Kategori: Vardag

Jag har väl alltid haft ganska stor distans till mig själv och det faktum att jag ser dåligt. Egentligen har jag inte funderat så mycket på det utan bara accepterat att såhär är det och så kommer det alltid att vara. Det är så pass naturligt att jag och även min omgivning brukar glömma bort att jag faktiskt inte ser, vilket jag tycker är både bra och skönt. Då ligger ju fokuset på mig som person och inte på att jag inte ser. Därför får jag ibland påminna om detta och då är det ju givetvis inga problem att få den eventuella hjälp man behöver, men det är ändå skönt att man då är med på samma villkor som alla andra. Jag ser mig absolut inte som ett offer och vill absolut inte tycka synd om mig själv, det är ju som det är och då får man göra det bästa av det och vara glad för det man kan göra helt enkelt.

Under min uppväxt så har min familj kallat mig skämtsamt (givetvis) för Blindstyre. Eftersom man alltid sagt det här med glimten i ögat så har ordet blivit helt och hållet avdramatiserat för mig, vilket gjort att när man kallade mig blindstyre i skolan i de yngre åren, så har jag bara svarat med en liten axelryckning ”Ja, det är ju det jag är”. Sen har man inte retats mer på det sättet när jag inte tar åt mig av det, utan bara skämtar tillbaks lite.

För ganska många år sedan nu var jag på lite läger för synskadade personer. Det kunde vara en helg eller vecka med ett bestämt tema. Man gjorde vissa aktiviteter och umgicks. De flesta personerna var synskadade men det fanns även fullt seende som hjälpte till när det behövdes. Tyvärr har jag aldrig känt mig riktigt bekväm i dessa sammanhang. Jag reagerade extra starkt en gång när den första frågan jag fick var ”Hej, vad har du för synskada då?” När jag lite enkelt förklarade fick jag till svar ”Åh, stackars dig.” Här var det verkligen att sätta mitt handikapp i första hand och inte personen, man hade exempelvis kunna fråga vad jag heter, var jag bor, intressen eller något annat. Som sagt, jag är ju en person. Just vid det tillfället var jag där i egenskap av mitt dåvarande jobb.

Sen är jag ju uppväxt med enbart fullt seende personer och har alltid haft min plats där. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag är där jag är idag – att jag fått exakt samma förutsättningar redan från början och att det inte är någon skillnad på mig och mina bröder.

Jag har hört att runt 80% av alla intryck som hjärnan tar emot får man genom synen. Resten tas in genom andra sinnen. När ett sinne försvinner så måste de andra kompensera för det som försvunnit, i mitt fall är det hörseln som får arbeta lite extra. Därav att jag kan ha lite svårigheter med bullriga miljöer.

Om jag exempelvis är ute och går så försöker jag att använda den lilla syn jag har. Jag använder även hörseln lite som ett ekolod, dvs att man hör på hur ljudet studsar om man passerar till exempel en vägg, ett staket, träd eller liknande. Jag känner också av backar, om vägen svänger och sådant. Därför blir det extra stor utmaning när jag rör mig i stan, där det kan vara mycket folk och ett högt ljud. Det är då väldigt lätt att missa saker, exempelvis har jag några gånger gått vilse för att jag helt missat var jag är, jag har sprungit förbi folk jag känner och sådant.

Just 80/20 passar in på mig även på flera sätt. Jag skulle gissa att runt 80% av alla jag känner och umgås med är fullt seende människor och 20% sådana som har samma ”problem” som jag. Jag gissar att det har format mig en hel del, exempelvis att jag valt ett arbete helt utanför ”synvärlden”, men även vilka jag umgås med och känner störst tillhörighet med.

Jag brukar säga att det finns ingenting som är omöjligt, saker är bara lite olika svåra. Men det finns såklart saker som är lite knepigare när man inte ser.

För min del så använder jag hörseln mycket mer. Det gör att det blir väldigt ansträngande för huvudet om man är i en bullrig miljö med mycket folk. Det blir då jättesvårt att sortera ut enskilda människor. Pratar de med mig? Pratar de med någon annan? Etc etc. Men å andra sidan, om jag undviker sådana situationer så lär jag mig inte att hantera dem, utan förr eller senare kommer jag nog på ett sätt att lösa det problemet.

Likadant om jag möter andra människor, jag ser ju i princip bara en skugga som flyger förbi mig och kan inte avgöra vem det är. Däremot om personen hejar på mig så vet jag direkt vem det är, som jag tidigare nämnt så använder jag ju hörseln istället för syn. Därför kan jag tycka att det är väldigt tråkigt att jag inte kan uppfatta folk man spontant möter och det finns personer som nästan tagit lite illa vid sig över att jag inte hälsat. Men det har givetvis gått över efter att jag förklarat som det är.

Så om någon jag känner läser det här och jag helt enkelt springer förbi er så är det inte för att jag är nonchalant. 🙂