Jag skrev ett tidigare inlägg om detta och där menade jag att delaktighet är både attt ge och att ta. Man måste ge i form av att tala om att man finns och vad ens behov är, men man är också beroende av omgivningens stöd, vilja och även vaksamhet.
Det har hänt ganska många gånger att jag hamnat i sammanhang där jag absolut inte känt mig som en del i gemenskapen. Jag kan ta några exempel från studie och jobbsammanhang. Där har det ofta visats fina presentationer med saker vi ska gå igenom, där vi som publik förväntas läsa igenom och sen diskutera kring det som står. Men eftersom jag inte kan ta del av informationen sitter jag där och undrar vad folk pratar om.
Ett väldigt enkelt, men användbart sätt är att helt enkelt skicka materialet till mig digitalt innan, så jag har möjlighet att gå igenom det själv och förbereda mig. Då har jag helt plötsligt fått förutsättningarna att kunna leverera något tillbaka och kunna vara delaktig i det som ska gås igenom. Sen kan det ju såklart finnas tillfällen där det är svårt att få materialet i tid, jag minns några sådana tillfällen och då har en snäll person i publiken satt sig bredvid mig och med några få ord förklarat vad som visats, så att jag kunde få ett sammanhang och kunde hänga med. Sådant är otroligt värdefullt.
Dessutom behöver jag då inte vara den jobbiga åhöraren som stoppar hela tiden med frågor som ”Vad står det där?”, ”Vad visar du nu?” och annat som bromsar upp. 😁 Delatighet för mig är inte bara att sitta med och lyssna, utan att kunna vara med och delta på samma villkor som alla andra, det vill säga att jag får den information alla andra får, att kunna ta mig fram på samma villkor som alla andra osv. ”Du kan väl i alla fall vara med och lyssna” har jag rätt ofta fått höra, vist är tanken fin att man vill att jag ska vara med, men att inte kunna vara med och ge något tillbaks gör att jag inte känner mig fullt ut delaktig och att jag inte kommer till min fulla rätt. Jag vill ju kunna ge tillbaks också, inte bara ta, både på jobbet och utanför jobbet.
Ett ställe där jag alltid känt mig delaktig är i familjen. Oavsett vad som stått på planeringen så har jag varit med på ett hörn. Visst, jag har en del fysiska begränsningar såklart, men det är få saker som faktiskt inte gått att lösa. Viljan har alltid funnits och finns viljan så räcker den väldigt långt. Jag har fått hänga med på alla möjliga grejer genom åren, för att ta några så tog min ena bror med mig bland annat ut på en åker för att prova att köra Enduro. Jag slog ju garanterat inga hastighetsrekord, men jag fick prova på och förstå lite mer om hans intresse. Sen har jag ju varit med åtskilliga timmar i garaget och hjälpt båda bröderna med diverse bilprojekt och fått chansen att lära mig en hel del där. När vi grejat hemma i huset eller på tomten så har jag också varit med och gjort saker. Varit med när vi byggt saker, kört gräsklippare, målat hus och lite sånt. Jag har till och med fått provköra mina bröders mopeder på en lugn väg. Otroligt värdefullt och bra exempel på att det mesta går att lösa med lite vilja.
Ett annat exempel på när allt funkat riktigt bra är en konferens jag var med på med jobbet för ett antal år sen. Där fick jag veta lite i förväg vad som skulle hända och vi kunde tillsammans prata ihop oss om en plan som fungerar. Jag minns att när konferensen var slut, gick jag därifrån och var så himla glad, dels att jag märkte att det fanns ett engagemang att man ville att det skulle fungera, men också att jag själv kunnat ge tillbaks mitt engagemang och kunde bidra i diskussioner, övningar och i andra sociala sammanhang.
Sen har det ju funnits tillfällen där jag verkligen inte känt mig som en i gänget. Dels under skoltiden, när klasskompisarna spelade fotboll på rasterna, eller gjorde andra fysiska saker där jag inte hängde med. Där fick jag stå på sidan och i bästa fall förstod jag vad som hände. Eller på fritiden när klasskompisarna åkte iväg på sina mopeder. Det gav också ett utanförskap som inte var så roligt alla gånger. Men å andra sidan gav det mig mycket annat, bland annat lärde jag mig tidigt hur en dator fungerade och hur jag kunde använda datorer för att lösa saker i vardagen. Alltså grunden till mitt yrkesval. Sen har det ju såklart påverkat mig som person på så vis att jag så gott jag kan försöker få med mig andra i sammanhanget, så att ingen ska hamna utanför. Skulle jag vilja haft det här på ett annat sätt? Nej, det kan jag inte säga. Visst hade det ju varit kul att kunna vara med kompisarna, men å andra sidan har jag fått så mycket annat, bland annat grunden till min karriär. Så jag har valt att fokusera på det jag fått istället för det jag inte fått.
Ett annat exempel jag kommer på, där det inte riktigt funkat hela vägen, är i jobbsammanhang, där vi skulle vara med på en föreläsning. Det var rätt fullt i lokalen så jag blev visad till en plats, något avsides, medan alla jag kände satte sig vid ett annat bord. Sen när föreläsningen började hängde jag inte med alls. Alla skrattade och hade väldigt roligt åt det som visades, men jag hängde inte med alls. Den enda som inte skrattade var jag. Jag kände mig dels totalt bortglömd men också inte som en i gänget. Det här tog hårt på mig och påverkar mig än idag – trots att det är många år sen nu.
Det här är ett solklart exempel på att det hade varit till stor hjälp om någon satt sig och talat om för mig vad som hände. Tyvärr kunde jag inte fråga någon ur min grupp heller, eftersom jag inte visste vart de satt.
Nu vet jag ju att det här inte beror på att någon vill vara elak eller så, utan att man helt enkelt inte har kunskapen, att andra saker händer runtomkring och så vidare. Man kanske inte känner någon med ett funktionshinder och då blir det ju såklart svårt att veta hur man ska göra, vad som funkar, vad som inte funkar osv. Jag har själv varit i den situationen, där jag mött personer med andra funktionsnedsättningar där jag inte vetat hur jag ska underlätta för den personen. Men man löser mycket genom att prata om det och ställa frågor. Jag brukar tjata på folk att det finns inga dumma frågor. Så är bättre att ställa en fråga för mycket än en för lite. 😊Sen är det ju alltid svårt att ha en lösning på alla problem och det bästa då är ju också att prata om det. Flera hjärnor tänker ju bättre än en.
