Blind vardag

Etikett: Jobb

  • Vinten dök visst upp igen

    Då har vintern dykt upp igen. I morse när vi vaknade var  allt vitt igen, då hade vi fått en laddning blötsnö som nu har fryst.

    Eftersom solen kikade fram runt lunchtid så tänkte jag att vi tar en promenad i solskenet. Det tyckte Mino var så pass kul att han bara var tvungen att skutta i snövallarna när han fick vara ledig. När vi var på väg hem var han bara tvungen att plocka upp en jätterolig snöboll. Sen skuttade han runt mig med den i munnen, kastade upp den i luften och hämtade den och fortsatte skutta runt. Till slut fick jag säga åt honom att lugna ner sig lite, kändes inte tvärsäkert direkt att leka efter en väg. 😁  Sen blev det jobb i sele sista biten hem och då är det alltid ordning och reda.

    Under eftermiddagsfikat fick han dock springa ut och leka i snön på tomten. Tänk att snö är så kul när man är hund.

  • Första arbetsdagen för Mino

    Idag var första riktiga arbetsdagen för Mino. Vi har hälsat på två gånger tidigare, men då bara korta stunder. Nu var vi på jobbet nästan en hel arbetsdag så nu är han trött.

    Att ta sig till och från jobbet gick bra. Han var riktigt duktig och klarade sig så gott som hela vägen på egen hand. Han blir dock lite osäker ibland, men det är fullt förståeligt på grund av att han är så ung och sen är vägen rätt rörig med många saker att passera, cyklister, gångtrafikanter etc.

    Väl på jobbet fanns det många spännande personer att prata med. En del kunde man till och med busa lite med. Men det var skönt att se att han även kunde slappna av och lägga sig och vila.

    Nu blir det att jobba hemifrån två dagar, sen på torsdag bir nästa resa. Så nu passar han på sig att vila sig i form för nästa äventyr.

    En nöjd Mino vilar efter en hård men rolig arbetsdag.

  • Mino

    Första bilderna på Mino

    I lördags förra veckan dök min nya kompis Mino upp. En tvåårig labradorhane. Han är en glad och nyfiken filur. Han är väldigt sprallig men kan även vara lite som en nallebjörn, att ligga i husses knä är väldigt mysigt. Han vill gärna ha koll på sin flock, så när jag går runt och stökar här följer han gärna efter och kollar läget. De gånger jag haft honom lös så har han hållit sig runt mig och så fort jag ropat har han kommit farande som ett skott.

    Vi har hunnit jobba en del under veckan som varit. Han är duktig och kämpar på bra. Ibland blir han osäker på vad han ska göra, men som sagt så är han ung och oerfaren. Och ibland provar han att hitta på lite hyss för att se om husse är med och det är han för det mesta.

    I morgon blir det jobb på kontoret, så då blir det att ta sig fram i stan, vilket blir roligt. Jag har en känsla av att det kommer komma en del historier här på bloggen från den här lilla filuren. 😁

  • Nedräkningen har börjat

    Nu är det inte långt kvar, på lördag nästa vecka kommer min nya ledarhund Mino. Det ska bli riktigt spännande att se vad han är för en individ.

    Det jag vet är att han är en två-årig gul labrador, glad och nyfiken på det mesta. Matglad antar jag, eftersom han är labrador. Jag har dock inte träffat honom ännu, så det kommer bli väldigt spännande.

    Sen börjar jobbet att träna in alla vägar vi ska gå och lära oss hur vi kommunicerar. Jag behöver dels lära mig hans signaler och tecken och han behöver lära mig mina. Man brukar säga att det tar upp till ett år innan allt sitter perfekt.

    En kul grej som hände när Sally var ny var en av de första dagarna. Det var mörkt och vi skulle ta kvällspromenaden. Jag tog henne då i sele och gick ut på vägen. Efter en liten bit märker jag att hon gör en 90-graderssväng och ökar farten. Det visar sig då att hon tyckte att vi skulle hälsa på hos grannen, som var ute på tomten. Kul, tyckte Sally.

    Det här har ju såklart inneburit en stor omställning för mig i vardagen. Från att ha kunnat ta sig fram oavsett väder och ljusförhållanden, till att behöva planera promenader och resor för att inte hamna i för mycket mörker. Jag jobbar nu mycket hemifrån och de dagar jag väl är på jobbet åker jag så att jag inte behöver gå i mörkret. Bara lite skymning räcker för att jag inte ska se något alls. Sen har jag försökt hålla mina lunchpromenader, det blir ju så segt att sitta still i åtta timmar. Men dessa blir då kortare, då det behöver finnas energi kvar till resten av arbetsdagen också. Det blir en rätt klurig balansgång, håller jag mig inne en hel dag blir jag rastlös och matt, promenerar jag för länge ensam blir jag trött i huvudet och får svårt med koncentrationen.

    Sen blir det ju såklart ensamt. Det vet säkert ni som har hund, när hunden inte längre är där så blir det tomt. För mig blir det främst påtagligt under dagran jag jobbar hemifrån. När jag går ut i köket och gör i ordning lunchen så är det ingen som sitter och kollar nyfiket på mig. Eller de varma soliga dagarna när jag jobbar ute på altanen så är det ingen som glatt kommer efter och lägger sig och njuter på den mjuka sköna mattan i solskenet. Det blir en känsla av att man blir isolerad.

    Något som jag håller hårt på är att jag inte vill bli begränsad. Därför gör jag ändå de här sakerna, jag vill inte missa en solig dag ute. Eller de dagar jag inte hunnit med lunchpromenaden så har jag ändå gått ut i mörker. Det tar MYCKET mer energi, men jag känner samtidigt att jag behöver det.

    Det ska bli både roligt och spännande med en ny liten kompis. Sen är det skönt att ha lite erfarenhet med sig, nu vet jag mer vad det innebär och jag kan ta med mig en hel del från tidigare erfarenheter. Nu är Mino en helt ny individ såklart, så det får man ju ha med i beräkningarna. Så jag kommer fortsätta med konceptet att det ska vara roligt på arbetspassen och så ska vi bli ett riktigt riktigt bra ekipage tillsammans.

  • Fem år sedan första inlägget på bloggen

    Nu är det exakt fem år sen jag la ut första inlägget på bloggen. Helt otroligt vad tiden går. Jag har funderat på det här med blogg ett längre tag, då jag hade en del tankar och idéer som jag ville dela. Till slut blev det i alla fall av.

    Mitt syfte med bloggen är att dela med mig av tankar och funderingar jag har kring min vardag, men också situationer jag hamnar i både på jobbet och i vardagen. Det på ett lättsamt och kul sätt. Jag har alltid gärna svarat på frågor om någon frågat mig om min synnedsättning, så vad kunde då varit bättre än en blogg.

    Tyvärr har det inte kommit ut så mycket inlägg under perioder, av en eller annan anledning. Men jag siktar på att få ut mer saker inom kort.

    Det har ju blivit en del inlägg genom åren. Allt ifrån strulande taxiresor, resor jag gjort med jobbet, saker som hänt i familjen etc. Och självklart en hel del om Sally. Det kommer säkerligen en hel del om nya hunden också, som kommer dyka upp inom kort.

    Jag hoppas därför att ni har nytta av min blogg och att den ger er något. Och självklart, om ni undrar något eller vill att jag tar upp något här så går det fint att höra av sig till mig. Inga frågor är dumma frågor, tycker i alla fall jag. 😊

    Sen får jag även passa på att tacka för alla som läst bloggen och kommit med glada tillrop genom åren! Hoppas som sagt att jag kunnat dela med mig av något till er alla.

  • Några små saker i vardagen som gör stor skillnad

    För mig gäller det att hela tiden hitta lösningar på saker som dyker upp i min vardag. Ofta får man ta till enkla lösningar som allt som oftast är dem bästa.

    För några år sen fick vi andra soptunnor. Det är två stycken som innehåller fyra fack vardera, ett fack för kompost, restavfall, färgat/ofärgat glas, tidningar etc. Alla är givetvis märkta, men alldeles för smått för att jag effektivt ska se det. Det jag gjorde då var att plocka upp min anteckningsapp i mobilen. Där gjorde jag två tabeller med 4 x 4 rutor, ett för varje fack. Sen skrev jag ner i varje ruta vad som ska kastas i vilket fack. Så innan jag går ut med skräpet kollar jag vad jag har, kollar i tabellen och sen vet jag vad jag ska slänga var. Smidigt och praktiskt.

    Ett annat litet bekymmer som dykt upp var att veta när diskmaskinerna på jobbet var diskade eller odiskade. På varje maskin sitter en liten skylt som man byter ut där det står ”Rent” eller ”Smutsigt”. Även detta alldeles för smått för att jag ska se det. Då kom min kloka kollega på att om vi sätter en liten genomskinlig tejpbit på skylten med texten ”Smutsig” så kan jag snabbt skanna av skylten, istället för att antingen sticka näsan i någons använda kaffekopp eller sätta händerna i någons kladdiga begagnade bestick. En mycket bra lösning som hjälper otroligt mycket.

    Något som kan vara ett stort mysterium är det här med strumpor och dess förmåga att alltid försvinna i tvätten. Här har vi problemet med överblicken som gör sig påmint, jag har ju svårt att uppfatta om jag dräller tvätt omkring mig, speciellt små saker som strumpor. Men här har jag på egen hand utarbetat en strategi. Jag parar ihop strumporna med varandra när de läggs i tvättkorgen. Sen när det är dags att tvätta särar jag på dem innan jag lägger in dem i maskinen. När tvätten är klar och torr parar jag ihop dem direkt, då märker jag med en gång ifall jag missar något och slipper därmed att springa fram och tillbaks till tvättstugan.

    Allting har en lösning, det är bara frågan om vilken.

  • Tiden går verkligen fort

    Tiden går fort, nu har jag haft Sally i lite mer än sju år. Helt otroligt. Hon fyllde tio år i början av april så hon närmar sig sin pension med stormsteg. I våras märkte vi att hon började halta på ena frambenet och efter några veterinärbesök och besök hos en hund-fysioterapeut upptäckte vi att hon har lite problem med ena frambenet och att hon är lite stel i ryggen. Så nu får hon en spruta varje månad för lederna och ett kosttillskott och jag tycker faktiskt att det gör skillnad. Det jag märker är att hon är gladare och rör sig på ett smidigare sätt.

    Hon får även massage varje kväll. Det uppskattas verkligen. Sen har vi lagt om våra promenader litegrann, så att vi går mer i skogen. Jag har ett motionsspår bakom huset som är precis lagom. Spåret är flisat vilket gör att det är mjukt och skönt att gå på. Man kan göra en avstickare och gå en traktorväg som går ännu längre upp i skogen om man vill gå lite längre och den promenaden är väldigt intressant, tycker Sally. Där går mycket olika djur så det finns massor av nyheter att nosa upp.

    Men nu är det i alla fall bestämmt att Sally kommer gå i pension i höst. Hon är så pass frisk att hon då kommer att få en riktigt bra pension. Det märks också att hon rör sig bra mycket smidigare utan selen, så det tror jag blir jättebra. Visst blir det tråkigt, men samtidigt känns det bra att hon får en bra och välförtjänt ledig tid.

    Vi gick en promenad i skogen och Sally sitter vid en jättetjock trädstam och tittar på mig, som tar bilden. En solig och fin sommardag.

    Det kommer verkligen bli en omställning nu när Sally pensioneras. Mest troligt kommer det att bli ett litet glapp tills nästa hund dyker upp och lite olyckligt kommer glappet i den tiden på året som brukar stöka till det som mest för mig. Nämligen när dagarna blir mörkare och snön till slut kommer. Nu har det ju blivit så att man byggt upp sin vardag runt den här smidigheten, att alltid ha ett par extraögon som hjälper till. Det fungerar ju att ta sig fram hyggligt under optimala förhållanden, men så fort det blir lite skymning eller att snön suddar ut alla referenser så blir det betydligt krångligare. Tänk bara så enkla saker som att ta sig till och från jobbet, eller affären, att ta en spontan promenad, ja ni förstår. Allt sådant kommer att ta betydligt mer energi att genomföra på egen hand.

    Det ska ju såklart bli väldigt spännande att få lära känna en ny liten fyrbent medhjälpare. Det kommer ju bli en period med inkörning och massor av träning men det minns jag var väldigt roligt när Sally kom. Men det kommer bli väldigt tråkigt att inte jobba med henne längre, vi har ju lärt oss läsa av varandra väldigt bra vid det här laget. Man märker på henne att hon alltid vill göra sitt bästa och helst lite till. Ju krångligare en uppgift är desto roligare är den att lösa och hon blir då väldigt ivrig, på gränsen till för ivrig. Det har verkligen inte avtagit med åren, hon är fortfarande lika på, oavsett om det är ett arbetspass i sele eller att få nosa omkring ledig i skogen. Så här är det jag som måste bromsa henne för att spara på hennes leder.

    Men som jag sagt hela tiden, det viktigaste är att hon får en bra pension med så lite smärta som möjligt och eftersom hon rör sig bättre ledig så känns det bra att hon får bli ledig nu när hon fortfarande har hälsan.

  • Vimsig eller allmänt glömsk? – Påminnelser genom synintryck

    Jag har hört någonstans att ca 80% av alla intryck man får, får man genom synen. När dessa 80% försvinner så måste alla andra sinnen försöka kompensera för det som fallit bort, vilket kan bli både intressant, frustrerande, förvirrande, roligt kort sagt både bra och dåliga saker.

    Att få en påminnelse om saker via synen är något som jag nästan helt saknar. Ett konkret exempel kan vara att du ska lämna hemmet och åka till jobbet. Du kommer ut i hallen och ser nycklarna ligga på bordet och då kommer du på att Just ja, nycklarna behöver jag ha med. I mitt fall får jag ju inte den påminnelsen utan jag måste hålla det i huvudet. Så i det läget försöker jag skapa rutiner för att komma ihåg saker, jag vet var jag har mina nycklar, telefon, hundens saker etc.

    En annan sak, som man påminns av via synintryck är när det är dags att städa. Man ser ju att det börjar bli smutsigt på golvet, dammigt på saker etc. När man inte ser sådant behöver man hitta sin egen väg, i mitt fall blir det att regelbundet gå igenom lägenheten och försöka skapa sig rutin för även det här. Vet man med sig att det varit regnigt och smutsigt ute så får man städa lite oftare t.ex.

    En annan sak, som mina kollegor brukar ha väldigt roligt åt, är att jag väldigt ofta brukar glömma min blindkäpp lite här och var på jobbet. Oftast tar jag med den ut när jag får ett besök vid vår besöksdisk eller ska göra något i verkstaden. Det är alltid smidigt att ha den med, för att visa andra att jag inte ser. Det blir dessutom smidigare att ha med den då ifall jag behöver följa med personen ut till dennes arbetsplats. Men när jobbet är klart brukar den oftast bli stående antingen vid besöksdisken, i verkstan, eller i fikarummet. Min hjärna är då någon helt annanstans. Men det kan jag gott bjuda på.

    Så jag kan säkert upplevas som både vimsig och glömsk, men mycket av det är att jag inte får de här synintrycken som påminner mig om saker. Och vad händer då ifall vi lägger till lite stress på det här? Jo, det blir ännu värre!

    Det blir alltså ganska mycket att hålla i huvudet när man knappt kan ta in dessa intryck. Så det ställs ju helt andra krav på mig. Men när jag stannar upp och tänker efter så är jag faktiskt förvånad över att jag inte glömt mer saker. Jag tänker på alla resor med jobbet som jag varit ute på, jag tänker då på den här slutliga kollen man gör innan man lämnar hotellrummet, för att se så att alla strumpor, tröjor, laddare etc följer med hem.

  • Lite funderingar om delaktighet

    Under min uppväxt så har folk i min omgivning gett mig precis lika förutsättningar som mina fullt seende bröder. Jag har alltid kunnat vara med på saker som vi gjort i familjen, alltifrån utflykter till saker vi gjort hemma såsom måla hus, måla staket, greja på tomten etc. Ja, jag har till och med provkört brödernas mopeder på en väl utvald och lugn plats. Under kontrollerade former så visade det sig att det funkade perfekt. 😊

    När familjen var engagerad i den lokala fotbollsklubben var jag med och kollade på när bröderna spelade matcher. Visst, jag såg ju inte alltid vad som hände, men det gjorde inte så mycket. Alltid var det någon som talade om vad som hände, vilket gjorde att jag kände mig som en i gänget och inte ”den blinda”. Dessutom att kunna dela de händelserna med familjen var ju också väldigt roligt.

    Sen vet jag inte hur många gånger jag varit med mina bröder i garaget när de hållit på med sina bilar, både som sällskap men också för att hjälpa till med det jag kunnat bidra med.

    Delaktighet är ju sen inget något man bara får från andra, utan det gäller att bidra själv också. En liten men dock så användbar sak är att under gymnasiet bestämde jag mig för att plugga 10 veckors körkortsteori som tillvalskurs. Nu gissar jag att ni undrar vad sjutton jag ska med det till. Dels tänkte jag att det är otroligt bra kunskap att ha som gångtrafikant i trafiken. Men det är också ett bra sätt att kunna vara delaktig i diskussioner med andra. Det här har visat sig vara ett alldeles utmärkt val.

    Men hur gör man då i röriga sammanhang, där det händer mycket och är mycket folk? En inte alltför lätt nöt att knäcka, jag kan ju inte direkt börja veva med käppen och hoppas på att någon ska reagera. 😂 Nej, här ligger det ju tyvärr mycket på dem man är med, att hjälpa mig med att vara delaktig. Tyvärr har det hänt alltför ofta att man varit på tillställningar, konferenser etc och rätt som det är så har alla försvunnit åt olika håll. Kvar står jag och undrar vart alla tagit vägen. Den känslan är inte kul, att inte vara delaktig eller efterfrågad. Till slut undviker man helt enkelt dessa situationer, det tar för mycket energi helt enkelt.

    Jag hoppas att jag kan öka medvetenheten med det här inlägget. Syftet är att hjälpa er att hjälpa mig. Sen finns det ju andra funktionsnedsättningar där man också har svårt att kunna vara delaktig och jag hoppas även att det här kan vara till nytta även för er. Syftet med den här bloggen är ju att dela med mig av min vardag och hur jag upplever världen så därför hoppas jag att det jag lägger upp även kan vara till nytta även för andra. 😊

  • 7 april 2017

    Vad gör man som synskadad när det uppstår en situation utöver det vanliga? Det fick jag erfara när det där hemska terrordådet på Drottninggatan skedde. Det skedde nämligen under den tiden jag jobbade i Solna, så jag hamnade i utkanten av det hela.

    Det började med att jag läste det på nätet. När det började bli dags att åka hemåt ringde taxibolaget (jag åkte arbetsresor till och från jobbet) och meddelade att de inte kunde ta sig fram alls. Vi kom överens om att jag skulle ta tåget till Knivsta station och åka därifrån istället, för att underlätta lite. Sagt och gjort, en snäll kollega skjutsade ner mig till Solna station och jag gick in där och väntade på tåget. Det var ju i slutet av arbetsdagen så det var mycket folk där då.

    Så långt gick allt som på räls. Helt plötsligt kom det in några poliser och ordningsvakter som sa att alla stationerna måste utrymmas och alla tåg stoppas. Folk blev såklart förvirrade och började gå ut. Mycket rörelse och buller gjorde att jag inte riktigt uppfattade vad som hände men till slut kom en polis fram och sa att vi måste utrymma och erbjöd mig hjälp ut. Jag tackade artigt nej och sa att jag kan hitta ut på egen hand, jag tänkte att han säkert behövs bättre på annat håll.

    Jag lyckades i alla fall ta mig mot utgången och då kom nästa lilla dilemma: Vad sjutton ska jag göra nu? Inga tåg går, folk irrar runt som yra höns och det är totalt omöjligt att få kontakt med någon. Jag tänkte att jag behöver ta mig tillbaks till jobbet på något sätt och lyckades till slut hitta busstationen. Jag visste ungefär var den var, men det tog en bra stund innan jag hamnade rätt. Det kom en lång rad bussar och till slut hittade jag en som gick förbi mitt jobb, men alla bussarna var såklart överfulla, folk pressade sig in och det fanns inte en chans att komma emellan. Till slut fick jag tag i min kollega som tog en promenad och hämtade mig och följde med upp till jobbet igen. Telefonnätet var ju såklart tungt belastat av förklarliga skäl.

    Det slutade i alla fall med en lång väntan och sen kom min bror och hämtade mig på jobbet när trafiken lugnat sig. Men det som jag kommer ihåg mest var att inte en enda människa, förutom den här stressade polisen då, såg att det fanns en person med blindkäpp som såg förvirrad ut. Jag försökte några gånger att få kontakt med någon för att fråga om vägen men det gick inte alls. Man skyndade vidare som att inget hade hänt.

    För mig är det självklart att man hjälper till där det behövs och visar hänsyn till andra. Tyvärr händer det att jag missar sådant för att jag helt enkelt inte ser vad som händer, men man gör såklart det man kan. Men tyvärr verkar det tänket inte finnas idag. Det var säkert hundratals människor som passerade mig och man hade ju kunnat önska att åtminstånne någon kunde frågat var jag skulle och åtminstånne pekat mig i rätt riktning.

    Jag kände mig ganska liten mitt i kaoset, med blindkäpp i högsta hugg på en station som jag knappt visste hur den såg ut, jag hade visserligen åkt tåg därifrån men inte buss. Alla sprang som sagt åt alla håll och ingen varken såg att jag fanns där eller svarade när jag försökte få kontakt med någon. I allt buller och i all rörelse som blev så blir det dessutom väldigt ansträngande att försöka orientera sig. Om någon hade stannat till och bara pekat i vilken riktning jag skulle gå hade hjälpt enormt mycket, så det är ju inga svåra saker vi pratar om. Även väldigt små saker kan underlätta väldigt mycket. Tyvärr leder det här till att man kanske inte litar på att andra människor ställer upp när det väl gäller. Vad gör jag om jag hamnar i liknande situationer igen? Det blir ju lite så att man drar sig från att fråga folk om hjälp, tyvärr.

    Nu var det förvisso en speciell situation men jag ser dessa tendenser lite då och då. Ett exempel är när jag berättade om min bussresa då jag skulle åka och hälsa på familjen i Härjedalen. Men det finns å andra sidan folk som ser och vill hjälpa till och vid dessa tillfällen blir man desto gladare.