Väldigt mycket i vår kommunikation sker ju via synen och det visuella. Alltifrån kroppsspråk, ritningar, diagram, skyltar etc. Om man då plockar bort synen så ställer det här ju såklart till en del problem, både med kommunikationen med andra människor men också annan information som kommer till oss. Som jag skrivit förut så har jag hört någonstans att 80% av alla intryck vi får kommer genom synen, så det är väldigt mycket som försvinner.
Eftersom jag inte kan läsa av någon annan människas kroppsspråk så behöver jag göra på annat sätt. Jag ser ju inte andra människors ansiktsuttryck, blickar, reaktioner, om de tar sats för att försöka säga något osv. Så för mig gäller det att försöka snappa upp så mycket som möjligt med hjälp av hörseln, ibland behöver jag dessutom ”gissa”. Det funkar bra med människor jag känner väl, men med människor jag inte känner så väl blir det svårare. Ibland leder det till en del missar, såsom att jag råkar avbryta på fel ställe för att jag helt enkelt inte ser att någon tar sats för att säga något, missar reaktioner, osv. Eller en sådan vardaglig sak som att man möter någon som hejar på en. Att läsa av ifall personen vill vidare eller stanna och prata en stund, den är jättesvår.
Det här påverkar ju även vilka signaler jag själv sänder ut. Eftersom jag inte kan läsa av folks kroppsspråk blir ju även mina egna signaler lidande och jag märker att jag ibland skickar fel signaler till omgivningen. Det här har lett till en del missuppfattningar. Därför är jag mer på min vakt och i vissa sammanhang behöver jag vara extra tydlig med vad jag faktiskt menar. Även här märker jag att folk som känner mig väl lärt sig hur jag kommunicerar, medan andra tyvärr får det svårare. Därför blir jag mer avslappnad i sällskap med folk jag känner väl. Det här blir för mig ett inlärt beteende eftersom jag inte uppfattar hur andra gör, det koimmer liksom inte naturligt.
Det visuella leder även till ett visst utanförskap. Tänk dig att man sitter runt ett bord och någon slänger fram en bild på något. Alla tittar och samtalar om det man ser. Där sitter jag och försöker förstå sammanhanget på det som sägs, vilket inte alltid är så lätt.
Eller om någon visar något. ”Kolla här”. Eller om något plötsligt händer någonstans. Sånt kan bli lite jobbigt, att inte känna sig som en i gänget man är med.
Visuell kommunikation är väldigt effektiv, jag förstår verkligen grejen med det. Det är därför jag själv försöker öva upp den eftersom den inte kommer naturligt för mig. Inte det lättaste, men det går.
Jag tror tyvärr att jag uppfattats som både otrevlig och dryg av min omgivning emellanåt, som bara gått förbi folk som hejat på mig. Eller råkat avbryta andra av misstag. Eller inte sett hur det jag sagt eller gjort landat. Så jag hoppas med det här inlägget skapa lite mer inblick i hur sådana som jag fungerar. Att vi inte är dryga och otrevliga blindstyren, utan att vissa saker är svåra att uppfatta.
Att förklara vad den där bilden som alla pratar om föreställer med några få ord gör jättestor skillnad. Eller förklara vad som visas. Eller förklara vad som händer. Det ger mig möjligheten att kunna vara med och ta del av det roliga som händer. Eller kunna vara med i diskussionen på samma villkor som alla andra. Små saker som gör en jätteskillnad helt enkelt.
Och sist men inte minst, om ni inte vet hur ni ska göra i en viss situation, ställ en fråga. Jag uppmuntrar alltid till att fråga. Det blir så himla mycket enklare då.
Lämna ett svar