Blind vardag

Etikett: Mino

  • Gott Nytt År!

    Gott Nytt År!

    Då var det dags igen för ett nytt år. Det här året har minst sagt varit en berg och dalbana, både bra och dåliga saker har hänt under året. Ny hund, sjukskrivningar, köpt hus, för att nämna några saker.

    I februari fick min kropp nog av för mycket stress under för många år och jag blev sjukskriven i ett par månader. Många saker gjorde att batterierna helt enkelt tog slut. Sen dess har jag sakta men säkert jobbat mig framåt för att komma tillbaks till verkligheten igen. Även om det finns saker kvar som spökar, exempelvis att energin helt plötsligt kan ta slut eller att hjärnan funkar lite konstgt ibland, så går det sakta men säkert framåt. Men jag försöker intala mig själv att det här får ta den tid det tar, huvudsaken är att det går framåt.

    Mino sitter och kikar i vägkanten med sin sele på sig, redo för jobb.

    Minos och min resa har fortsatt under året. I början hade vi en hel del utmaningar, speciellt när vi tog oss fram i stan. Men i somras var jag på en fem dagar lång kurs, där jag fick en hel del tips och efter det har det gått riktigt bra. Jag fick även lite hjälp i höstas och nu är vi verkligen på rätt spår. Jag har fått många bra verktyg för att förenkla för Mino och det funkar jättebra. Så jag ser verkligen fram emot att se hur han kommer utvecklas framöver.

    Sen har jag ju också blivit husägare. Det trodde jag inte för ett år sen. Jag har samlat på mig många erfarenheter under den här korta tiden, alltifrån allt pappersarbete som behöver göras inför ett husköp, till rena praktiska saker för att sköta och underhålla ett hus.

    Såhär såg det ut i våras när jag började ta ner lite träd. Det är MINST lika mycket till, det blir vårens projekt.

    Mer fixande på skogen
    Mer fixande på skogen

    Något jag slogs av var hur mycket papper som ska skrivas på, för en synskadad såär det minst sagt en utmaning. Jag fick skanna in alltsammans så att jag kunde läsa igenom allt i lugn och ro, jag vill ju trots allt veta vad jag skriver på. Sen att försöka pricka rätt när det väl kom till underskrifterna var ju också intressant, att först försöka hitta raden där jag ska skriva och sen försöka hålla sig på rätt ställe. Det blev både snett och kladdigt. Jag brukar säga att min namnteckning är totalt omöjlig att förfalska, för den blir olika varenda gång. 😁

    Sen var det här året då Sally lämnade oss. Hon blev väldigt hastigt sjuk och gick bort i början av oktober. Jag hade haft henne i sju år och hon hann leva det härliga pensionärslivet i ganska exakt ett år. Hon blev 10,5 år. Hon var en mycket speciell hund.

    Den här bilden hittade jag i mina gömmor, den är tagen den är tagen på en av Sallys favoritplater, närmare bestämt på gräsmattan bakom huset. Varenda gång när vi hälsade på morfar gick hon dit och kollade läget och om det var varmt la hon sig i gräset och njöt. Hon älskade verkligen det här stället, det märktes.

    Sally ligger och myser på en gräsmatta.

    Men nu får vi blicka framåt på ett nytt år. Mycket roliga saker händer då, det största är att jag kommer fortsätta med huset. Dels kommer badrummet bli klart. Sen har jag en massa andra kul projekt jag vill ta tag i. Mina morföräldrar la ner väldigt mycket tid på trädgården, men med tiden har den växt igen rätt ordentligt. Mitt mål är att ta ner allt som är vildvuxet, så att det blir så fint som det en gång varit. Jag har börjat, men är långt ifrån klar.

    Sen får vi se vad som hinns med, huset skulle behöva målas och sovrummen likadant. Inget brådskande, så det tar jag när möjligheten finns.

    Sen kommer jag fortsätta ta itu med min utmattning och få koll på den. Men även det får ta den tid det tar.

    Sist men inte minst vill jag tacka alla läsare för att ni tar er igenom mina inlägg. Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!

  • Besök i Härjedalen

    Besök i Härjedalen

    Vi har inte bara firat jul den här helgen, jag och Mino har både varit duktiga och tränat lite men också lekt och haft roligt i den lilla snön som fanns.

    Här ska vi precis ta en promenad. Mino får då ligga och vänta på att alla ska klä på sig och gära sig klara. Det finns andra skällande hundar i närheten, vilket distraherar honom lite. Men han gör det bra!

    Sen måste man ju ha lite kul också såklart.

  • Ett år med Mino

    Nu har Mino varit här i lite mer än ett år. Helt sjukt vad tiden gått fort och vilken resa vi gjort! Från ett litet busfrö som tar sina chanser att hitta på bus till en lite mer vuxen arbetskamrat.

    Han kom hit i både helt rätt tid och helt fel tid samtidigt. Eftersom det då var mycket snö och hela världen var vit så kom han i rätt tid, men av samma anledning blev det fel tid. När hela världen är vit och det mörknar väldigt fort är jag i väldigt stort behov av hunden, men baksidan är att jag inte kan stötta upp och hjälpa honom när han behöver lite guidning på rätt spår. Det här ledde ju såklart till en del spännande saker, vi gick ju faktiskt lite vilse några gånger.

    Miljön hemma har inte varit några problem för honom att lära sig. Det är dock väldigt enkla och lugna vägar här. Jag bor ju ute på landet och här finns ganska lite distraktioner.

    Däremot vägen till och från jobbet i stan är en större utmaning med alla saker han ska markera. Alla cyklister som swishar förbi, alla bilar som far förbi och alla andra distraktioner som finns. Utmaningen för mig är att hela tiden försöka ligga steget före. Det gör jag genom att ge honom instruktioner längs vägen, t.ex att söka upp övergångsställen, att följa kanten, att leta rätt på trappan etc. Problemet är bara att jag märker att han missar saker för sent. Exempelvis om han ska leta reda på ett övergångsställe och glömmer stanna, då märker jag det först när vi gått ut i gatan. Eller när vi ska svänga av vägen vi går på för att byta väg, då märker jag det först när vi gått för långt, jag skrev ett inlägg om en sådan situation tidigare. Skillnaden mot om jag har någon med mig under tränignstillfällena är att den som följer med kan agera lite extra ögon och förvarna oss om att vi t.ex börjar närma oss ett övergångsställe. Jag kan då be Mino gå fram dit och stanna vid kanten. Eller att jag blir förvarnad om att vi närmar oss den trapp vi ska gå uppför, så att jag i god tid kan förbereda Mino på att hitta den. Med tiden kommer han lära sig vad jag vill att han ska göra och allt kommer gå mer på rutin.

    Det här har givetvis varit väldigt slitsamt både för mig och Mino. Mino ska ju hålla koll så att vi säkert kommer från punkt A till punkt B, medan jag ska hålla koll på vart vi är och hur vägen ser ut framför oss, så att jag kan ge honom rätt instruktioner.

    Dessutom fick vi ett uppehåll i vår träning i våras, då jag blev sjukskriven ett par månader. När jag sedan kom tillbaks till jobbet fick vi börja om igen. Men allt slit har dock lönat sig, nu tycker jag ändå att det går riktigt bra. Mino blir säkrare och säkrare. Ju säkrare han blir desto mindre störd blir han av sin omgivning. Nästa steg är att lära oss en genväg till jobbet, men det får bli senare i vår, när det är så pass ljust att jag kan guida honom på ett bra sätt, då den vägen är utmanande för honom på andra sätt. Det gäller ju också att vi får in rutinerna på rätt sätt, så att jag inte antingen förstör hans dressyr eller att vi helt enkelt går vilse. Det är alltså många saker att hålla koll på.

    Mino är väldigt rolig att jobba med. Han är glad, framåt och vill gärna göra rätt för sig. Han är väldigt lättdistraherad men får man väl kontakten med honom så är han RIKTIGT duktig. Ber man honom göra något och han märker att det inte blev riktigt rätt, gör han om tills det blir rätt och husse blir nöjd. Några missar har det blivit, jag har fått några smällar av stolpar och grenar, vi har missat bussen några gånger då han gått i andra tankar och missat svänga av gångvägen, vi har nästan hamnat på grannens uppfart då han tyckte att det såg så spännande ut där och lite sånt. Men som ny på jobbet så är det helt okej att det blir lite fel tycker jag. Slutresultatet blir i alla fall väldigt bra.

    Leka i snön är aldrig fel.
    Det är verkligen kul att springa i snön tycker Mino.
    Sitter och kikar lite i snön.
    Promenad i Härjedalen.
    Promenad i Härjedalen.
    Lite mys är inte fel.
    Lite mys är aldrig fel.
    Väl framme på jobbet.
    Väl framme på jobbet.
    Redo för lite jobb.
    Dags för lite jobb.

  • Att hitta tillbaka från en utmattning

    Under den senaste tiden har jag jobbat mig tillbaks efter en långvarig utmattning. Mycket på jobbet och mycket privat ledde till slut att kroppen sa ifrån.

    Jag märkte att konstiga saker började hända. Det började med att jag kunde helt plötsligt bli yr och tappa orienteringen. Jag märkte också att jag började glömma saker och att jag reagerade på konstiga sätt, som jag inte förstod.

    Vid ett tillfälle när jag var på väg in till jobbet tappade jag bort var jag var. Jag har åkt den är vägen i många år nu så jag kan den utantill, nästan i sömnen. Jag satt där och hörde busssutropen, när min hållplats ropades ut var det som att hjärnan inte registrerade det, jag hörde men förstod inte att jag skullle gå av. Bussen stannade och jag var tvungen att fråga chauffören vid vilken hållplats vi stod vid.

    Vid ett annat tillfälle var jag ute med hunden en mörk höstkväll. När jag kom en bit på vägen blev jag så pass snurrig att jag höll på att ramla omkull. Jag fick tag i en snökäpp i sista sekund, kanske inte det stadigaste föremålet men ändå. Jag fick då vända och ta mig hem, helt vimmelkantig. Efter den incidenten bestämde jag mig att nu får det vara stopp, nu behövs något göras.

    Sen var jag på besök hos mina föräldrar och vi skulle sätta oss och kolla på TV. Jag satt där och skulle gå och hämta något. När jag sen kommer tillbaks och ska sätta mig, sätter jag mig bredvid stolen och ramlar baklänges och slår bakhuvudet i fönsterbrädan. Det var en ordentlig smäll, hade faktiskt ont i huvudet en bra stund efter det. Jag har annars väldigt bra koll på hur det ser ut i min omgivning, där jag varit mycket.

    Jag kunde också krocka med saker, saker som jag visste fanns och som alltid stått där de stod. ”Kända” miljöer har jag oftast väldigt bra koll på men inte i det här läget.

    Nu är jag på god väg att komma på rätt spår igen. En sjukskrivning blev det, först på heltid och sen gradvis komma igång igen. Än så länge går det bra, de flesta stress-relaterade sakerna har försvunnit. Men det finns fortfarande lite saker som spökar. Bland annat kan jag från ingenstans bli riktigt trött. Det är som att det blir soppatorsk i kroppen, det finns absolut inget mer att ge. Folk runt mig har sagt att det syns tydligt när det tar stopp, att det ser ut som att jag säckar ihop, ögonen åker ihop, lite som att jag har kraftig huvudvärk.

    När det här händer är det som att hjärnan inte orkar processa alla intryck. Saker blir grötigt framför ögonen på mig och att ta sig fram eller på annat sätt använda synen blir då väldigt krävande. Det här hände på jobbet för några veckor sen, att ta sig hem genom stan med cyklister, bilar och annat stök var en utmaning i sig. I ett sådant läge finns det ju inga alternativ, jag måste ta mig hem.

    En dag var vi på väg hem, jag och Mino. Jag hade kommit iväg i bra tid, så förutsättningarna var riktigt bra. Men eftersom Mino är så pass ny än så länge händer det att han missar saker ibland och nu missade han att svänga av en gångväg. Vi gick alldeles för långt utan att jag märkte det. Att försöka lista ut var jag var, att leta sig tillbaks och sen försöka hitta rätt tog knäcken på mig och när jag kom hem rasade jag ihop på soffan med Mino på min mage. (Han känner tydligen av när jag blir såhär trött, varenda gång lägger han sig hos mig då).

    Ett litet sidospår, ”Det är väl bara att gå tillbaka?” har jag fått höra många gånger när jag gått vilse. Tyvärr är det inte så ”bara”. För att det ska funka så måste jag för det första veta var jag är. Sen måste jag veta hur långt jag ska gå tillbaks för att hitta en referenspunkt, så att jag vet var jag är. Sen måste jag fortsätta dit jag ska, fullt koncentrerad för att inte tappa bort mig igen. Att göra et här efter en rak gångväg utan några tydliga referenser, ja det blir inte så lätt. Så tyvärr, det är inte så ”bara”.

    Testa själv, blunda och gå ett varv hemma där du bor. Fortsätt blunda och vänd dig om och gå samma väg fast åt andra hållet. Då kommer du märka att det inte är samma väg, utan två helt olika vägar.

    Så, tillbaks till ämnet igen. Om man ska vända det här till något positivt, så har jag lärt mig en hel del av det här. Dels att lyssna på kroppen. Säger den att den behöver rvila så behöver den det. Sen kan man inte göra allt och vara överallt samtidigt heller, även om jag själv vill det. Det man inte hinner idag hinner man i morgon. Sen ska man omge sig med människor som ger energi och göra saker som ger energi. Visst, det kan kosta lite energimässigt, men i slutändan är det värt det. Som jag skrev i ett tidigare inlägg om energiåtgång.

  • Ett tag sen sist

    Hej alla! Det var ett tag sedan jag senast uppdaterade här, och oj, vad mycket som har hänt sedan dess!

    Mino och jag har fortsatt vårt äventyr tillsammans. I början av sommaren deltog vi i en ledarhundsutbildning med åtta andra ekipage. Vi tränade på olika moment, fick tips och råd, och delade erfarenheter. Jag fick många bra tips som jag har testat och som visade sig fungera riktigt bra. Fortfarande finns en del att jobba på, men det går framåt sakta men säkert.

    Vägarna vi tränat in fungerar nu skapligt bra. Jag behöver fortfarande hålla ett öga på honom, eftersom nyfikenheten ibland kan ta över. Man får då påminna honom om att han faktiskt jobbar. Det blir även lite missar här och där, men även dessa blir bara färre och färre.

    Mino ligger och tittar in i kameran.

    Häromdagen höll det dock på att gå väldigt illa. Vi var på väg hem från jobbet. När vi gick längs trottoaren fick vi möte, så Mino var tvungen att svänga in till höger. Då sa det helt plötsligt PANG! Jag far alltså in i stolpen med huvudet före och slår i pannan, näsan och hakan. Då trodde jag faktiskt att både näsa och tänder gått sönder av smällen, men allt höll och vi kunde promenera vidare när jag fått bort det värsta blodet från mitt ansikte. Lite intressant dock att vi mötte massa människor och det gick även människor bakom oss, men ingen tycktes notera detta.

    Så, lite småmissar händer ibland, men det går framåt och Mino är en väldigt rolig vovve att jobba med. Så jag tror att det här kommer bli bra med åren.

  • Vi jobbar på

    Nu har Mino varit här ett tag, så mer och mer börjar falla på plats. Han har börjat lära sig våra vanligaste sträckor och han ser ut att trivas bra.

    Något som jag inte räknat med är hur mycket jobb det egentligen är med ny hund. Vi ska lära känna varandra och tolka varandras signaler. Men också lära oss alla promenadsträckor vi behöver kunna, med allt vad det innebär. Nu när det är vinter och snö blir det extra utmanande. Så jag kan inte låta bli att tycka att det är lite skönt att snön är borta en stund, det gör det lite lättare att ta sig till jobbet.

    Visst var det mycket jobb när Sally kom också. Hon var också väldigt valpig och nyfiken, men förutsättningarna såg lite annorlunda ut då. Jag bytte jobb i den vevan och var då hemma i lite drygt tre månader. Sen fick jag en tillfällig anställning i Stockholm och dit åkte vi taxiresor. Det här gjorde att vi fick mycket tid att träna ihop oss och sen, lite mer än ett halvår senare, var vi mer förberedda när jag började i Uppsala.

    Mino på morgonpromenad.

    Men jag tycker ändå att Mino jobbar på bra. Han har lärt sig vägen till och från jobbet nästan helt nu. Däremot blir han lätt distraherad av människor, cyklar, bilar och annat som far förbi. Så jag behöver påminna honom då och då att vi jobbar. Det här gör ju att det krävs mer koncentration från min sida, dels att hålla reda på vägen, dels att hålla koll på vad Mino tänker göra men också att se till att han jobbar efter sitt mönster. Jag vill ju inte att han ska tappa det han lärt sig. Det gör det mycket svårare när det är vitt och snö, dels ser jag inte alls var vägkanterna är och dels får han svårare att se dem. Sen blir det betydligt svårare i mörker, för att inte säga omöjligt.

    Jag tycker ändå att han tar steg framåt, det går bättre och bättre för varje dag som går. Sen är han ju en otroligt härlig hund även utanför arbetet. Otroligt glad och nyfiken och vill gärna vara med där det händer saker. Vi har en hel del att jobba på, både med och utan sele, men vi kämpar på. Jag har samma mål med Mino som med Sally, vi ska bli ett så bra team som vi bara kan bli. Och Sally och jag blev ett otroligt bra team, det är fortfarande väldigt tomt efter henne och det kommer det fortsätta vara. Därför känns det skönt att veta att hon har ett skönt pensionärsliv nu.

  • Äntligen fredag

    Då var det äntligen fredag. Skönt att få några dagars ledighet. Vägen till och från jobbet går bara bättre och bättre för Mino, han blir alltmer säker och jag behöver inte hjälpa honom så mycket längre. Det märks på så sätt att i början ger jag kommandon när vi kommer fram till t.ex övergångsställen, när han ska svänga in någonstans etc. Han tar alltmer rätt beslut och det går riktigt bra.

    På hemvägen fick han gå lite ledig sista biten. Jag tyckte att han skulle få gå och nosa lite sista biten. DÅ började han buffa på mig och sen hoppade han runt i snövallen som en liten galning. Han hoppade och studsade i snön ett tag och sen när vi kom fram till det ställe där vi brukar sela på så blev han 100% fokuserad på sitt jobb igen. Han är verkligen som en liten valp ibland. 😁

    Men det känns skönt att bitarna börjar falla på plats. Det märks på honom att han är ung, men han är riktigt duktig på det han gör och det märks att han verkligen vill göra rätt.

    En liten vilopaus på kontoret.

  • Ännu en lat dag

    Idag har vi jobbat hemifrån. Tror att det är bra att köra varannnan dag för Minos skull, i alla fall i början. Då hinner han återhämta sig ordentligt.

    På hemmaplan börjar han bli riktigt varm i kläderna. Eller ska man säga varm i pälsen när det gäller hundar? Nu hittar han de flesta vägarna här runtomkring utan problem. Ibland har han saktat in och tvekat lite, men det går bättre och bättre.

    Sen är ju snön så vansinnigt kul. Dels finns det så mycket att nosa på men det är också kul att hoppa i snövallarna. Och snöbollarna är såklart roliga att leka med. Idag under lunchpromenaden hittade han en perfekt snöboll som han kastade omkring. Han kastade iväg den och skuttade glatt efter och hämtade den.

    I morgon blir veckans sista dag och då kör vi som vanligt jobb i Uppsala.

  • Ytterligare en arbetsdag

    Idag har vi varit på kontoret igen. En del kollegor som velat säga hej åt Mino vilket han tycker om. Nu börjar även vägen till och från jobbet gå riktigt bra. Vissa ställen är fortfarande lite röriga men på det stora hela går det riktigt bra.

    Det händer ju dessutom massa spännande saker hela tiden. En massa konstiga ljud från byggnadsmaskiner, bilar och lastbilar som swishar förbi och människor som ser spännande ut. Härom dagen till exempel, då passerade vi en människa med en lunchpåse i handen och då var Mino såklart tvungen att kolla vad som fanns där i förbifarten.

    Väl på kontoret är det iallafall lugnt och skönt.

    I morgon jobbar vi hemma igen, så det blir en liten vilodag för Mino.

  • Vinten dök visst upp igen

    Då har vintern dykt upp igen. I morse när vi vaknade var  allt vitt igen, då hade vi fått en laddning blötsnö som nu har fryst.

    Eftersom solen kikade fram runt lunchtid så tänkte jag att vi tar en promenad i solskenet. Det tyckte Mino var så pass kul att han bara var tvungen att skutta i snövallarna när han fick vara ledig. När vi var på väg hem var han bara tvungen att plocka upp en jätterolig snöboll. Sen skuttade han runt mig med den i munnen, kastade upp den i luften och hämtade den och fortsatte skutta runt. Till slut fick jag säga åt honom att lugna ner sig lite, kändes inte tvärsäkert direkt att leka efter en väg. 😁  Sen blev det jobb i sele sista biten hem och då är det alltid ordning och reda.

    Under eftermiddagsfikat fick han dock springa ut och leka i snön på tomten. Tänk att snö är så kul när man är hund.