För någon månad sen gick tyvärr Sally bort. Hon fick en tumör och blödningar i hjärtat, så det gick väldigt fort. I april skulle on blivit 12 år.
Hon var verkligen en speciell hund. Hon valde verkligen vem hon ville prata med. När man ansöker om ledarhund får man gå en femdagarskurs där man får lite mer information om hur det fungerar. Man får också testa att gå med olika typer av hundar. De här hundarna är i slutet av sin utbildning. När jag gick min kurs var Sally en av de hundar man fick gå med. En eftermiddag, när Sallys dressör skulle gå med ett annat ekipage, fick jag ”låna” henne lite. Det första som hände var att hon började tugga på min hand. Sen klättrade hon upp i mitt knä och la sig där. Efter en lång stund, när mina ben domnat bort i princip helt, bad jag henne hoppa ner på golvet igen, då la hon sig på rygg på mina fötter och somnade.
Ett halvår senare fick jag ett samtal från Ledarhundsverksamheten, där de meddelade att de hade en hund åt mig och det råkade då vara Sally. Vilken fullträff det blev!
Sally och jag har varit med om många äventyr genom åren. Hon var otroligt klok och intelligent. Sen kunde hon vara en riktig buse och ögontjänare när hon satt den sidan till. Speciellt när det gällde mat, jag vet inte hur många gånger hon försökte sno kattens mat när jag vände ryggen till.
Jag har mött många som sagt att de är hundrädda. Men de allra flesta var inte rädd för Sally av någon anledning. Min morfar hade en väldig respekt för hundar, men han och Sally kom riktigt bra överens.
Sally tog verkligen hand om min morfar. Han var sjuk och så fort han lämnade rummet gick Sally efter. Jag minns speciellt ett tillfälle när morfar hade hängt sin käpp på ryggstödet på stolen han satt på. Han råkade stöta till den så att den ramlade i golvet. Då kommer Sally i full fart från hallen, plockar upp käppen och sätter sig framför honom med den i munnen, så att han kunde ta den. Helt utan att någon sagt något.
Sen var hon en väldigt bra arbetskamrat också. Vi har tagit oss fram på både kända och okända platser, i snöstorm, kolsvart mörker, på skogsstigar osv, det har funkat hur bra som helst. Hon hade en förmåga att kunna planera vilken smidigaste vägen är och ju stökigare det var, desto mer taggad blev hon. Ett exempel på problemlösning var när vi skulle till jobbet och vägen var avstängd, löste hon det genom att ta med mig till en hiss, så vi kunde ta oss runt hindret. Vi tog oss också fram mitt i snökaos, bland snövallar, plogbilar och sånt, hon blev taggad av det och tyckte att det var riktigt kul när det blev lite klurigt.
På slutet började hennes leder att ge upp, hon fick artros och fick äta lite mediciner. Då drog vi ner på jobbet och hon fick till slut bli pensionär på heltid. Hon fick i alla fall en otroligt bra pension sista året, det var hon värd.
