare, såsom gräsklippning, rensning av rabatter och sånt. Med tiden får man ju en känsla för hur ofta saker behöver göras på ett ungefär.

    Som sagt, det här kanske kan verka som rätt självklara saker för många, men som jag sa, testa att göra dem med förbundna ögon. Då blir det svårare men inte omöjligt, tänker jag.

  • Att vara en delaktig del i samhället

    Jag skrev ett tidigare inlägg om detta och där menade jag att delaktighet är både attt ge och att ta. Man måste ge i form av att tala om att man finns och vad ens behov är, men man är också beroende av omgivningens stöd, vilja och även vaksamhet.

    Det har hänt ganska många gånger att jag hamnat i sammanhang där jag absolut inte känt mig som en del i gemenskapen. Jag kan ta några exempel från studie och jobbsammanhang. Där har det ofta visats fina presentationer med saker vi ska gå igenom, där vi som publik förväntas läsa igenom och sen diskutera kring det som står. Men eftersom jag inte kan ta del av informationen sitter jag där och undrar vad folk pratar om.

    Ett väldigt enkelt, men användbart sätt är att helt enkelt skicka materialet till mig digitalt innan, så jag har möjlighet att gå igenom det själv och förbereda mig. Då har jag helt plötsligt fått förutsättningarna att kunna leverera något tillbaka och kunna vara delaktig i det som ska gås igenom. Sen kan det ju såklart finnas tillfällen där det är svårt att få materialet i tid, jag minns några sådana tillfällen och då har en snäll person i publiken satt sig bredvid mig och med några få ord förklarat vad som visats, så att jag kunde få ett sammanhang och kunde hänga med. Sådant är otroligt värdefullt.

    Dessutom behöver jag då inte vara den jobbiga åhöraren som stoppar hela tiden med frågor som ”Vad står det där?”, ”Vad visar du nu?” och annat som bromsar upp. 😁 Delatighet för mig är inte bara att sitta med och lyssna, utan att kunna vara med och delta på samma villkor som alla andra, det vill säga att jag får den information alla andra får, att kunna ta mig fram på samma villkor som alla andra osv. ”Du kan väl i alla fall vara med och lyssna” har jag rätt ofta fått höra, vist är tanken fin att man vill att jag ska vara med, men att inte kunna vara med och ge något tillbaks gör att jag inte känner mig fullt ut delaktig och att jag inte kommer till min fulla rätt. Jag vill ju kunna ge tillbaks också, inte bara ta, både på jobbet och utanför jobbet.

    Ett ställe där jag alltid känt mig delaktig är i familjen. Oavsett vad som stått på planeringen så har jag varit med på ett hörn. Visst, jag har en del fysiska begränsningar såklart, men det är få saker som faktiskt inte gått att lösa. Viljan har alltid funnits och finns viljan så räcker den väldigt långt. Jag har fått hänga med på alla möjliga grejer genom åren, för att ta några så tog min ena bror med mig bland annat ut på en åker för att prova att köra Enduro. Jag slog ju garanterat inga hastighetsrekord, men jag fick prova på och förstå lite mer om hans intresse. Sen har jag ju varit med åtskilliga timmar i garaget och hjälpt båda bröderna med diverse bilprojekt och fått chansen att lära mig en hel del där. När vi grejat hemma i huset eller på tomten så har jag också varit med och gjort saker. Varit med när vi byggt saker, kört gräsklippare, målat hus och lite sånt. Jag har till och med fått provköra mina bröders mopeder på en lugn väg. Otroligt värdefullt och bra exempel på att det mesta går att lösa med lite vilja.

    Ett annat exempel på när allt funkat riktigt bra är en konferens jag var med på med jobbet för ett antal år sen. Där fick jag veta lite i förväg vad som skulle hända och vi kunde tillsammans prata ihop oss om en plan som fungerar. Jag minns att när konferensen var slut, gick jag därifrån och var så himla glad, dels att jag märkte att det fanns ett engagemang att man ville att det skulle fungera, men också att jag själv kunnat ge tillbaks mitt engagemang och kunde bidra i diskussioner, övningar och i andra sociala sammanhang.

    Sen har det ju funnits tillfällen där jag verkligen inte känt mig som en i gänget. Dels under skoltiden, när klasskompisarna spelade fotboll på rasterna, eller gjorde andra fysiska saker där jag inte hängde med. Där fick jag stå på sidan och i bästa fall förstod jag vad som hände. Eller på fritiden när klasskompisarna åkte iväg på sina mopeder. Det gav också ett utanförskap som inte var så roligt alla gånger. Men å andra sidan gav det mig mycket annat, bland annat lärde jag mig tidigt hur en dator fungerade och hur jag kunde använda datorer för att lösa saker i vardagen. Alltså grunden till mitt yrkesval. Sen har det ju såklart påverkat mig som person på så vis att jag så gott jag kan försöker få med mig andra i sammanhanget, så att ingen ska hamna utanför. Skulle jag vilja haft det här på ett annat sätt? Nej, det kan jag inte säga. Visst hade det ju varit kul att kunna vara med kompisarna, men å andra sidan har jag fått så mycket annat, bland annat grunden till min karriär. Så jag har valt att fokusera på det jag fått istället för det jag inte fått.

    Ett annat exempel jag kommer på, där det inte riktigt funkat hela vägen, är i jobbsammanhang, där vi skulle vara med på en föreläsning. Det var rätt fullt i lokalen så jag blev visad till en plats, något avsides, medan alla jag kände satte sig vid ett annat bord. Sen när föreläsningen började hängde jag inte med alls. Alla skrattade och hade väldigt roligt åt det som visades, men jag hängde inte med alls. Den enda som inte skrattade var jag. Jag kände mig dels totalt bortglömd men också inte som en i gänget. Det här tog hårt på mig och påverkar mig än idag – trots att det är många år sen nu.

    Det här är ett solklart exempel på att det hade varit till stor hjälp om någon satt sig och talat om för mig vad som hände. Tyvärr kunde jag inte fråga någon ur min grupp heller, eftersom jag inte visste vart de satt.

    Nu vet jag ju att det här inte beror på att någon vill vara elak eller så, utan att man helt enkelt inte har kunskapen, att andra saker händer runtomkring och så vidare. Man kanske inte känner någon med ett funktionshinder och då blir det ju såklart svårt att veta hur man ska göra, vad som funkar, vad som inte funkar osv. Jag har själv varit i den situationen, där jag mött personer med andra funktionsnedsättningar där jag inte vetat hur jag ska underlätta för den personen. Men man löser mycket genom att prata om det och ställa frågor. Jag brukar tjata på folk att det finns inga dumma frågor. Så är bättre att ställa en fråga för mycket än en för lite. 😊Sen är det ju alltid svårt att ha en lösning på alla problem och det bästa då är ju också att prata om det. Flera hjärnor tänker ju bättre än en.

  • Sally har lämnat oss

    För någon månad sen gick tyvärr Sally bort. Hon fick en tumör och blödningar i hjärtat, så det gick väldigt fort. I april skulle on blivit 12 år.

    Hon var verkligen en speciell hund. Hon valde verkligen vem hon ville prata med. När man ansöker om ledarhund får man gå en femdagarskurs där man får lite mer information om hur det fungerar. Man får också testa att gå med olika typer av hundar. De här hundarna är i slutet av sin utbildning. När jag gick min kurs var Sally en av de hundar man fick gå med. En eftermiddag, när Sallys dressör skulle gå med ett annat ekipage, fick jag ”låna” henne lite. Det första som hände var att hon började tugga på min hand. Sen klättrade hon upp i mitt knä och la sig där. Efter en lång stund, när mina ben domnat bort i princip helt, bad jag henne hoppa ner på golvet igen, då la hon sig på rygg på mina fötter och somnade.

    Ett halvår senare fick jag ett samtal från Ledarhundsverksamheten, där de meddelade att de hade en hund åt mig och det råkade då vara Sally. Vilken fullträff det blev!

    Sally och jag har varit med om många äventyr genom åren. Hon var otroligt klok och intelligent. Sen kunde hon vara en riktig buse och ögontjänare när hon satt den sidan till. Speciellt när det gällde mat, jag vet inte hur många gånger hon försökte sno kattens mat när jag vände ryggen till.

    Jag har mött många som sagt att de är hundrädda. Men de allra flesta var inte rädd för Sally av någon anledning. Min morfar hade en väldig respekt för hundar, men han och Sally kom riktigt bra överens.

    Sally tog verkligen hand om min morfar. Han var sjuk och så fort han lämnade rummet gick Sally efter. Jag minns speciellt ett tillfälle när morfar hade hängt sin käpp på ryggstödet på stolen han satt på. Han råkade stöta till den så att den ramlade i golvet. Då kommer Sally i full fart från hallen, plockar upp käppen och sätter sig framför honom med den i munnen, så att han kunde ta den. Helt utan att någon sagt något.

    Sen var hon en väldigt bra arbetskamrat också. Vi har tagit oss fram på både kända och okända platser, i snöstorm, kolsvart mörker, på skogsstigar osv, det har funkat hur bra som helst. Hon hade en förmåga att kunna planera vilken smidigaste vägen är och ju stökigare det var, desto mer taggad blev hon. Ett exempel på problemlösning var när vi skulle till jobbet och vägen var avstängd, löste hon det genom att ta med mig till en hiss, så vi kunde ta oss runt hindret. Vi tog oss också fram mitt i snökaos, bland snövallar, plogbilar och sånt, hon blev taggad av det och tyckte att det var riktigt kul när det blev lite klurigt.

    På slutet började hennes leder att ge upp, hon fick artros och fick äta lite mediciner. Då drog vi ner på jobbet och hon fick till slut bli pensionär på heltid. Hon fick i alla fall en otroligt bra pension sista året, det var hon värd.

  • Att hitta tillbaka från en utmattning

    Under den senaste tiden har jag jobbat mig tillbaks efter en långvarig utmattning. Mycket på jobbet och mycket privat ledde till slut att kroppen sa ifrån.

    Jag märkte att konstiga saker började hända. Det började med att jag kunde helt plötsligt bli yr och tappa orienteringen. Jag märkte också att jag började glömma saker och att jag reagerade på konstiga sätt, som jag inte förstod.

    Vid ett tillfälle när jag var på väg in till jobbet tappade jag bort var jag var. Jag har åkt den är vägen i många år nu så jag kan den utantill, nästan i sömnen. Jag satt där och hörde busssutropen, när min hållplats ropades ut var det som att hjärnan inte registrerade det, jag hörde men förstod inte att jag skullle gå av. Bussen stannade och jag var tvungen att fråga chauffören vid vilken hållplats vi stod vid.

    Vid ett annat tillfälle var jag ute med hunden en mörk höstkväll. När jag kom en bit på vägen blev jag så pass snurrig att jag höll på att ramla omkull. Jag fick tag i en snökäpp i sista sekund, kanske inte det stadigaste föremålet men ändå. Jag fick då vända och ta mig hem, helt vimmelkantig. Efter den incidenten bestämde jag mig att nu får det vara stopp, nu behövs något göras.

    Sen var jag på besök hos mina föräldrar och vi skulle sätta oss och kolla på TV. Jag satt där och skulle gå och hämta något. När jag sen kommer tillbaks och ska sätta mig, sätter jag mig bredvid stolen och ramlar baklänges och slår bakhuvudet i fönsterbrädan. Det var en ordentlig smäll, hade faktiskt ont i huvudet en bra stund efter det. Jag har annars väldigt bra koll på hur det ser ut i min omgivning, där jag varit mycket.

    Jag kunde också krocka med saker, saker som jag visste fanns och som alltid stått där de stod. ”Kända” miljöer har jag oftast väldigt bra koll på men inte i det här läget.

    Nu är jag på god väg att komma på rätt spår igen. En sjukskrivning blev det, först på heltid och sen gradvis komma igång igen. Än så länge går det bra, de flesta stress-relaterade sakerna har försvunnit. Men det finns fortfarande lite saker som spökar. Bland annat kan jag från ingenstans bli riktigt trött. Det är som att det blir soppatorsk i kroppen, det finns absolut inget mer att ge. Folk runt mig har sagt att det syns tydligt när det tar stopp, att det ser ut som att jag säckar ihop, ögonen åker ihop, lite som att jag har kraftig huvudvärk.

    När det här händer är det som att hjärnan inte orkar processa alla intryck. Saker blir grötigt framför ögonen på mig och att ta sig fram eller på annat sätt använda synen blir då väldigt krävande. Det här hände på jobbet för några veckor sen, att ta sig hem genom stan med cyklister, bilar och annat stök var en utmaning i sig. I ett sådant läge finns det ju inga alternativ, jag måste ta mig hem.

    En dag var vi på väg hem, jag och Mino. Jag hade kommit iväg i bra tid, så förutsättningarna var riktigt bra. Men eftersom Mino är så pass ny än så länge händer det att han missar saker ibland och nu missade han att svänga av en gångväg. Vi gick alldeles för långt utan att jag märkte det. Att försöka lista ut var jag var, att leta sig tillbaks och sen försöka hitta rätt tog knäcken på mig och när jag kom hem rasade jag ihop på soffan med Mino på min mage. (Han känner tydligen av när jag blir såhär trött, varenda gång lägger han sig hos mig då).

    Ett litet sidospår, ”Det är väl bara att gå tillbaka?” har jag fått höra många gånger när jag gått vilse. Tyvärr är det inte så ”bara”. För att det ska funka så måste jag för det första veta var jag är. Sen måste jag veta hur långt jag ska gå tillbaks för att hitta en referenspunkt, så att jag vet var jag är. Sen måste jag fortsätta dit jag ska, fullt koncentrerad för att inte tappa bort mig igen. Att göra et här efter en rak gångväg utan några tydliga referenser, ja det blir inte så lätt. Så tyvärr, det är inte så ”bara”.

    Testa själv, blunda och gå ett varv hemma där du bor. Fortsätt blunda och vänd dig om och gå samma väg fast åt andra hållet. Då kommer du märka att det inte är samma väg, utan två helt olika vägar.

    Så, tillbaks till ämnet igen. Om man ska vända det här till något positivt, så har jag lärt mig en hel del av det här. Dels att lyssna på kroppen. Säger den att den behöver rvila så behöver den det. Sen kan man inte göra allt och vara överallt samtidigt heller, även om jag själv vill det. Det man inte hinner idag hinner man i morgon. Sen ska man omge sig med människor som ger energi och göra saker som ger energi. Visst, det kan kosta lite energimässigt, men i slutändan är det värt det. Som jag skrev i ett tidigare inlägg om energiåtgång.

  • Husägare

    Under den senaste tiden har jag kämpat mig tillbaks från en utmattning, som i sin tur ledde till en sjukskrivning. Mitt i allt blev jag dessutom husägare, vilket visat sig vara en god hjälp på vägen.

    Att ha ett eget hus har varit något jag drömt om så länge jag kan komma ihåg. Min morfar gick tyvärr bort förra året, som ni säkert läst om här på bloggen och nu har jag ärvt mina morföräldrars hem. De byggde huset först som en sommarstuga, men efter några år flyttade de ut på heltid.

    Min första tanke när det kom på tal var att det skulle bli jättekul. Dels en dröm som helt plötsligt gick i uppfyllelse, men också den äran att få sköta om och ta hand om något som mina morföräldrar byggt upp och lagt ner väldigt mycket tid på. Att få föra det vidare till kommande generationer helt enkelt. Sen, när allt blev färdigt och det helt plötsligt blev verklighet vändes allt till någon slags skräckblandad förtjusning. Visst skulle det bli väldigt roligt, men vad sjutton har jag nu gett mig in på!? Jag har ju bott större delen av mitt liv i hus, så jag tycker ändå att jag har rätt bra koll på vad det innebär. Men att ha ansvar för det är helt nytt. Men nu på senare tid har det övergått mer till att kännas riktigt riktigt roligt och bra, en av de bästa sakerna jag gjort. Helt klart.

    Huset ligger fem kilometer upp längs en skogsväg. Jag är faktiskt uppväxt i ett annat hus ca 300 meter ifrån mormor och morfars hus, så området kan jag utan och innan. Så jag har otroligt många minnen från det här stället, skulle gissa att mina första minnen är från när jag var runt ett par år. Så det känns verkligen som hemma.

    Under sommaren har jag haft familjen på besök några vändor. Vi har målat, fixat och donat så att allt fungerar. Så mycket tid har tillbringats där främst under sommaren och hösten.

    Det är ju en hel del nya saker att lära sig. Eftersom mina morföräldrar varit sjuka en längre tid finns det en hel del att göra på tomten, dels att snygga till buskar och sånt, men också att ta bort träd som vuxit upp. Jag har absolut noll kunnskap om att sköta om en trädgård, mer än det jag hjälpt till med hemma och hos mor och farföräldrar när de hållit på. Men då har man hela tiden fått veta vad man ska göra. Som exempel, hur klipper man en häck? Och, hur gör man det som gravt synskadad utan att det ser förjäkligt ut? 😁 Jag vill ju att det jag gör ska hålla en god kvalitet.

    Som första steg började jag med att rensa upp i rabatterna. Det gick, efter att jag fått veta vad som ska bort och vad som skavara kvar. Sen har jag också fällt ett helt gäng aspar, uppskattar att det var runt 25 stycken. Alla kroppsdelar sitter där dem ska, så jag får väl lov att säga att även det lyckades. Det finns lika mycket till att ta ner, om inte mer, men det får bli lite längre fram i höst.

    I början fanns det inte så mycket verktyg att ta till, så jag tog det jag hittade. Så nästan allt är nedsågat och uppkapat med en vanlig manuell fogsvans. Min bror tyckte dock att jag behövde en tigersåg, så jag fick en sådan i födelsedagspresent. Den har jag använt flitigt, funkar riktigt bra. Men man får ta det lite försiktigt bara.

    Även att sköta om själva huset är ju nytt att göra helt själv. Att rensa hängrännor, byta ut ett dörrlås och laga, slipa och måla en källardörr är några av sakerna jag gjort med ett bra resultat – även här med alla kroppsdelar kvar.

    För mig har det här hjälpt mig enormt mycket i min återhämtning från min utmattning. Att arbeta fysiskt med något och samtidigt se ett resultat är en härlig känsla och man blir peppad att bara fortsätta och fortsätta. Min tanke med träd och slyrensningen var att bara ta ner några stycken träd som stod nära huset. Det urartade såklart och blev betydligt mer än så. Jag funkar lite så, sätter jag igång med något så kör jag på tills jag blir nöjd. Blir det enformigt eller lite tråkigt så sätter jag igång en podd eller liknande i öronen och kör på lite till.

    Sen har det ju också blivit en hel del skrubbande och skurande, både i huset och på altanerna. Även det har varit bra för mig. Jag har fått tid att fundera och komma fram till hur jag ska komma vidare och ta mig tillbaks till där jag vill vara. Det är fortfarande en lång väg kvar, men jag tar små steg framåt i alla fall.

    Jag ser verkligen fram emot att fortsätta pysslandet, jag tänker att det mesta borde gå att lära sig. Bara man hittar rätt strategi så borde det lösa sig. ”Ingenting är omöjligt” har ni väl hört talas om?

    Såhär mycket blev det.
    En skaplig hög blev det.

  • Ett tag sen sist

    Hej alla! Det var ett tag sedan jag senast uppdaterade här, och oj, vad mycket som har hänt sedan dess!

    Mino och jag har fortsatt vårt äventyr tillsammans. I början av sommaren deltog vi i en ledarhundsutbildning med åtta andra ekipage. Vi tränade på olika moment, fick tips och råd, och delade erfarenheter. Jag fick många bra tips som jag har testat och som visade sig fungera riktigt bra. Fortfarande finns en del att jobba på, men det går framåt sakta men säkert.

    Vägarna vi tränat in fungerar nu skapligt bra. Jag behöver fortfarande hålla ett öga på honom, eftersom nyfikenheten ibland kan ta över. Man får då påminna honom om att han faktiskt jobbar. Det blir även lite missar här och där, men även dessa blir bara färre och färre.

    Mino ligger och tittar in i kameran.

    Häromdagen höll det dock på att gå väldigt illa. Vi var på väg hem från jobbet. När vi gick längs trottoaren fick vi möte, så Mino var tvungen att svänga in till höger. Då sa det helt plötsligt PANG! Jag far alltså in i stolpen med huvudet före och slår i pannan, näsan och hakan. Då trodde jag faktiskt att både näsa och tänder gått sönder av smällen, men allt höll och vi kunde promenera vidare när jag fått bort det värsta blodet från mitt ansikte. Lite intressant dock att vi mötte massa människor och det gick även människor bakom oss, men ingen tycktes notera detta.

    Så, lite småmissar händer ibland, men det går framåt och Mino är en väldigt rolig vovve att jobba med. Så jag tror att det här kommer bli bra med åren.

  • Vi jobbar på

    Nu har Mino varit här ett tag, så mer och mer börjar falla på plats. Han har börjat lära sig våra vanligaste sträckor och han ser ut att trivas bra.

    Något som jag inte räknat med är hur mycket jobb det egentligen är med ny hund. Vi ska lära känna varandra och tolka varandras signaler. Men också lära oss alla promenadsträckor vi behöver kunna, med allt vad det innebär. Nu när det är vinter och snö blir det extra utmanande. Så jag kan inte låta bli att tycka att det är lite skönt att snön är borta en stund, det gör det lite lättare att ta sig till jobbet.

    Visst var det mycket jobb när Sally kom också. Hon var också väldigt valpig och nyfiken, men förutsättningarna såg lite annorlunda ut då. Jag bytte jobb i den vevan och var då hemma i lite drygt tre månader. Sen fick jag en tillfällig anställning i Stockholm och dit åkte vi taxiresor. Det här gjorde att vi fick mycket tid att träna ihop oss och sen, lite mer än ett halvår senare, var vi mer förberedda när jag började i Uppsala.

    Mino på morgonpromenad.

    Men jag tycker ändå att Mino jobbar på bra. Han har lärt sig vägen till och från jobbet nästan helt nu. Däremot blir han lätt distraherad av människor, cyklar, bilar och annat som far förbi. Så jag behöver påminna honom då och då att vi jobbar. Det här gör ju att det krävs mer koncentration från min sida, dels att hålla reda på vägen, dels att hålla koll på vad Mino tänker göra men också att se till att han jobbar efter sitt mönster. Jag vill ju inte att han ska tappa det han lärt sig. Det gör det mycket svårare när det är vitt och snö, dels ser jag inte alls var vägkanterna är och dels får han svårare att se dem. Sen blir det betydligt svårare i mörker, för att inte säga omöjligt.

    Jag tycker ändå att han tar steg framåt, det går bättre och bättre för varje dag som går. Sen är han ju en otroligt härlig hund även utanför arbetet. Otroligt glad och nyfiken och vill gärna vara med där det händer saker. Vi har en hel del att jobba på, både med och utan sele, men vi kämpar på. Jag har samma mål med Mino som med Sally, vi ska bli ett så bra team som vi bara kan bli. Och Sally och jag blev ett otroligt bra team, det är fortfarande väldigt tomt efter henne och det kommer det fortsätta vara. Därför känns det skönt att veta att hon har ett skönt pensionärsliv nu.

  • Hur kan stress påverka mig i min blinda vardag?

    Som lite uppföljning på mitt inlägg om energi och energiåtgång – jag har inte funderat så mycket på det här med stress och hur det kan påverka mig. Visst har jag varit stressad tidigare och haft mycket att göra och mycket i huvudet, men det har alltid varit hanterbart. De senaste åren har dock varit ganska jobbiga, dels mycket på jobbet men också en hel del inom familjen.

    Men jag märker att konstiga saker händer kopplat till min synskada när hjärnan är på högvarv. Jag har till exempel helt tappat orienteringen när jag varit på väg till eller från jobbet, jag har alltså för en stund totalt missat var jag är. Ändå tycker jag att jag har ett gott lokalsinne. Jag har också råkat krocka med saker såsom bord, stolar etc som jag vet till 110% vart dem står, vilket jag aldrig gjort tidigare.

    Vid ett tillfälle satt jag på bussen på väg till jobbet. Den sträckan har jag åt tusentals gånger känns det som, dels under större delen av min gymnasietid men också under hela tiden jag jobbat i Uppsala. När jag börjar närma mig min hållplats hör jag att den ropas ut. Sen märker jag att bussen stannar. Jag hajar då till av att jag ser något jag känner igen, men kopplar inte. Så jag frågar chauffören var vi är och han svarar att vi är på den hållplats jag trott. Då blev det bråttom att samla ihop mina grejer och kasta mig av. Jag uppfattade bussutropet och jag visste ungefär vart vi var, men det var som att hjärnan inte kopplade. Det var faktiskt lite läskigt.

    Tidigare i höstas var jag hos familjen och hälsade på. Vi satt i vardagsrummet och kollade på TV och jag skulle hämta något. När jag kommer tillbaks och ska sätta mig i fåtöljen igen så går jag fram till den, känner att den finns där och sätter mig. PANG! Jag sätter mig bredvid den och slår bakhuvudet i en fönsterbräda. Resultatet blir en rejäl bula i bakhuvudet och en flisa som gick ur fönsterbrädan. Jag förstår inte hur det gick till och det är något som aldrig hänt tidigare.

    Jag kan vara lite tankspridd och lite lätt förvirrad ibland och glömma saker, det händer lite då och då. Men absolut inte på den här nivån. ”Du är nog bara lite tankspridd och i din egen värld” brukar jag få höra. Men för många saker som jag inte känner igen har hänt för att det ska vara på det viset.

    Sen märker jag att energin tar slut mycket snabbare än normalt. Dels påverkar det mitt fokus, men det påverkar faktiskt också min syn. Det kanske hör ihop, vad vet jag. Men dels får jag svårare att fokusera på saker, jag får svårare att urskilja färger som ligger nära varandra i nyans och avståndet jag ser på blir kortare. Ibland, när jag är riktigt trött orkar inte ögonen fokusera alls och jag registrerar inte vad jag ser.

    Så var rädda om er därute och försök att inte stressa alltför mycket!

  • Energiåtgång

    Något jag ganska ofta återkommer till är det här med energiåtgång. Det har blivit speciellt påtagligt nu under tiden jag inte haft någon hund som varit lite extra ögon. Något som inte är så energikrävande för genomsnittspersonen kan kräva betydligt mer av mig, då mina sinnen behöver arbeta så mycket det går eftersom synen är försämrad.

    Jag tänkte försöka förklara det här med något som vi alla kan relatera till. VI säger att den energi man har ryms i ett batteri. När batteriet är laddat till 100% så är man helt utvilad och pigg. Vissa saker tar energi medan andra ger. Det vill säga, vissa saker tömmer batteriet och vissa laddar det.

    Vi kan ta en helt vanlig arbetsdag som exempel. Jag skulle uppskatta att ta sig till och från jobbet utan hund skulle ta ca 15% av batteriet per resa, dvs 30% till och från jobbet. Med hund så skulle jag säga runt 5% per resa. Stor skillnad alltså.

    Miljöer där det är mycket folk i rörelse och mycket ljud är också en stor ”energitjuv”. Vi kan ta vår stora matsal som exempel. Dels ska jag navigera mig fram till rätt ställe och hålla koll på var jag är och var jag ska. Sen ska jag undvika allt som står i vägen i form av människor, möbler etc. Sen gäller det att hålla koll på var kollegorna tar vägen och till sist hänga med i vad som sägs runt bordet och sortera ut det från allt annat. Bara det skulle jag säga tar 10% av energin. Jämfört med att stanna kvar i den lilla matsalen som är betydligt lugnare så skulle jag säga att det tar så lite som 1%.

    Så om vi säger att 70% av all kapacitet går åt till arbetet blir det bara 30% kvar till annat, det ska räcka till alla vardagssysslor, fritidsintressen etc. Och i ärlighetens namn, hur ofta vaknar man en vardag och känner att man är helt utvilad och helt pigg?

    Med andra ord är återhämtningen viktig. Att sova laddar ju upp batteriet, men andra saker är ju minst lika viktiga. En skön promenad med hunden i finvädret kan ta en del energi, men ger tillbaks betydligt mer. Att umgås med kompisar och familj laddar också en hel del och även att komma hem efter en arbetsdag och känna att man gjort en bra insats.

    För mig har det inte riktigt varit aktuellt att helt undvika situationer som är lite mer energikrävande. Jag försöker hela tiden jobba runt saker och komma på lite kreativa lösningar på problem som dyker upp. Risken om jag skulle undvika dessa situationer blir ju att jag missar saker och hamnar utanför. Och att hamna utanför och känna att man itne tillhör gruppen är ju energikrävande i sig. Att vara delaktig och kunna vara delaktig laddar ju också batterierna.

    Så vad kan man göra för att undvika att energin tar slut? Det är en väldigt bra fråga. Det gäller ju att återhämta sig så gott det går. Folk som lärt känna mig är också väldigt bra på att se när jag behöver lite extra guidning, när jag råkar försvinna, missar något som händer och så vidare. Sådana saker är väldigt värdefulla och uppskattade och ibland helt avgörande, men samtidigt vill jag ju inte lägga något ansvar på någon. Men samtidigt, om någon runt mig hade behövt lite extra hjälp och stöd så hade jag ju självklart gjort det jag kunnat, utan att tveka!

  • Äntligen fredag

    Då var det äntligen fredag. Skönt att få några dagars ledighet. Vägen till och från jobbet går bara bättre och bättre för Mino, han blir alltmer säker och jag behöver inte hjälpa honom så mycket längre. Det märks på så sätt att i början ger jag kommandon när vi kommer fram till t.ex övergångsställen, när han ska svänga in någonstans etc. Han tar alltmer rätt beslut och det går riktigt bra.

    På hemvägen fick han gå lite ledig sista biten. Jag tyckte att han skulle få gå och nosa lite sista biten. DÅ började han buffa på mig och sen hoppade han runt i snövallen som en liten galning. Han hoppade och studsade i snön ett tag och sen när vi kom fram till det ställe där vi brukar sela på så blev han 100% fokuserad på sitt jobb igen. Han är verkligen som en liten valp ibland. 😁

    Men det känns skönt att bitarna börjar falla på plats. Det märks på honom att han är ung, men han är riktigt duktig på det han gör och det märks att han verkligen vill göra rätt.

    En liten vilopaus på kontoret.