Etikett: Gymnasie

  • Att vara en delaktig del i samhället

    Jag skrev ett tidigare inlägg om detta och där menade jag att delaktighet är både attt ge och att ta. Man måste ge i form av att tala om att man finns och vad ens behov är, men man är också beroende av omgivningens stöd, vilja och även vaksamhet.

    Det har hänt ganska många gånger att jag hamnat i sammanhang där jag absolut inte känt mig som en del i gemenskapen. Jag kan ta några exempel från studie och jobbsammanhang. Där har det ofta visats fina presentationer med saker vi ska gå igenom, där vi som publik förväntas läsa igenom och sen diskutera kring det som står. Men eftersom jag inte kan ta del av informationen sitter jag där och undrar vad folk pratar om.

    Ett väldigt enkelt, men användbart sätt är att helt enkelt skicka materialet till mig digitalt innan, så jag har möjlighet att gå igenom det själv och förbereda mig. Då har jag helt plötsligt fått förutsättningarna att kunna leverera något tillbaka och kunna vara delaktig i det som ska gås igenom. Sen kan det ju såklart finnas tillfällen där det är svårt att få materialet i tid, jag minns några sådana tillfällen och då har en snäll person i publiken satt sig bredvid mig och med några få ord förklarat vad som visats, så att jag kunde få ett sammanhang och kunde hänga med. Sådant är otroligt värdefullt.

    Dessutom behöver jag då inte vara den jobbiga åhöraren som stoppar hela tiden med frågor som ”Vad står det där?”, ”Vad visar du nu?” och annat som bromsar upp. 😁 Delatighet för mig är inte bara att sitta med och lyssna, utan att kunna vara med och delta på samma villkor som alla andra, det vill säga att jag får den information alla andra får, att kunna ta mig fram på samma villkor som alla andra osv. ”Du kan väl i alla fall vara med och lyssna” har jag rätt ofta fått höra, vist är tanken fin att man vill att jag ska vara med, men att inte kunna vara med och ge något tillbaks gör att jag inte känner mig fullt ut delaktig och att jag inte kommer till min fulla rätt. Jag vill ju kunna ge tillbaks också, inte bara ta, både på jobbet och utanför jobbet.

    Ett ställe där jag alltid känt mig delaktig är i familjen. Oavsett vad som stått på planeringen så har jag varit med på ett hörn. Visst, jag har en del fysiska begränsningar såklart, men det är få saker som faktiskt inte gått att lösa. Viljan har alltid funnits och finns viljan så räcker den väldigt långt. Jag har fått hänga med på alla möjliga grejer genom åren, för att ta några så tog min ena bror med mig bland annat ut på en åker för att prova att köra Enduro. Jag slog ju garanterat inga hastighetsrekord, men jag fick prova på och förstå lite mer om hans intresse. Sen har jag ju varit med åtskilliga timmar i garaget och hjälpt båda bröderna med diverse bilprojekt och fått chansen att lära mig en hel del där. När vi grejat hemma i huset eller på tomten så har jag också varit med och gjort saker. Varit med när vi byggt saker, kört gräsklippare, målat hus och lite sånt. Jag har till och med fått provköra mina bröders mopeder på en lugn väg. Otroligt värdefullt och bra exempel på att det mesta går att lösa med lite vilja.

    Ett annat exempel på när allt funkat riktigt bra är en konferens jag var med på med jobbet för ett antal år sen. Där fick jag veta lite i förväg vad som skulle hända och vi kunde tillsammans prata ihop oss om en plan som fungerar. Jag minns att när konferensen var slut, gick jag därifrån och var så himla glad, dels att jag märkte att det fanns ett engagemang att man ville att det skulle fungera, men också att jag själv kunnat ge tillbaks mitt engagemang och kunde bidra i diskussioner, övningar och i andra sociala sammanhang.

    Sen har det ju funnits tillfällen där jag verkligen inte känt mig som en i gänget. Dels under skoltiden, när klasskompisarna spelade fotboll på rasterna, eller gjorde andra fysiska saker där jag inte hängde med. Där fick jag stå på sidan och i bästa fall förstod jag vad som hände. Eller på fritiden när klasskompisarna åkte iväg på sina mopeder. Det gav också ett utanförskap som inte var så roligt alla gånger. Men å andra sidan gav det mig mycket annat, bland annat lärde jag mig tidigt hur en dator fungerade och hur jag kunde använda datorer för att lösa saker i vardagen. Alltså grunden till mitt yrkesval. Sen har det ju såklart påverkat mig som person på så vis att jag så gott jag kan försöker få med mig andra i sammanhanget, så att ingen ska hamna utanför. Skulle jag vilja haft det här på ett annat sätt? Nej, det kan jag inte säga. Visst hade det ju varit kul att kunna vara med kompisarna, men å andra sidan har jag fått så mycket annat, bland annat grunden till min karriär. Så jag har valt att fokusera på det jag fått istället för det jag inte fått.

    Ett annat exempel jag kommer på, där det inte riktigt funkat hela vägen, är i jobbsammanhang, där vi skulle vara med på en föreläsning. Det var rätt fullt i lokalen så jag blev visad till en plats, något avsides, medan alla jag kände satte sig vid ett annat bord. Sen när föreläsningen började hängde jag inte med alls. Alla skrattade och hade väldigt roligt åt det som visades, men jag hängde inte med alls. Den enda som inte skrattade var jag. Jag kände mig dels totalt bortglömd men också inte som en i gänget. Det här tog hårt på mig och påverkar mig än idag – trots att det är många år sen nu.

    Det här är ett solklart exempel på att det hade varit till stor hjälp om någon satt sig och talat om för mig vad som hände. Tyvärr kunde jag inte fråga någon ur min grupp heller, eftersom jag inte visste vart de satt.

    Nu vet jag ju att det här inte beror på att någon vill vara elak eller så, utan att man helt enkelt inte har kunskapen, att andra saker händer runtomkring och så vidare. Man kanske inte känner någon med ett funktionshinder och då blir det ju såklart svårt att veta hur man ska göra, vad som funkar, vad som inte funkar osv. Jag har själv varit i den situationen, där jag mött personer med andra funktionsnedsättningar där jag inte vetat hur jag ska underlätta för den personen. Men man löser mycket genom att prata om det och ställa frågor. Jag brukar tjata på folk att det finns inga dumma frågor. Så är bättre att ställa en fråga för mycket än en för lite. 😊Sen är det ju alltid svårt att ha en lösning på alla problem och det bästa då är ju också att prata om det. Flera hjärnor tänker ju bättre än en.

  • Var började mitt teknikintresse egentligen?

    Mitt teknikintresse har funnits med så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har använt datorer som hjälpmedel i skolan ända sedan förskolan och hittat intresset den vägen och mycket har ju hänt på den fronten.

    Min första dator var en specialanpassad dator för synskadade. I dagens mått så skulle man väl närmast kunna kalla det för ett digitalt anteckningsblock. Den bestod av ett tangentbord som man matade in punktskrift med, några funktionsknappar och en punktskriftsdisplay där texten dök upp i form av punktskrift. Man såg 32 tecken åt gången och fick då bläddra sig fram genom texten med hjälp av funktionsknapparna. Det fanns även en skärm där man även såg texten i vanliga bokstäver (en sån här gammaldags skärm utan bakgrundsbelysning). Jag minns inte kapaciteten riktigt men tror att man kunde ha 25 dokument som max i den och den hade enbart ordbehandlare, kalkylator och möjlighet att koppla upp mot en vanlig PC, då med MS-DOS. Det gick även att koppla den till en skrivare. Storleken på den var som en lite plattare skokartong och den vägde ett par kilo.

    Det dröjde inte länge innan jag började använda ”riktiga” datorer. Jag började då använda MS-DOS, då det ansågs vara det enda systemet som fungerade med hjälpmedelsprogramvara på den tiden. För er som inte var med på den tiden så styrdes datorn då av kommandon. Man skrev helt enkelt in ett kommando för att göra saker och allt bestod av text. Spännande tänkte jag och satte igång att lära mig systemet och eftersom jag inte hade tillgång till Internet på den tiden så lärde jag mig allt genom att läsa mig fram till saker i diverse hjälpfiler och annat jag kom över. Och testade förstås. 🙂 Såhär kunde systemet se ut:

    Skärmdump av MS-DOS version 6.22. Bilden visar utdrag från kommandot C:\>dir
    Skärmdump från MS-DOS verwsion 6.22.

    Sen har det rullat på, det dök upp hjälpmedel till Windows och de här specialdatorerna behövdes inte längre på samma sätt. Jag gick då över till Windows 98, som var modernt på den tiden och istället för den här specialdatorn så använde jag en punktdisplay, liknande den jag har idag där man bara läser och inte skriver. Jag satte givetvis igång att utforska det systemet och nu var det lättare, då jag helt plötsligt fick tillgång till Internet och kunde söka fram information den vägen.

    Så därför var mitt gymnasieval ganska enkelt, antingen fordon eller IT och det blev som ni säkert redan listat ut IT.

    Det som varit drivande ända sedan starten var ”Hur kan jag använda tekniken för att underlätta vardagen?” Eftersom jag kan ha vissa svårigheter med att använda papper och penna (skriva kan jag, men att läsa det jag själv skriver blir en utmaning), så därför har det blivit så att datorn är mitt papper och penna. Under skoltiden hade jag alla läroböcker både i pappersform och på dator och alla skrivuppgifter och prov gjordes också digitalt. Proven fick jag på diskett precis innan det skulle göras och i slutet av högstadiet så satte vi upp ett trådlöst nätverk så att jag kunde få proven via e-post. Detta långt innan skolan fick trådlöst nät till alla.

    Det är intressant att se tillbaks på de här 27 åren jag använt datorer och se vad som faktiskt hänt. Från att ha haft en stor och tung grej som man bara kunde läsa och skriva på, till att kunna använda datorn både som arbetsredskap, till att läsa nyheter, kommunicera med människor och en massa annat. Numera finns ju även allt detta i mobilen också vilket gör det ännu mer lättillgängligt. På ett sätt önskar jag att dessa saker fanns redan från början men det är å andra sidan väldigt roligt att ha varit med om utvecklingen på den här tiden.

  • Min tid på gymnasiet

    Som ni säkert läst tidigare så har jag alltid varit intresserad av teknik. Det ledde mig tidigt in på vad jag skulle läsa när jag sedan började gymnasiet, jag har alltså tidigt vetat vad jag vill göra vilket kanske är en smula bortskämt. 🙂

    När det väl blev dags för gymnasieval stod det egentligen mellan två program. Antingen fordonsmekanikerutbildningen eller något inom IT. Efter noga övervägande om vad jag var mest intresserad av valde jag IT – ett inte alltför enkelt val då lärarna på fordonsprogrammet var allmänt positiva till att ha en blind elev. Man tyckte att varför skulle inte det gå att mecka om man inte ser, man känner sig ju fram menade man. Körningen blir dessvärre lite knepig, men det kunde andra som fick köra ordna.

    Det fanns då tre inriktningar på programmet jag valde. Antingen programmering, webdesign eller nätverk och kommunikation. När vi frågade vad läraren själv trodde skulle passa mig så sa han att han trodde programmeringen skulle fungera bäst, då det mest är text man jobbar med och inte så mycket visuellt. Men envis som jag är så hade jag siktet inställt på annat håll, jag ville plugga nätverk. Vi kom då överens om att jag testar och blir det för svårt så byter vi.

    Kursen drog igång och jag tyckte att det var superkul. Jag slukade allt kursmaterial och all kunskap jag fick och gjorde även en hel del egna laborationer bara för att försöka förstå mer hur alltsammans fungerade. Efter tre år var utbildningen klar och jag slutförde gymnasiet med betyg som jag är mer än nöjd med. Vi hade även lite valbara kurser som man kunde välja på och jag passade då på att välja lite personbilsservice och Körkortsteori, så fick jag även in bilintresset i utbildningen.

    Dock ska väl sägas att det såklart inte flöt på problemfritt, hinder dök ju såklart upp ändes vägen. I slutet av höstterminen sista året blev jag tipsad om en vidareutbildning på högskolan i Västerås som jag blev väldigt intresserad av. Jag behövde dock läsa matte C för att vara kvalificerad. Då jag inte kan använda vanliga böcker och istället använder e-böcker måste dessa specialbeställas. Såklart fanns inte den boken vi använde så den var tvungen att skannas in först. Så första tiden fick jag en råkopia av boken (en bok som inte är korrekturläst, inte helt lätt att räkna när vissa siffror blir fel vilket hände ganska ofta). Jag satt och räknade i princip varenda håltimme eller annan ledig tid på skolan och med några veckors marginal var kursen klar. Jag hade då klarat av kursen på tio veckor och jag kunde då söka in till Datavetenskapliga programmet i Västerås, som jag ville gå.

    Har man ett mål och ett intresse som man brinner för så kan det leda en i princip hur långt som helst. Givetvis fick jag mycket stöttning och glada tillrop från lärare som gärna kom förbi och kollade hur det gick, vilket jag är enormt tacksam för.