Blind vardag

Kategori: Ledarhund

  • Sally har lämnat oss

    För någon månad sen gick tyvärr Sally bort. Hon fick en tumör och blödningar i hjärtat, så det gick väldigt fort. I april skulle on blivit 12 år.

    Hon var verkligen en speciell hund. Hon valde verkligen vem hon ville prata med. När man ansöker om ledarhund får man gå en femdagarskurs där man får lite mer information om hur det fungerar. Man får också testa att gå med olika typer av hundar. De här hundarna är i slutet av sin utbildning. När jag gick min kurs var Sally en av de hundar man fick gå med. En eftermiddag, när Sallys dressör skulle gå med ett annat ekipage, fick jag ”låna” henne lite. Det första som hände var att hon började tugga på min hand. Sen klättrade hon upp i mitt knä och la sig där. Efter en lång stund, när mina ben domnat bort i princip helt, bad jag henne hoppa ner på golvet igen, då la hon sig på rygg på mina fötter och somnade.

    Ett halvår senare fick jag ett samtal från Ledarhundsverksamheten, där de meddelade att de hade en hund åt mig och det råkade då vara Sally. Vilken fullträff det blev!

    Sally och jag har varit med om många äventyr genom åren. Hon var otroligt klok och intelligent. Sen kunde hon vara en riktig buse och ögontjänare när hon satt den sidan till. Speciellt när det gällde mat, jag vet inte hur många gånger hon försökte sno kattens mat när jag vände ryggen till.

    Jag har mött många som sagt att de är hundrädda. Men de allra flesta var inte rädd för Sally av någon anledning. Min morfar hade en väldig respekt för hundar, men han och Sally kom riktigt bra överens.

    Sally tog verkligen hand om min morfar. Han var sjuk och så fort han lämnade rummet gick Sally efter. Jag minns speciellt ett tillfälle när morfar hade hängt sin käpp på ryggstödet på stolen han satt på. Han råkade stöta till den så att den ramlade i golvet. Då kommer Sally i full fart från hallen, plockar upp käppen och sätter sig framför honom med den i munnen, så att han kunde ta den. Helt utan att någon sagt något.

    Sen var hon en väldigt bra arbetskamrat också. Vi har tagit oss fram på både kända och okända platser, i snöstorm, kolsvart mörker, på skogsstigar osv, det har funkat hur bra som helst. Hon hade en förmåga att kunna planera vilken smidigaste vägen är och ju stökigare det var, desto mer taggad blev hon. Ett exempel på problemlösning var när vi skulle till jobbet och vägen var avstängd, löste hon det genom att ta med mig till en hiss, så vi kunde ta oss runt hindret. Vi tog oss också fram mitt i snökaos, bland snövallar, plogbilar och sånt, hon blev taggad av det och tyckte att det var riktigt kul när det blev lite klurigt.

    På slutet började hennes leder att ge upp, hon fick artros och fick äta lite mediciner. Då drog vi ner på jobbet och hon fick till slut bli pensionär på heltid. Hon fick i alla fall en otroligt bra pension sista året, det var hon värd.

  • Ett tag sen sist

    Hej alla! Det var ett tag sedan jag senast uppdaterade här, och oj, vad mycket som har hänt sedan dess!

    Mino och jag har fortsatt vårt äventyr tillsammans. I början av sommaren deltog vi i en ledarhundsutbildning med åtta andra ekipage. Vi tränade på olika moment, fick tips och råd, och delade erfarenheter. Jag fick många bra tips som jag har testat och som visade sig fungera riktigt bra. Fortfarande finns en del att jobba på, men det går framåt sakta men säkert.

    Vägarna vi tränat in fungerar nu skapligt bra. Jag behöver fortfarande hålla ett öga på honom, eftersom nyfikenheten ibland kan ta över. Man får då påminna honom om att han faktiskt jobbar. Det blir även lite missar här och där, men även dessa blir bara färre och färre.

    Mino ligger och tittar in i kameran.

    Häromdagen höll det dock på att gå väldigt illa. Vi var på väg hem från jobbet. När vi gick längs trottoaren fick vi möte, så Mino var tvungen att svänga in till höger. Då sa det helt plötsligt PANG! Jag far alltså in i stolpen med huvudet före och slår i pannan, näsan och hakan. Då trodde jag faktiskt att både näsa och tänder gått sönder av smällen, men allt höll och vi kunde promenera vidare när jag fått bort det värsta blodet från mitt ansikte. Lite intressant dock att vi mötte massa människor och det gick även människor bakom oss, men ingen tycktes notera detta.

    Så, lite småmissar händer ibland, men det går framåt och Mino är en väldigt rolig vovve att jobba med. Så jag tror att det här kommer bli bra med åren.

  • Vi jobbar på

    Nu har Mino varit här ett tag, så mer och mer börjar falla på plats. Han har börjat lära sig våra vanligaste sträckor och han ser ut att trivas bra.

    Något som jag inte räknat med är hur mycket jobb det egentligen är med ny hund. Vi ska lära känna varandra och tolka varandras signaler. Men också lära oss alla promenadsträckor vi behöver kunna, med allt vad det innebär. Nu när det är vinter och snö blir det extra utmanande. Så jag kan inte låta bli att tycka att det är lite skönt att snön är borta en stund, det gör det lite lättare att ta sig till jobbet.

    Visst var det mycket jobb när Sally kom också. Hon var också väldigt valpig och nyfiken, men förutsättningarna såg lite annorlunda ut då. Jag bytte jobb i den vevan och var då hemma i lite drygt tre månader. Sen fick jag en tillfällig anställning i Stockholm och dit åkte vi taxiresor. Det här gjorde att vi fick mycket tid att träna ihop oss och sen, lite mer än ett halvår senare, var vi mer förberedda när jag började i Uppsala.

    Mino på morgonpromenad.

    Men jag tycker ändå att Mino jobbar på bra. Han har lärt sig vägen till och från jobbet nästan helt nu. Däremot blir han lätt distraherad av människor, cyklar, bilar och annat som far förbi. Så jag behöver påminna honom då och då att vi jobbar. Det här gör ju att det krävs mer koncentration från min sida, dels att hålla reda på vägen, dels att hålla koll på vad Mino tänker göra men också att se till att han jobbar efter sitt mönster. Jag vill ju inte att han ska tappa det han lärt sig. Det gör det mycket svårare när det är vitt och snö, dels ser jag inte alls var vägkanterna är och dels får han svårare att se dem. Sen blir det betydligt svårare i mörker, för att inte säga omöjligt.

    Jag tycker ändå att han tar steg framåt, det går bättre och bättre för varje dag som går. Sen är han ju en otroligt härlig hund även utanför arbetet. Otroligt glad och nyfiken och vill gärna vara med där det händer saker. Vi har en hel del att jobba på, både med och utan sele, men vi kämpar på. Jag har samma mål med Mino som med Sally, vi ska bli ett så bra team som vi bara kan bli. Och Sally och jag blev ett otroligt bra team, det är fortfarande väldigt tomt efter henne och det kommer det fortsätta vara. Därför känns det skönt att veta att hon har ett skönt pensionärsliv nu.

  • Äntligen fredag

    Då var det äntligen fredag. Skönt att få några dagars ledighet. Vägen till och från jobbet går bara bättre och bättre för Mino, han blir alltmer säker och jag behöver inte hjälpa honom så mycket längre. Det märks på så sätt att i början ger jag kommandon när vi kommer fram till t.ex övergångsställen, när han ska svänga in någonstans etc. Han tar alltmer rätt beslut och det går riktigt bra.

    På hemvägen fick han gå lite ledig sista biten. Jag tyckte att han skulle få gå och nosa lite sista biten. DÅ började han buffa på mig och sen hoppade han runt i snövallen som en liten galning. Han hoppade och studsade i snön ett tag och sen när vi kom fram till det ställe där vi brukar sela på så blev han 100% fokuserad på sitt jobb igen. Han är verkligen som en liten valp ibland. 😁

    Men det känns skönt att bitarna börjar falla på plats. Det märks på honom att han är ung, men han är riktigt duktig på det han gör och det märks att han verkligen vill göra rätt.

    En liten vilopaus på kontoret.

  • Ännu en lat dag

    Idag har vi jobbat hemifrån. Tror att det är bra att köra varannnan dag för Minos skull, i alla fall i början. Då hinner han återhämta sig ordentligt.

    På hemmaplan börjar han bli riktigt varm i kläderna. Eller ska man säga varm i pälsen när det gäller hundar? Nu hittar han de flesta vägarna här runtomkring utan problem. Ibland har han saktat in och tvekat lite, men det går bättre och bättre.

    Sen är ju snön så vansinnigt kul. Dels finns det så mycket att nosa på men det är också kul att hoppa i snövallarna. Och snöbollarna är såklart roliga att leka med. Idag under lunchpromenaden hittade han en perfekt snöboll som han kastade omkring. Han kastade iväg den och skuttade glatt efter och hämtade den.

    I morgon blir veckans sista dag och då kör vi som vanligt jobb i Uppsala.

  • Ytterligare en arbetsdag

    Idag har vi varit på kontoret igen. En del kollegor som velat säga hej åt Mino vilket han tycker om. Nu börjar även vägen till och från jobbet gå riktigt bra. Vissa ställen är fortfarande lite röriga men på det stora hela går det riktigt bra.

    Det händer ju dessutom massa spännande saker hela tiden. En massa konstiga ljud från byggnadsmaskiner, bilar och lastbilar som swishar förbi och människor som ser spännande ut. Härom dagen till exempel, då passerade vi en människa med en lunchpåse i handen och då var Mino såklart tvungen att kolla vad som fanns där i förbifarten.

    Väl på kontoret är det iallafall lugnt och skönt.

    I morgon jobbar vi hemma igen, så det blir en liten vilodag för Mino.

  • Vinten dök visst upp igen

    Då har vintern dykt upp igen. I morse när vi vaknade var  allt vitt igen, då hade vi fått en laddning blötsnö som nu har fryst.

    Eftersom solen kikade fram runt lunchtid så tänkte jag att vi tar en promenad i solskenet. Det tyckte Mino var så pass kul att han bara var tvungen att skutta i snövallarna när han fick vara ledig. När vi var på väg hem var han bara tvungen att plocka upp en jätterolig snöboll. Sen skuttade han runt mig med den i munnen, kastade upp den i luften och hämtade den och fortsatte skutta runt. Till slut fick jag säga åt honom att lugna ner sig lite, kändes inte tvärsäkert direkt att leka efter en väg. 😁  Sen blev det jobb i sele sista biten hem och då är det alltid ordning och reda.

    Under eftermiddagsfikat fick han dock springa ut och leka i snön på tomten. Tänk att snö är så kul när man är hund.

  • Första arbetsdagen för Mino

    Idag var första riktiga arbetsdagen för Mino. Vi har hälsat på två gånger tidigare, men då bara korta stunder. Nu var vi på jobbet nästan en hel arbetsdag så nu är han trött.

    Att ta sig till och från jobbet gick bra. Han var riktigt duktig och klarade sig så gott som hela vägen på egen hand. Han blir dock lite osäker ibland, men det är fullt förståeligt på grund av att han är så ung och sen är vägen rätt rörig med många saker att passera, cyklister, gångtrafikanter etc.

    Väl på jobbet fanns det många spännande personer att prata med. En del kunde man till och med busa lite med. Men det var skönt att se att han även kunde slappna av och lägga sig och vila.

    Nu blir det att jobba hemifrån två dagar, sen på torsdag bir nästa resa. Så nu passar han på sig att vila sig i form för nästa äventyr.

    En nöjd Mino vilar efter en hård men rolig arbetsdag.

  • Nedräkningen har börjat

    Nu är det inte långt kvar, på lördag nästa vecka kommer min nya ledarhund Mino. Det ska bli riktigt spännande att se vad han är för en individ.

    Det jag vet är att han är en två-årig gul labrador, glad och nyfiken på det mesta. Matglad antar jag, eftersom han är labrador. Jag har dock inte träffat honom ännu, så det kommer bli väldigt spännande.

    Sen börjar jobbet att träna in alla vägar vi ska gå och lära oss hur vi kommunicerar. Jag behöver dels lära mig hans signaler och tecken och han behöver lära mig mina. Man brukar säga att det tar upp till ett år innan allt sitter perfekt.

    En kul grej som hände när Sally var ny var en av de första dagarna. Det var mörkt och vi skulle ta kvällspromenaden. Jag tog henne då i sele och gick ut på vägen. Efter en liten bit märker jag att hon gör en 90-graderssväng och ökar farten. Det visar sig då att hon tyckte att vi skulle hälsa på hos grannen, som var ute på tomten. Kul, tyckte Sally.

    Det här har ju såklart inneburit en stor omställning för mig i vardagen. Från att ha kunnat ta sig fram oavsett väder och ljusförhållanden, till att behöva planera promenader och resor för att inte hamna i för mycket mörker. Jag jobbar nu mycket hemifrån och de dagar jag väl är på jobbet åker jag så att jag inte behöver gå i mörkret. Bara lite skymning räcker för att jag inte ska se något alls. Sen har jag försökt hålla mina lunchpromenader, det blir ju så segt att sitta still i åtta timmar. Men dessa blir då kortare, då det behöver finnas energi kvar till resten av arbetsdagen också. Det blir en rätt klurig balansgång, håller jag mig inne en hel dag blir jag rastlös och matt, promenerar jag för länge ensam blir jag trött i huvudet och får svårt med koncentrationen.

    Sen blir det ju såklart ensamt. Det vet säkert ni som har hund, när hunden inte längre är där så blir det tomt. För mig blir det främst påtagligt under dagran jag jobbar hemifrån. När jag går ut i köket och gör i ordning lunchen så är det ingen som sitter och kollar nyfiket på mig. Eller de varma soliga dagarna när jag jobbar ute på altanen så är det ingen som glatt kommer efter och lägger sig och njuter på den mjuka sköna mattan i solskenet. Det blir en känsla av att man blir isolerad.

    Något som jag håller hårt på är att jag inte vill bli begränsad. Därför gör jag ändå de här sakerna, jag vill inte missa en solig dag ute. Eller de dagar jag inte hunnit med lunchpromenaden så har jag ändå gått ut i mörker. Det tar MYCKET mer energi, men jag känner samtidigt att jag behöver det.

    Det ska bli både roligt och spännande med en ny liten kompis. Sen är det skönt att ha lite erfarenhet med sig, nu vet jag mer vad det innebär och jag kan ta med mig en hel del från tidigare erfarenheter. Nu är Mino en helt ny individ såklart, så det får man ju ha med i beräkningarna. Så jag kommer fortsätta med konceptet att det ska vara roligt på arbetspassen och så ska vi bli ett riktigt riktigt bra ekipage tillsammans.

  • Nu går Sally i pension

    Tiden går fort när man har roligt sägs det. Nu har Sally gått i pension, efter lite mer än sju år. Eftersom hon börjat få lite ledproblem och dessa inte märktes när hon gick utan sele så tog vi beslutet att hon får pensioneras nu medan hon har hälsan. Det är ju trots allt det jag kan ge henne som betalning för allt gott hon gjort.

    Det första jag slogs av är vad tomt det blev. Jag går hela tiden och tittar efter henne. Går jag till köket för att hämta något kommer jag på mig själv att titta om någon sitter på tröskeln och också vill ha något. Går jag ut så förväntar jag mig en glad vovve komma springandes för att få följa med på ett äventyr. Det är också jättekonstigt att själv sätta sig och äta, utan att ge en hund mat. Jag har även kommit på mig själv med att prata med henne när jag är ute och går, för att sen inse att jag inte har henne med.

    Att ta sig fram på egen hand är också en stor skillnad. Det går åt så otroligt mycket mer energi att navigera på egen hand, det blir mycket att hålla i huvudet samtidigt och man anstränger sinnena till det yttersta.

    Efter jobbet idag tänkte jag ta en liten promenad för att få lite luft. Jag tänkte då ta en väg som jag känner väl till, en sträcka på ca 4 kilometer. När jag gått hälften ungefär insåg jag att jag började bli trött i huvudet. Jag går verkligen på helspänn, det är så mycket som måste sorteras i huvudet hela tiden. Dels måste jag hålla koll på vart jag är, dels hålla koll på om något kommer i vägen, hålla koll på bilar och andra hinder. Det finns även platser som är ganska öppna och då är det viktigt att hamna rätt från början, minsta lilla avvikelse åt något håll gör att jag hamnar helt fel. Så när jag kommit till hälften ungefär märkte jag att hjärnan blev trött och det började bli gröt framför ögonen på mig. Det kom även en störtskur, så när jag kom hem var jag både trött och genomblöt. Men jag vaknade i alla fall till, så något positivt hade det med sig i alla fall.

    Skymning och mörker är också en stor utmaning. Då är det bara att glömma allt vad syn heter och förlita sig på pinnen och lokalsinnet. Det är dessutom ännu mer energikrävande.

    Så att ha någon med sig, människa eller hund, gör en så otroligt stor skillnad.

    Det gäller att ta det onda med det goda, efter att ha suttit still och jobbat en stund behöver jag röra på mig och en promenad är utmärkt för att få igång hjärnan igen. Då gäller att välja en bra sträcka, som är lugn och hyfsat bra. Jag vill heller inte låta saker begränsa mig, så med lite envishet brukar det oftast lösa sig.

    Nu väntar jag på nästa hund som kommer om några veckor. Det ska bli spännande, men självklart saknar jag lilla Sally. Men jag vet att hon har det riktigt bra där hon är nu och det är som sagt den betalningen jag kan ge henne – en bra pension.