Vi har inte bara firat jul den här helgen, jag och Mino har både varit duktiga och tränat lite men också lekt och haft roligt i den lilla snön som fanns.
Här ska vi precis ta en promenad. Mino får då ligga och vänta på att alla ska klä på sig och gära sig klara. Det finns andra skällande hundar i närheten, vilket distraherar honom lite. Men han gör det bra!
Sen måste man ju ha lite kul också såklart.
Nu har Mino varit här i lite mer än ett år. Helt sjukt vad tiden gått fort och vilken resa vi gjort! Från ett litet busfrö som tar sina chanser att hitta på bus till en lite mer vuxen arbetskamrat.
Han kom hit i både helt rätt tid och helt fel tid samtidigt. Eftersom det då var mycket snö och hela världen var vit så kom han i rätt tid, men av samma anledning blev det fel tid. När hela världen är vit och det mörknar väldigt fort är jag i väldigt stort behov av hunden, men baksidan är att jag inte kan stötta upp och hjälpa honom när han behöver lite guidning på rätt spår. Det här ledde ju såklart till en del spännande saker, vi gick ju faktiskt lite vilse några gånger.
Miljön hemma har inte varit några problem för honom att lära sig. Det är dock väldigt enkla och lugna vägar här. Jag bor ju ute på landet och här finns ganska lite distraktioner.
Däremot vägen till och från jobbet i stan är en större utmaning med alla saker han ska markera. Alla cyklister som swishar förbi, alla bilar som far förbi och alla andra distraktioner som finns. Utmaningen för mig är att hela tiden försöka ligga steget före. Det gör jag genom att ge honom instruktioner längs vägen, t.ex att söka upp övergångsställen, att följa kanten, att leta rätt på trappan etc. Problemet är bara att jag märker att han missar saker för sent. Exempelvis om han ska leta reda på ett övergångsställe och glömmer stanna, då märker jag det först när vi gått ut i gatan. Eller när vi ska svänga av vägen vi går på för att byta väg, då märker jag det först när vi gått för långt, jag skrev ett inlägg om en sådan situation tidigare. Skillnaden mot om jag har någon med mig under tränignstillfällena är att den som följer med kan agera lite extra ögon och förvarna oss om att vi t.ex börjar närma oss ett övergångsställe. Jag kan då be Mino gå fram dit och stanna vid kanten. Eller att jag blir förvarnad om att vi närmar oss den trapp vi ska gå uppför, så att jag i god tid kan förbereda Mino på att hitta den. Med tiden kommer han lära sig vad jag vill att han ska göra och allt kommer gå mer på rutin.
Det här har givetvis varit väldigt slitsamt både för mig och Mino. Mino ska ju hålla koll så att vi säkert kommer från punkt A till punkt B, medan jag ska hålla koll på vart vi är och hur vägen ser ut framför oss, så att jag kan ge honom rätt instruktioner.
Dessutom fick vi ett uppehåll i vår träning i våras, då jag blev sjukskriven ett par månader. När jag sedan kom tillbaks till jobbet fick vi börja om igen. Men allt slit har dock lönat sig, nu tycker jag ändå att det går riktigt bra. Mino blir säkrare och säkrare. Ju säkrare han blir desto mindre störd blir han av sin omgivning. Nästa steg är att lära oss en genväg till jobbet, men det får bli senare i vår, när det är så pass ljust att jag kan guida honom på ett bra sätt, då den vägen är utmanande för honom på andra sätt. Det gäller ju också att vi får in rutinerna på rätt sätt, så att jag inte antingen förstör hans dressyr eller att vi helt enkelt går vilse. Det är alltså många saker att hålla koll på.
Mino är väldigt rolig att jobba med. Han är glad, framåt och vill gärna göra rätt för sig. Han är väldigt lättdistraherad men får man väl kontakten med honom så är han RIKTIGT duktig. Ber man honom göra något och han märker att det inte blev riktigt rätt, gör han om tills det blir rätt och husse blir nöjd. Några missar har det blivit, jag har fått några smällar av stolpar och grenar, vi har missat bussen några gånger då han gått i andra tankar och missat svänga av gångvägen, vi har nästan hamnat på grannens uppfart då han tyckte att det såg så spännande ut där och lite sånt. Men som ny på jobbet så är det helt okej att det blir lite fel tycker jag. Slutresultatet blir i alla fall väldigt bra.
Hej alla! Det var ett tag sedan jag senast uppdaterade här, och oj, vad mycket som har hänt sedan dess!
Mino och jag har fortsatt vårt äventyr tillsammans. I början av sommaren deltog vi i en ledarhundsutbildning med åtta andra ekipage. Vi tränade på olika moment, fick tips och råd, och delade erfarenheter. Jag fick många bra tips som jag har testat och som visade sig fungera riktigt bra. Fortfarande finns en del att jobba på, men det går framåt sakta men säkert.
Vägarna vi tränat in fungerar nu skapligt bra. Jag behöver fortfarande hålla ett öga på honom, eftersom nyfikenheten ibland kan ta över. Man får då påminna honom om att han faktiskt jobbar. Det blir även lite missar här och där, men även dessa blir bara färre och färre.
Häromdagen höll det dock på att gå väldigt illa. Vi var på väg hem från jobbet. När vi gick längs trottoaren fick vi möte, så Mino var tvungen att svänga in till höger. Då sa det helt plötsligt PANG! Jag far alltså in i stolpen med huvudet före och slår i pannan, näsan och hakan. Då trodde jag faktiskt att både näsa och tänder gått sönder av smällen, men allt höll och vi kunde promenera vidare när jag fått bort det värsta blodet från mitt ansikte. Lite intressant dock att vi mötte massa människor och det gick även människor bakom oss, men ingen tycktes notera detta.
Så, lite småmissar händer ibland, men det går framåt och Mino är en väldigt rolig vovve att jobba med. Så jag tror att det här kommer bli bra med åren.
Nu har Mino varit här ett tag, så mer och mer börjar falla på plats. Han har börjat lära sig våra vanligaste sträckor och han ser ut att trivas bra.
Något som jag inte räknat med är hur mycket jobb det egentligen är med ny hund. Vi ska lära känna varandra och tolka varandras signaler. Men också lära oss alla promenadsträckor vi behöver kunna, med allt vad det innebär. Nu när det är vinter och snö blir det extra utmanande. Så jag kan inte låta bli att tycka att det är lite skönt att snön är borta en stund, det gör det lite lättare att ta sig till jobbet.
Visst var det mycket jobb när Sally kom också. Hon var också väldigt valpig och nyfiken, men förutsättningarna såg lite annorlunda ut då. Jag bytte jobb i den vevan och var då hemma i lite drygt tre månader. Sen fick jag en tillfällig anställning i Stockholm och dit åkte vi taxiresor. Det här gjorde att vi fick mycket tid att träna ihop oss och sen, lite mer än ett halvår senare, var vi mer förberedda när jag började i Uppsala.
Men jag tycker ändå att Mino jobbar på bra. Han har lärt sig vägen till och från jobbet nästan helt nu. Däremot blir han lätt distraherad av människor, cyklar, bilar och annat som far förbi. Så jag behöver påminna honom då och då att vi jobbar. Det här gör ju att det krävs mer koncentration från min sida, dels att hålla reda på vägen, dels att hålla koll på vad Mino tänker göra men också att se till att han jobbar efter sitt mönster. Jag vill ju inte att han ska tappa det han lärt sig. Det gör det mycket svårare när det är vitt och snö, dels ser jag inte alls var vägkanterna är och dels får han svårare att se dem. Sen blir det betydligt svårare i mörker, för att inte säga omöjligt.
Jag tycker ändå att han tar steg framåt, det går bättre och bättre för varje dag som går. Sen är han ju en otroligt härlig hund även utanför arbetet. Otroligt glad och nyfiken och vill gärna vara med där det händer saker. Vi har en hel del att jobba på, både med och utan sele, men vi kämpar på. Jag har samma mål med Mino som med Sally, vi ska bli ett så bra team som vi bara kan bli. Och Sally och jag blev ett otroligt bra team, det är fortfarande väldigt tomt efter henne och det kommer det fortsätta vara. Därför känns det skönt att veta att hon har ett skönt pensionärsliv nu.
Något jag ganska ofta återkommer till är det här med energiåtgång. Det har blivit speciellt påtagligt nu under tiden jag inte haft någon hund som varit lite extra ögon. Något som inte är så energikrävande för genomsnittspersonen kan kräva betydligt mer av mig, då mina sinnen behöver arbeta så mycket det går eftersom synen är försämrad.
Jag tänkte försöka förklara det här med något som vi alla kan relatera till. VI säger att den energi man har ryms i ett batteri. När batteriet är laddat till 100% så är man helt utvilad och pigg. Vissa saker tar energi medan andra ger. Det vill säga, vissa saker tömmer batteriet och vissa laddar det.
Vi kan ta en helt vanlig arbetsdag som exempel. Jag skulle uppskatta att ta sig till och från jobbet utan hund skulle ta ca 15% av batteriet per resa, dvs 30% till och från jobbet. Med hund så skulle jag säga runt 5% per resa. Stor skillnad alltså.
Miljöer där det är mycket folk i rörelse och mycket ljud är också en stor ”energitjuv”. Vi kan ta vår stora matsal som exempel. Dels ska jag navigera mig fram till rätt ställe och hålla koll på var jag är och var jag ska. Sen ska jag undvika allt som står i vägen i form av människor, möbler etc. Sen gäller det att hålla koll på var kollegorna tar vägen och till sist hänga med i vad som sägs runt bordet och sortera ut det från allt annat. Bara det skulle jag säga tar 10% av energin. Jämfört med att stanna kvar i den lilla matsalen som är betydligt lugnare så skulle jag säga att det tar så lite som 1%.
Så om vi säger att 70% av all kapacitet går åt till arbetet blir det bara 30% kvar till annat, det ska räcka till alla vardagssysslor, fritidsintressen etc. Och i ärlighetens namn, hur ofta vaknar man en vardag och känner att man är helt utvilad och helt pigg?
Med andra ord är återhämtningen viktig. Att sova laddar ju upp batteriet, men andra saker är ju minst lika viktiga. En skön promenad med hunden i finvädret kan ta en del energi, men ger tillbaks betydligt mer. Att umgås med kompisar och familj laddar också en hel del och även att komma hem efter en arbetsdag och känna att man gjort en bra insats.
För mig har det inte riktigt varit aktuellt att helt undvika situationer som är lite mer energikrävande. Jag försöker hela tiden jobba runt saker och komma på lite kreativa lösningar på problem som dyker upp. Risken om jag skulle undvika dessa situationer blir ju att jag missar saker och hamnar utanför. Och att hamna utanför och känna att man itne tillhör gruppen är ju energikrävande i sig. Att vara delaktig och kunna vara delaktig laddar ju också batterierna.
Så vad kan man göra för att undvika att energin tar slut? Det är en väldigt bra fråga. Det gäller ju att återhämta sig så gott det går. Folk som lärt känna mig är också väldigt bra på att se när jag behöver lite extra guidning, när jag råkar försvinna, missar något som händer och så vidare. Sådana saker är väldigt värdefulla och uppskattade och ibland helt avgörande, men samtidigt vill jag ju inte lägga något ansvar på någon. Men samtidigt, om någon runt mig hade behövt lite extra hjälp och stöd så hade jag ju självklart gjort det jag kunnat, utan att tveka!
Då var det äntligen fredag. Skönt att få några dagars ledighet. Vägen till och från jobbet går bara bättre och bättre för Mino, han blir alltmer säker och jag behöver inte hjälpa honom så mycket längre. Det märks på så sätt att i början ger jag kommandon när vi kommer fram till t.ex övergångsställen, när han ska svänga in någonstans etc. Han tar alltmer rätt beslut och det går riktigt bra.
På hemvägen fick han gå lite ledig sista biten. Jag tyckte att han skulle få gå och nosa lite sista biten. DÅ började han buffa på mig och sen hoppade han runt i snövallen som en liten galning. Han hoppade och studsade i snön ett tag och sen när vi kom fram till det ställe där vi brukar sela på så blev han 100% fokuserad på sitt jobb igen. Han är verkligen som en liten valp ibland. 😁
Men det känns skönt att bitarna börjar falla på plats. Det märks på honom att han är ung, men han är riktigt duktig på det han gör och det märks att han verkligen vill göra rätt.
Idag har vi jobbat hemifrån. Tror att det är bra att köra varannnan dag för Minos skull, i alla fall i början. Då hinner han återhämta sig ordentligt.
På hemmaplan börjar han bli riktigt varm i kläderna. Eller ska man säga varm i pälsen när det gäller hundar? Nu hittar han de flesta vägarna här runtomkring utan problem. Ibland har han saktat in och tvekat lite, men det går bättre och bättre.
Sen är ju snön så vansinnigt kul. Dels finns det så mycket att nosa på men det är också kul att hoppa i snövallarna. Och snöbollarna är såklart roliga att leka med. Idag under lunchpromenaden hittade han en perfekt snöboll som han kastade omkring. Han kastade iväg den och skuttade glatt efter och hämtade den.
I morgon blir veckans sista dag och då kör vi som vanligt jobb i Uppsala.
Idag har vi varit på kontoret igen. En del kollegor som velat säga hej åt Mino vilket han tycker om. Nu börjar även vägen till och från jobbet gå riktigt bra. Vissa ställen är fortfarande lite röriga men på det stora hela går det riktigt bra.
Det händer ju dessutom massa spännande saker hela tiden. En massa konstiga ljud från byggnadsmaskiner, bilar och lastbilar som swishar förbi och människor som ser spännande ut. Härom dagen till exempel, då passerade vi en människa med en lunchpåse i handen och då var Mino såklart tvungen att kolla vad som fanns där i förbifarten.
Väl på kontoret är det iallafall lugnt och skönt.
I morgon jobbar vi hemma igen, så det blir en liten vilodag för Mino.
Då har vintern dykt upp igen. I morse när vi vaknade var allt vitt igen, då hade vi fått en laddning blötsnö som nu har fryst.
Eftersom solen kikade fram runt lunchtid så tänkte jag att vi tar en promenad i solskenet. Det tyckte Mino var så pass kul att han bara var tvungen att skutta i snövallarna när han fick vara ledig. När vi var på väg hem var han bara tvungen att plocka upp en jätterolig snöboll. Sen skuttade han runt mig med den i munnen, kastade upp den i luften och hämtade den och fortsatte skutta runt. Till slut fick jag säga åt honom att lugna ner sig lite, kändes inte tvärsäkert direkt att leka efter en väg. 😁 Sen blev det jobb i sele sista biten hem och då är det alltid ordning och reda.
Under eftermiddagsfikat fick han dock springa ut och leka i snön på tomten. Tänk att snö är så kul när man är hund.
Idag var första riktiga arbetsdagen för Mino. Vi har hälsat på två gånger tidigare, men då bara korta stunder. Nu var vi på jobbet nästan en hel arbetsdag så nu är han trött.
Att ta sig till och från jobbet gick bra. Han var riktigt duktig och klarade sig så gott som hela vägen på egen hand. Han blir dock lite osäker ibland, men det är fullt förståeligt på grund av att han är så ung och sen är vägen rätt rörig med många saker att passera, cyklister, gångtrafikanter etc.
Väl på jobbet fanns det många spännande personer att prata med. En del kunde man till och med busa lite med. Men det var skönt att se att han även kunde slappna av och lägga sig och vila.
Nu blir det att jobba hemifrån två dagar, sen på torsdag bir nästa resa. Så nu passar han på sig att vila sig i form för nästa äventyr.
