Nu har Mino varit här i lite mer än ett år. Helt sjukt vad tiden gått fort och vilken resa vi gjort! Från ett litet busfrö som tar sina chanser att hitta på bus till en lite mer vuxen arbetskamrat.
Han kom hit i både helt rätt tid och helt fel tid samtidigt. Eftersom det då var mycket snö och hela världen var vit så kom han i rätt tid, men av samma anledning blev det fel tid. När hela världen är vit och det mörknar väldigt fort är jag i väldigt stort behov av hunden, men baksidan är att jag inte kan stötta upp och hjälpa honom när han behöver lite guidning på rätt spår. Det här ledde ju såklart till en del spännande saker, vi gick ju faktiskt lite vilse några gånger.
Miljön hemma har inte varit några problem för honom att lära sig. Det är dock väldigt enkla och lugna vägar här. Jag bor ju ute på landet och här finns ganska lite distraktioner.
Däremot vägen till och från jobbet i stan är en större utmaning med alla saker han ska markera. Alla cyklister som swishar förbi, alla bilar som far förbi och alla andra distraktioner som finns. Utmaningen för mig är att hela tiden försöka ligga steget före. Det gör jag genom att ge honom instruktioner längs vägen, t.ex att söka upp övergångsställen, att följa kanten, att leta rätt på trappan etc. Problemet är bara att jag märker att han missar saker för sent. Exempelvis om han ska leta reda på ett övergångsställe och glömmer stanna, då märker jag det först när vi gått ut i gatan. Eller när vi ska svänga av vägen vi går på för att byta väg, då märker jag det först när vi gått för långt, jag skrev ett inlägg om en sådan situation tidigare. Skillnaden mot om jag har någon med mig under tränignstillfällena är att den som följer med kan agera lite extra ögon och förvarna oss om att vi t.ex börjar närma oss ett övergångsställe. Jag kan då be Mino gå fram dit och stanna vid kanten. Eller att jag blir förvarnad om att vi närmar oss den trapp vi ska gå uppför, så att jag i god tid kan förbereda Mino på att hitta den. Med tiden kommer han lära sig vad jag vill att han ska göra och allt kommer gå mer på rutin.
Det här har givetvis varit väldigt slitsamt både för mig och Mino. Mino ska ju hålla koll så att vi säkert kommer från punkt A till punkt B, medan jag ska hålla koll på vart vi är och hur vägen ser ut framför oss, så att jag kan ge honom rätt instruktioner.
Dessutom fick vi ett uppehåll i vår träning i våras, då jag blev sjukskriven ett par månader. När jag sedan kom tillbaks till jobbet fick vi börja om igen. Men allt slit har dock lönat sig, nu tycker jag ändå att det går riktigt bra. Mino blir säkrare och säkrare. Ju säkrare han blir desto mindre störd blir han av sin omgivning. Nästa steg är att lära oss en genväg till jobbet, men det får bli senare i vår, när det är så pass ljust att jag kan guida honom på ett bra sätt, då den vägen är utmanande för honom på andra sätt. Det gäller ju också att vi får in rutinerna på rätt sätt, så att jag inte antingen förstör hans dressyr eller att vi helt enkelt går vilse. Det är alltså många saker att hålla koll på.
Mino är väldigt rolig att jobba med. Han är glad, framåt och vill gärna göra rätt för sig. Han är väldigt lättdistraherad men får man väl kontakten med honom så är han RIKTIGT duktig. Ber man honom göra något och han märker att det inte blev riktigt rätt, gör han om tills det blir rätt och husse blir nöjd. Några missar har det blivit, jag har fått några smällar av stolpar och grenar, vi har missat bussen några gånger då han gått i andra tankar och missat svänga av gångvägen, vi har nästan hamnat på grannens uppfart då han tyckte att det såg så spännande ut där och lite sånt. Men som ny på jobbet så är det helt okej att det blir lite fel tycker jag. Slutresultatet blir i alla fall väldigt bra.
