Önskar alla en Glad Midsommar!
Etikett: Hund
-
Det blev visst vinter igen
Det blev visst vinter igen, för några veckor sedan så trodde man nästan att sommaren var på väg. Men några bakslag får man ju räkna med.
Jag har absolut inget emot vinter och snö, en kall och solig vinterdag kan vara väldigt härlig och snön lyser ju upp mycket. Men däremot blötsnö och slask är ju inte så kul direkt.
Nu i morse, när jag var ute med hunden, var det ett par minusgrader och soligt. Jätteskönt verkligen! Det påminde mig om våra fjällresor som vi gjorde när jag var liten.
Bild från morgonpromenaden. När jag var 12 år så åkte jag upp till Åre med min farmor och farfar och fick lära mig åka slalom. Det fanns en skidskola som lärde bland annat synskadade poersoner att åka slalom och de hade en veckas kurs där som var samtidigt som min farmor och farfar var där. Så jag bodde med dem och var på skidskola dagtid. Jättekul tyckte jag. Efter det så har vi även varit upp med övriga familjen och åkt skidor några år och jag har även åkt med skolan på några dagsutflykter, bland annat till Kungsberget och Romme.
Nu kanske ni undrar hur sjutton jag vågar åka slalom när jag knappt ser något alls. Faktum är att det går riktigt bra. Jag åker före en seende person, som säger hur jag ska åka. Jag hade då en väst på mig där det stod Synskadad och den bakom hade en väst där det stod Ledsagare, för att tala om för övriga åkare att man ska försöka undvika att åka in emellan. Där det är smalt och trångt har vi löst det så att jag åker efter den som guidar mig, då jag kan ta sikte på den gula västen.
Att åka lift går också fint, man får be liftpersonalen om lite hjälp att fånga in pinnen bara. Även då åker jag sist, så att jag ser var den som guidar mig hoppar av.
Det handlar väldigt mycket om att kunna våga lita på instruktioner. Jag måste ju hela tiden lita på att den som åker bakom har koll. Särskilt när man åker ovanför trädgränsen. Det är förvisso väldigt häftigt, då man ser väldigt långt och det är en fin miljö, men å andra sidan försvinner alla referenser och perspektivet gör att jag tycker att det ser ut som att jag är på väg utför ett enormt stup. Men det är en härlig upplevelse som jag ändå inte velat missa.
Nu har jag inte åkt slalom på över 10 år, frågan är om jag skulle våga. Man blir ju försiktigare/klokare med åren sägs det.
-
En liten kvällspromenad i solen
Vilket härligt väder vi har fått! Nu märks det att våren börjar närma sig.
En bild på Sally när vi är på väg hem från en halv mil lång promenad. -
Idag firar vi tre år
Idag är det på dagen tre år sedan Sally flyttade in här. Det har varit tre intressanta år och jag kan inte låta bli att fundera över vad som hänt på dessa år.
Jag minns att en av de första dagarna jag hade henne skulle vi ut på kvällspromenaden. Det hade då blivit mörkt och jag fick för mig att ta en längre promenad, bara för att jag kunde. Då insåg jag på riktigt att det här kommer bli riktigt bra. Jag kan ta mig fram varsomhelst, närsomhelst.
Sedan har allt rullat på, vi jobbar på väg till och från jobbet, men det blir också en del andra äventyr och hon tyker fortfarande att det är lika roligt att få släpa runt på sin husse, oavsett om vi ska handla något, gå till jobbet eller bara ta en promenad. Om det inte regnar eller är slaskväder såklart.
Sen har vi såklart råkat ut för lite utmaningar längs vägen. Några veckor efter att hon kommit gjorde hon illa sin ena tass, vilket gjorde att hon fick skutta på tre ben ett tag. Men det gick snabbt över men arbetslusten fanns ändå, trots att hon fick vila under tiden tassen läkte.
Nu hoppas vi på många fler år och hon får fira med ett vansinnigt gott ben.
-
Morgonpromenad
Nu har vi precis klarat av morgonpromenaden. Det brukar vara skönt att ta en liten promenad på morgonen, det tycker både jag och Sally. Just idag var det spöregn och bara några få plusgrader så när Sally gjort vad hon skulle så stannar hon och visar med hela sitt kroppsspråk att nu går vi hem husse. 🙂
Förra helgen var det dock desto bättre. Då var det en härlig vinterdag, tyvärr då utan snö. Men såhär såg det ut:
Bilderna är tagna förra helgen under min och Sallys morgonpromenad. -
Blåsigt värre
Det blåser just nu halv storm ute känns det som, men det hör väl årstiden till antar jag. Då kan jag inte låta bli att fascineras av hur mycket jag egentligen använder min hörsel till saker när jag är ute och går.
Vi var på väg hem i mörkret efter grusvägen härutanför. När vi går så ser jag ett par lysen ganska långt borta men jag kan inte bedöma avståndet fram till dem. Eftersom det låter en hel del från vinden hör jag inte vad det kan vara. När vi kommit en bit till stannar hunden intill kanten och en bil passerar oss. Jag hör den då på kanske bara ett par meters håll. Hade jag inte haft hunden vid det tillfället hade jag säkert stannat så fort jag sett lamporna, men hade nog då fått stå där en stund. Hade bilen kommit bakifrån istället hade jag nog inte upptäckt den förrän den var precis inpå ig.
Jag kan även få svårt att lokalisera mig när det blåser mycket, när det dessutom är mörkt ute blir det ännu svårare. Jag lyssnar på något sätt hela tide efter saker jag passerar, t.ex hus, staket, skog eller vad det nu kan vara och med hjälp av det kan jag lista ut var jag är. Nu när detta försvann så märkte jag att det blev mycket svårare och jag är då glad att jag har en fyrbent kompis som ser till att jag kommer rätt.
Nu ligger hon och vilar sig i form i sin bädd och väntar in veckans sista arbetsdag.
-
Gott Nytt År!
Då var det dags för ett nytt år. Ett helt oskrivet blad i historien vilket ska bli väldigt spännande. Då blir det ju ibland så att man tänker tillbaks vad som hänt det här gångna året.
Det som först slår mig är att jag fick en fast anställning på mitt nuvarande jobb. Jag hade tidigare arbetat som konsult där i ett och ett halft år men i somras blev jag alltså anställd direkt av dem. Väldigt roligt att de är så pass nöjd med mig och vad jag presterat.
Sedan har jag ju också startat den här bloggen. Det ska bli väldigt spännande att se var det tar vägen.
Det slog mig också att vi inte bara byter år, utan årtionde. När jag tänker tillbaks på hela årtiondet så har det hänt desto mer. Dels blev jag klar med min utbildning men har också kommit ut i arbetslivet och har haft tre jobb. Jag har dessutom fått tre otroligt härliga syskonbarn, som jag ser väldigt mycket fram emot att se växa upp. På min 30-årsdag åkte hela familjen till Grekland och hade det allmänt härligt. För att nämna några stora saker.
På det personliga planet har det även hänt mycket. Jag har blivit betydligt mer självständig och säker och vågar ta för mig mer. Mycket tror jag beror på mina arbeten, där det ingått mycket resande på egen hand och ansvar. Dessutom är hunden en bidragande orsak till detta, jag kan mycket lättare ta mig fram dit jag vill på egen hand. Henne fick jag ju också under den här tiden och även det är ju en stor händelse.
Nu ser jag fram emot ett nytt år och allt vad det kan innebära. Med det önskar jag alla ett riktigt Gott Nytt År!
-
En arbetsvecka utan extra ögon
Jag har sagt det förr, det är helt otroligt vad hunden gör skillnad. Nu har hon varit hemma i en vecka pga att hon varit sjuk och jag har på egen hand tagit mig till och från jobbet. Dessutom i inte så bra förutsättningar för min del med regn, mörker och inte alltför upplysta vägar. Det har visserligen gått efter omständigheterna bra men visst har det varit ansträngande, då man går på helspänn hela tiden. Men det har funkat, det är ju det som är huvudsaken och jag vet att jag kommer klara av det om det skulle hända igen.
Igår när vi skulle ta den vanliga morgonpromenaden så märkte jag att min blindkäpp var ovanligt kort. Så jag tittade efter och såg att tydligen har jag knäckt av de sista centimetrarna av den. Visst har jag använt den lite extra genom att känna mig fram efter kanter och annat nu när jag inte haft hunden, men jag kan för mitt liv inte begripa vad jag gjort eller när jag skulle ha gjort det. Visst, jag har ett ganska högt gångtempo (ibland kanske lite för högt för att hinna med ibland), men så högt att jag skulle råka slå av pinnen utan att märka det tror jag inte. Lite roligt. 🙂
Har förövrigt haft en bra helg, med ettårskalas och en förmiddag i garaget, där vi pysslat lite. Hunden mår dessutom bara bättre och bättre och förhoppningsvis kommer hon att kunna börja jobba snart också.
Här tar vi igen oss lite efter dagens morgonpromenad. Hoppas även ni läsare haft en god helg, den här tredje advent.
-
En hund kan lösa många problem
Något som kan ställa till det för mig är mörker. En anan sak är kraftig dimma, då referenser suddas ut och allt blir suddigt. Eftersom jag redan från början ser väldigt suddigt så blir det ännu värre. När dessa saker händer på samma gång blir det dubbla problem. Det här hände igår när jag klev av bussen efter arbetsdagen. Då jag bor på landet så har vi inte några gatlysen heller utan man får helt enkelt använda ficklampa. Visst, jag kan ta mig fram i sådana här situationer, men då går det långsammare och det tar mer energi. Säg att det tar 10 minuter för mig att gå den vägen normalt sett, i sådana här förhållanden hade det kanske tagit den dubbla tiden.
Jag brukar låta hunden få rastas hela vägen hem från bussen. Men eftersom vädret var så dåligt så tänkte jag att hon får jobba lite till efter att hon uträttat sina behov. Så sagt och gjort, hon fick köra den sista biten hem och allt gick utan problem. Så det jag vill säga med det här inlägget är att en ledarhund gör en enorm nytta! Trots totalt usla förhållanden så kan jag röra mig snabbt och smidigt oavsett.
Nu ska hon få en välförtjänt helg där hon får vila upp sig ordentligt till nästa arbetsvecka.
-
Människans bästa vän
Människans bästa vän sägs det ju är hunden och det kan jag hålla med om. För lite drygt fyra år sedan lämnade jag in en ansökan om att få en ledarhund. Jag är tidigare uppväxt med hund och har väl alltid haft tanekn att någon gång ha en hund. Att den kan hjälpa till med saker är en ren bonus för min del. Sagt och gjort, jag lämnade in en ansökan och fick till slut gå kurser i att ha en ledarhund.
I maj för två år sedan fick jag äntligen min efterlängtade kompis, en svart labrador. Det bästa hon vet är att vara nära människor, jobba och morötter.
Lite kort om vad en ledarhund gör: Hunden ser till att man kan ta sig från punkt A till punkt B på ett säkert sätt. Den undviker saker som kan tänkas stå i vägen, kan söka upp och markera saker såsom stolpar, trappor, dörrar, bänkar etc, samt kan plocka upp saker om man råkar tappa något.
För min del har det inneburit en väldigt stor förändring att få en ledarhund. Jag har alltid varit aktiv och har inte dragit mig från att ta mig fram i både kända och ibland okända miljöer. Det går lite sakta men det går, dock tar det väldigt mycket energi. När jag sedan fick hunden så kan jag röra mig utomhus, oavsett årstid, tid på dygnet och miljö. Jag minns faktiskt första veckan när jag fick hunden, på kvällen när vi skulle ta sista kvällspromenaden i mörker så slutade det med att vi var ute i ca en timme och gick, bara för att jag kunde och att det gick så pass smidigt. Jättehäftig känsla.
Så det här gör att jag kan ta mig till och från jobbet med kommunala färdmedel och fortfarande ha en massa energi kvar till jobbet. Jag kan även ta mig till och från bekanta när man ska hälsa på någon. Ja, en väldigt stor frihet helt enkelt.
Så jag kan bara säga att jag håller med – hundenär människans bästa vän.
Här är vi redo för dagens arbetspass till jobbet.
