Blind vardag

Blogg

  • 80/20

    Jag har hört att runt 80% av alla intryck som hjärnan tar emot får man genom synen. Resten tas in genom andra sinnen. När ett sinne försvinner så måste de andra kompensera för det som försvunnit, i mitt fall är det hörseln som får arbeta lite extra. Därav att jag kan ha lite svårigheter med bullriga miljöer.

    Om jag exempelvis är ute och går så försöker jag att använda den lilla syn jag har. Jag använder även hörseln lite som ett ekolod, dvs att man hör på hur ljudet studsar om man passerar till exempel en vägg, ett staket, träd eller liknande. Jag känner också av backar, om vägen svänger och sådant. Därför blir det extra stor utmaning när jag rör mig i stan, där det kan vara mycket folk och ett högt ljud. Det är då väldigt lätt att missa saker, exempelvis har jag några gånger gått vilse för att jag helt missat var jag är, jag har sprungit förbi folk jag känner och sådant.

    Just 80/20 passar in på mig även på flera sätt. Jag skulle gissa att runt 80% av alla jag känner och umgås med är fullt seende människor och 20% sådana som har samma ”problem” som jag. Jag gissar att det har format mig en hel del, exempelvis att jag valt ett arbete helt utanför ”synvärlden”, men även vilka jag umgås med och känner störst tillhörighet med.

  • Arbeta med teknik

    En fråga jag ofta får är ”Hur sjutton kan du arbeta med datorer och annan teknik när du inte ser?” En fråga som jag förstår kan dyka upp när man aldrig varit i kontakt med detta tidigare. Så därför tänkte jag i det här inlägget förklara lite kort om hur det funkar.

    Det finns lite olika verktyg på marknaden, i mitt fall använder jag ett program som förstorar upp innehållet på skärmen så att det blir läsbart för mig. Jag använder också en uppläsningsfunktion som läser upp vad som står på skärmen med en röst. Till sist har jag en enhet tillkopplad till min dator, som visar innehållet på skärmen i punktskrift, vilket läses med fingrarna. För min del föredrar jag förstoring och punkt, då jag helt enkelt blir trött i huvudet när man får allt uppläst med en datorröst. Sen blir det ett problem när man t.ex sitter i kontorslandskap och jobbar med andra medarbetare, eller sitter på bussen och vill läsa något. Eller helt enkelt vill lyssna på musik medan man jobbar.

    I mobilen, där det kan bli lite problem att släpa med en punktskriftsdisplay, använder jag för det mesta förstoringen men även tal ibland om jag ska skriva eller läsa längre texter. När talet används brukar jag använda en hörlur, så att inte omvärlden behöver höra vad jag pysslar med. 🙂 Och då kommer ju naturligtvis nästa fråga, hur kan man använda en pekskärm när man inte ser vad man pekar på? Här finns det två alternativ, antingen använder man en förstoringsfunktion, som fungerar lite som ett förstoringsglas. Man rör fingret runt på skärmen och området runt fingret blir då förstorat. När man hittar det man söker släpper man skärmen och trycker som vanligt på det man vill trycka på. Föredrar man istället att använda uppläsningsfunktionen så får man det man pekar på uppläst. När man väl hittat det man vill trycka på så dubbelklickar man på skärmen. Man kan också göra olika gester på pekskärmen för att utföra olika saker. Låter krångligt men är faktiskt väldigt smidigt när man väl kommer in i det.

    Idag finns dessa verktyg inbygda i tillverkarnas operativsystem. Det finns även programvara från andra tillverkare som är lite mer avancerade. Men för mina behov så räcker de inbygda gott till det jag pysslar med hemma. Jag använder Windows och Android, vilka har idag bra inbygda verktyg som fungerar utmärkt för mina behov. Dessutom blir det enklare när man exempelvis ska köpa ny mobil, har den Android och bra prestanda så finns hjälpmedlen med. Eller om man köper ny dator likaså, kör den Windows och har tillräcklig prestanda så fungerar den rakt av.

    Detta gör alltså att jag kan använda datorer, telefoner, surfplattor, smartklockor, smart-TV-apparater etc precis som vem som helst och få tillgång till allt som kan erbjudas (webben, sociala medier, e-post, tidningar etc etc). Dessutom är det ett utmärkt hjälpmedel för mig när det gäller navigering, anteckningsbok, busstidtabeller och liknande. Det gör också att jag kan arbeta som IT-support på samma vilkkor som alla andra.

  • En liten inblick i mitt arbete

    Jag arbetar som Supporttekniker på en stor myndighet. Där trivs jag väldigt bra och nu har jag snart varit där i två år. Här tar jag hand om och hanterar inkommande ärenden, hjälper användarna med frågor i de program de jobbar i, felsöker IT-utrustning, ställer ut och förbereder arbetsplatser för nyanställda etc. Ett mycket arierande jobb där man har mycket kontakt med användarna, både över telefon och på plats ute i huset. Det är ett högt tempo så det händer alltid saker här.

    Lokalerna är stora och vi är väldigt många anställda, så det blir en hel del springande fram och tillbaks i husen. När jag började var jag lite tveksam på hur sjutton jag skulle kunna lösa det. Men det löste sig ganska snabbt när jag var på plats, då jag upptäckte att vi har kartor över lokalerna, där rumsnummer står på varje rum. Då behöver jag bara fråga användaren vilket nummer personen har på sitt rum och jag kan då kolla på kartan och se var rummet är. När jag sedan är på plats kan jag bara räkna dörrar från en fast punkt, exempelvis från ändan av huset, trapphus eller något annat tydligt som jag kan hitta på kartan. Vips så var det problemet löst.

    En annan genial uppfinning som hjälper migi arbetslivet är telefonen. Ibland behöver jag läsa av saker såsom serienummer, nummer på SIM-kort etc och en mobiltelefon och en app som agerar förstoringsglas löser problemet utmärkt. Telefonen har man ju alltid med sig.

  • Ett stort intresse

    Ett av mina större intressen är bilar. Det har jag egentligen haft så länge jag kan minnas. Jag har länge funderat över hur jag ska kunna få ihop bilintresset med det faktum att jag inte ser och det jag till slut kom fram till är att lära sig att mecka med bilar.

    För ett antal år sedan dök det upp en bil på Blocket som jag blev väldigt sugen på. En grön Saab 99 från 1975 som inte hade gått så mycket och som såg bra ut. Sagt och gjort, vi åkte och kollade på den och en provkörning senare (såklart av en person med körkort) bestämde jag mig. Den här vill jag ha.

    Stolt över mitt fynd åker vi hem och bilen får stå över vintern och vi använde den faktiskt på sommaren efter. Nu står den dock inomhus i väntan på tid att göras i ordning.

    Mitt mål med bilen är att göra i ordning den i ett bra skick. Dels ska den gås igenom och servas ordentligt då den inte blivit körd på ett antal år. Sedan finns lite rost som ska fixas och så ska den putsas upp och göras fin. Jag vill också försöka lära mig så mycket som möjligt och utveckla den lilla kunskapen jag har inom detta.

    Min bil

  • En hund kan lösa många problem

    Något som kan ställa till det för mig är mörker. En anan sak är kraftig dimma, då referenser suddas ut och allt blir suddigt. Eftersom jag redan från början ser väldigt suddigt så blir det ännu värre. När dessa saker händer på samma gång blir det dubbla problem. Det här hände igår när jag klev av bussen efter arbetsdagen. Då jag bor på landet så har vi inte några gatlysen heller utan man får helt enkelt använda ficklampa. Visst, jag kan ta mig fram i sådana här situationer, men då går det långsammare och det tar mer energi. Säg att det tar 10 minuter för mig att gå den vägen normalt sett, i sådana här förhållanden hade det kanske tagit den dubbla tiden.

    Jag brukar låta hunden få rastas hela vägen hem från bussen. Men eftersom vädret var så dåligt så tänkte jag att hon får jobba lite till efter att hon uträttat sina behov. Så sagt och gjort, hon fick köra den sista biten hem och allt gick utan problem. Så det jag vill säga med det här inlägget är att en ledarhund gör en enorm nytta! Trots totalt usla förhållanden så kan jag röra mig snabbt och smidigt oavsett.

    Nu ska hon få en välförtjänt helg där hon får vila upp sig ordentligt till nästa arbetsvecka.

  • Att kunna ta sig fram i vardagen

    För mig är det viktigt att kunna klara mig på egen hand och vara självständig och trygg med att klara mig själv. Det blir så mycket enklare i vardagen då. Rätt som det är så hamnar man i situationer där man måste lösa saker på egen hand och då är det skönt att veta att man faktiskt kan ta sig ur situationen på ett bra sätt. Sen vill man ju heller inte vara till besvär för andra.

    När jag började på mitt jobb så la jag väldigt mycket energi på att lära mig hitta runt i huset. Jag ville då kunna ta mig fram på egen hand utan att behöva besvära kollegorna. Ta som exempel att vi sitter i lunchmatsalen och kollegorna går iväg före mig. Istället för att be dem vänta på mig (vilket de ibland kanske inte kan) så är det väldigt skönt att kunna veta att jag är trygg i att röra mig i lokalerna.

    Det här kan nog låta som rätt grundläggande saker men ser man saker genom ett grumligt knappnålsöga så blir det lite knepigare. Att orientera sig är ju ett av de större hindren när man ser dåligt. Men som jag ser det så är det en utmaning och ingenting är omöjligt – bara olika svårt.

    Sen är det klart att ibland kan det vara skönt att få lite avlastning för hjärnan, då den ständigt går på högtryck. Det som faktiskt kräver mest är förflyttningar då det är så mycket att hålla koll på. Var ska jag? Finns det något i vägen? Människor rör sig ju en hel del och då blir det svårt att få en överblick över platsen man är på. Då är det väldigt skönt att kunna lämna bort kontrollen till antingen hunden eller den man går med. Då kan jag till och med vara lite social när jag är ute och promenerar. 🙂

    Sen finns det ju andra saker som kan vara lite halvknepiga, sake3r i vardagen som man kanske inte tänker på. Såsom matlagning, städning etc. Här får jag helt enkelt hitta på lite egna strategier för hur jag tar tag i sakerna, man får testa sig fram helt enkelt. Som jag tidigare skrivit, ingenting är omöjligt, bara lite olika svårt.

  • Röriga miljöer

    Jag brukar säga att det finns ingenting som är omöjligt, saker är bara lite olika svåra. Men det finns såklart saker som är lite knepigare när man inte ser.

    För min del så använder jag hörseln mycket mer. Det gör att det blir väldigt ansträngande för huvudet om man är i en bullrig miljö med mycket folk. Det blir då jättesvårt att sortera ut enskilda människor. Pratar de med mig? Pratar de med någon annan? Etc etc. Men å andra sidan, om jag undviker sådana situationer så lär jag mig inte att hantera dem, utan förr eller senare kommer jag nog på ett sätt att lösa det problemet.

    Likadant om jag möter andra människor, jag ser ju i princip bara en skugga som flyger förbi mig och kan inte avgöra vem det är. Däremot om personen hejar på mig så vet jag direkt vem det är, som jag tidigare nämnt så använder jag ju hörseln istället för syn. Därför kan jag tycka att det är väldigt tråkigt att jag inte kan uppfatta folk man spontant möter och det finns personer som nästan tagit lite illa vid sig över att jag inte hälsat. Men det har givetvis gått över efter att jag förklarat som det är.

    Så om någon jag känner läser det här och jag helt enkelt springer förbi er så är det inte för att jag är nonchalant. 🙂

  • Människans bästa vän

    Människans bästa vän sägs det ju är hunden och det kan jag hålla med om. För lite drygt fyra år sedan lämnade jag in en ansökan om att få en ledarhund. Jag är tidigare uppväxt med hund och har väl alltid haft tanekn att någon gång ha en hund. Att den kan hjälpa till med saker är en ren bonus för min del. Sagt och gjort, jag lämnade in en ansökan och fick till slut gå kurser i att ha en ledarhund.

    I maj för två år sedan fick jag äntligen min efterlängtade kompis, en svart labrador. Det bästa hon vet är att vara nära människor, jobba och morötter.

    Lite kort om vad en ledarhund gör: Hunden ser till att man kan ta sig från punkt A till punkt B på ett säkert sätt. Den undviker saker som kan tänkas stå i vägen, kan söka upp och markera saker såsom stolpar, trappor, dörrar, bänkar etc, samt kan plocka upp saker om man råkar tappa något.

    För min del har det inneburit en väldigt stor förändring att få en ledarhund. Jag har alltid varit aktiv och har inte dragit mig från att ta mig fram i både kända och ibland okända miljöer. Det går lite sakta men det går, dock tar det väldigt mycket energi. När jag sedan fick hunden så kan jag röra mig utomhus, oavsett årstid, tid på dygnet och miljö. Jag minns faktiskt första veckan när jag fick hunden, på kvällen när vi skulle ta sista kvällspromenaden i mörker så slutade det med att vi var ute i ca en timme och gick, bara för att jag kunde och att det gick så pass smidigt. Jättehäftig känsla.

    Så det här gör att jag kan ta mig till och från jobbet med kommunala färdmedel och fortfarande ha en massa energi kvar till jobbet. Jag kan även ta mig till och från bekanta när man ska hälsa på någon. Ja, en väldigt stor frihet helt enkelt.

    Så jag kan bara säga att jag håller med – hundenär människans bästa vän.

    Sally i sele
    Här är vi redo för dagens arbetspass till jobbet.

  • Hej världen!

    Jaha, då har vi kommit fram till det första inlägget på bloggen. Det ska faktiskt bli spännande att se var detta tar vägen. Tanken är att jag ska skriva lite om vad som händer i min vardag, situationer som jag hamnar i och lite andra tankar och funderingar som jag har. Vardagen ur min synvinkel helt enkelt.

    Jag har en synskada, vilket gör att jag har kraftigt nedsatt syn. I vissa situationer ser jag faktiskt ingenting alls. Man kan ju hålla på och rabbla diagnoser, siffror etc, men jag brukar förklara det så att det en normalt seende kan uppfatta på 100 meter kan jag uppfatta på ca 2 meter. Dessutom genom ett begränsat synfält som är ca fem grader. (Normalt är det 180 grader så det som händer på sidorna och precis framför mig kan jag inte uppfatta). Det gäller det ena ögat, det andra fungerar inte alls.

    Hur kan det här påverka mig då? Ja, saker som händer på sidorna kan jag inte uppfatta alls. Likadant saker som händer under synfältet, vilket brukar vara sånt som finns precis framför fötterna. Ett väldigt bra exempel är när det kommer små barn och springer precis fraför mig. Jag har heller inget mörkerseende, vilket gör att lite skymning eller totalt mörker ställer till det.

    Men envis och målmedveten som man är så låter jag inte en sådan här sak få stoppa mig och det är här bloggen kommer in i bilden. Så fortsätt hålla utkik här om ni vill vara med på min resa framöver.