Blind vardag

Etikett: Sally

  • Ett tag sen senast

    Nu var det ett tag sen igen jag skrev här på bloggen, bortsett från mitt senaste inlägg då. Lite saker har hänt på sista tiden, bland annat har Sally varit sjukskriven en tid då hon tagit bort några knölar. Än en gång konstaterade jag då vilken enorm hjälp hon är, hon kunde inte jobba på lite mer än en månad på grund av detta och det var såklart precis när vi fick massa snö före jul. Jag tog faktiskt en bild på hur det såg ut, snacka om att allt var vitt.

    Såhär såg det ut.

    I början fick hon bara ta små korta rpomenader. Så jag tänkte första kvällen att jag tar en liten sväng utanför tomten bara. Snön fullkomligen vräkte ner, så vi gick bara precis utanför huset. Hon gjorde det hon skulle och sen skulle vi ta oss in i värmen igen. Problemet var att eftersom hela världen var vit, det var kolsvart ute och snön vräkte ner så såg jag inte var jag var och i vilken riktning jag gick. Efter ca 10 vändor fram och tillbaks (kändes det som) krockade jag med grindstolpen och då förstod jag var jag var.

    Sen gick tiden och det gällde att navigera sig fram mellan snövallarna så gott det gick. Ni vet, i vissa bilar finns ju teknik som gör att bilen håller sig i rätt fil. När den inte riktigt hittar linjerna så letar den efter dem och kör lite fram och tillbaks över vägen, precis så kände jag mig när jag studsade fram mellan snövallarna. Oftast gick det bra, men ibland försvann jag ner i dikena. Gissa om det var skönt när hon kunde börja arbeta igen!

    Sally repade sig dock bra efter det här, men för någon månad sedan råkade hon trampa snett på en äng och gjorde illa benet. Hon har dock repat sig bra även från det här men det har inneburit lite mer sjukgymnastik. Som tur är har jag haft vänner/kollegor som hjälpt till lite extra under den tiden, vilket är guld värt!

    På tal om Sally så fyllde hon 10 år för några dagar sedan. Tänk vad tiden går gott, det var ju nyss som hon kom ju. I maj var det sju år sen jag fick henne och därmed min första ledarhund. Vilken resa!

    Ute på tidig morgonpromenad. Lugnt och stilla.

    Sen har jag även varit uppe i Härjedalen hos familjen några svängar och bland annat åkt skoter, varit på lite utflykter och grillat och ätit kålbulle och har allmänt haft det bra där. Om ni inte läst mitt förra inlägg så kan ni se där hur en bussresa kan fungera om man är synskadad.

    Så nu ser vi fram emot våren, även om snön kan vara trevlig. Skönt att det blir lite varmare och framför allt ljusare.

  • Höstmörkret

    Nu är hösten i full gång och dagarna blir bara mörkare och mörkare. Jag kan tycka att det kan vara rätt härligt att kunna sätta sig framför en brasa och bara ta det lugnt när det är mörkt och blåsigt ute. Men tyvärr ställer ju mörkret till en hel del för mig.

    Häromdagen fick jag för mig att ta en promenad efter maten. Istället för att sitta och somna till i soffan kan det vara skönt att röra lite på sig tänkte jag. Så vi klädde på oss och gick ut. Det var skönt, inget regn och ganska torrt så vi tänkte ta en tur efter en av landsvägarna här som vi brukar gå ganska ofta.

    Ibland brukar jag testa mig själv och se vad jag kan tänkas se. Nu var det helt mörkt och jag hade en kraftig pannlampa. Så medan Sally utförde sitt toabesök testade jag att ställa mig på de här korta streckade linjerna som är målade vid vägkanten och stod jag med tån i slutet på en så kunde jag se två linjer framåt. Sen var det stopp. En ganska kort bit med andra ord. 😊 Lägg då till att jag endast ser ca 5 grader i princip rakt fram och det blir otroligt lurigt att lokalisera sig, speciellt efter en väg som är rak, där det inte finns några kännetecken.

    När vi fortsatt en bit och gått genom byn så kommer vi till slut ut på ett stort gärde. Jag tänkte att det började bli lite dimmigt, men så tänkte jag att det är säkert mina ögon som spökar lite. Så vi promenerade vidare och när vi kommit en bit till så är det precis som att någon drar ner en gardin – det blir totalt vitt runt oss.

    Vi vände tillbaks då jag tänkte att det inte är så värst säkert att gå efter en väg mitt i dimman. Inga problem att hitta hem igen, eftersom jag hade Sally i sele och hon hittar ju här vid det här laget. (Det gäller att våga lita på henne i sådana här lägen).

    När vi kommit nästan ända hem så tänkte jag att det är ju så skönt, så det vore ju trist att lite dimma skulle stoppa oss och det hade ju faktiskt lättat lite. Så vi vek av och gick efter en gångväg som går härborta. Jag hann precis ta av Sally selen och då märker jag att dimman hade ju inte lättat. Det var högst tillfälligt. Så jag fick gå med en fot precis i vägkanten så att jag kände var gräskanten var. En dikeskörning blev det, jag svängde lite mer än vad vägen gjorde men jag höll mig på benen och Sally tyckte säkert att jag var jättekonstig som gjorde så. 😁

    Jag försöker att inte låta omständigheter styra mig utan har jag ett mål så gör jag vad jag kan för att nå dit. Är det så att något blir farligt eller direkt olämpligt så hittar jag en annan väg. Ibland hamnar man i ett dike, men då får man försöka hamna på rätt spår igen och fortsätta. Sen är det alltid väldigt värdefullt att ha människor runt en som ibland hjälper till och ser till att man inte hamnar i diket och kommer fram dit man ska. Det är ovärderligt och spar en hel del energi, som kan läggas på andra saker istället.

  • Ytterligare en semesterutflykt

    En annan utflykt vi gjorde under semestern var till Fettjeåfallet, ett av landets högsta vattenfall som ligger i Klövsjö i Härjedalen. Även den här utflykten var en upplevelse, häftigt att stå nedanför fallet och titta upp på där vattnet kommer farande.

    Vägen dit var till en början enkel. En grusväg in i skogen. Allteftersom blev det stenigare och mer rötter. På vissa ställen hade man byggt stentrappor.

    På slutet blev stigen smal och väldigt stenig. Den här gången hade jag hunden med mig, det funkade bra, hon gillar ju utmaningar. På slutet blev stigen dock såpass smal att vi inte kunde gå i bredd, då fick vi helt enkelt göra så att hunden fick gå i koppel och jag tog mig fram som på Sonfjället, som jag beskrev tidigare.

    Väl framme vid forsen fanns grillplatser och bänkar, så vi åt lite lunch där och tittade på vattnet. Sally fick såklart bada lite, där det inte var så djupt och där vattnet var lugnt. På vägen hem stannade hon till några gånger när vi gick jämsmed ån, hon tittade på mig och sedan på vattnet, som att hon ville föreslå ett litet dopp.

    Det blev en väldigt lyckad utflykt. Sally verkade nöjd med sina prestationer (och att få bada är ju aldrig fel om man är labrador.

    • Utflykt till Fetteåfallet
    • Utflykt till Fetteåfallet

  • Dagens utflykt

    Idag har Sally och jag varit på en liten utflykt. Det var nämligen dags att åka ner till veterinären för att ta bort stygnen. Allt gick jättebra, det ser jättefint ut alltihop. Men vägen dit blev en aning händelserik.

    Bussterminalen där vi kliver av känns inte riktigt genomtänkt. Dels finns inget övergångsställe om man ska ta sig ifrån perrongerna. Sen gäller det att pricka rätt, går man för långt åt höger så riskerar man att hamna mitt ute på in- och utfarten och sedan, efter en bit, i en rondell. Där var vi nära att hamna idag. Solen sken för fullt och det blänkte i vägen så jag såg knappt någonting alls. Ren tur att jag upptäckte det i tid och kunde gå tillbaka och göra om och göra rätt.

    Sen gällde det att ta sig över vägen, en rätt tungt trafikerad väg den tiden. Det gick väl ganska bra men åter igen, det blänkte så mycket att jag knappt såg var jag skulle stanna.

    Sen flöt allt på bra tills nästa övergång. Då provade vi på lite terrängkörning, då missade jag helt infarten och sneddade över en gräsmatta. Sally måste tyckt att jag blivit helgalen. Dessutom stod en bil och släppte över oss över vägen, tur att jag hade pinnen med, annars hade han nog trott att jag var komplett galen. 😁

    När allt var klart visade det sig att hon kunde jobba på vägen tillbaks. Vilken skillnad! Jag uppskattar att vi dels tog sträckan på minde än halva tiden, plus att hon guidade mig precis rätt. Allt gick tryggt och säkert tillbaka.

    Nu är det här en sträcka som jag inte är helt hundra säker på ännu, hade det varit en välkänd väg så hade det inte varit några större bekymmer. Alla sinnen gick verkligen på helspänn och det ledde till en del huvudvärk efteråt. Så att kunna lämna bort kontrollen till någon annan underlättar verkligen så mycket för mig.

  • En ledig hund

    Nu har Sally haft lite ledighet i lite mer än en vecka. Som jag skrivit tidigare så har hon fått en knöl på nosen borttagen och hon har därför inte kunnat arbeta som hon ska. Hon går med en krage på sig, som jag ogärna vill ta bort. Jag vill inte riskera att råka röra såret med vare sig kragen eller ledarhundsselen.

    Allt har gått jättebra, såret har läkt jättefint och hon tycker att det är hyfsat okej att ha kragen på sig. Den är lite jobbig ibland bara, man kan ju inte nosa runt som vanligt och den slår i både väggar, dörrposter och husses ben när vi promenerar.

    Lite oturligt nog kom det en massa snö just den här veckan. Jag tycker egentligen om när det är vitt och fint ute och en promenad i snön är aldrig fel. Men när världen är helt vit blir det en del problem. Inga kontraster att hålla sig till och som för några dagar sen, plogbilarna hade inte hunnit ut då det snöat en hel del. Så det var dels vitt men också ”osynliga” snöhögar att passera. Eller passera… Snubbla sig igenom rättare sagt. 🙂

    Det jag får göra är att hålla mig till vägar jag kan väldigt bra. Det går liksom på autopilot, jag vet var jag befinner mig, var det brukar vara extra halt osv. Dessutom får jag hålla mig till lite kortare promenader då jag både anstränger ögon och hjärna för att hålla koll på allt runtomkring. Sen blir ju bilarna väldigt ljudlösa i nysnö, så det gäller även att hålla koll på dem.

    Sen märker jag att Sally saknar att jobba. Hon kommer och petar på mig oftare och visar att hon vill hitta på saker. Så vi har då gjort saker som går bra med kragen, så att hon ändå får använda huvudet.

    Det är bara att konstatera att man har blivit väldigt bortskämd. Att kunna lämna bort kontrollen åt någon annan har gett många vinster. Dels att kunna ta sig fram oavsett väder, men också om det är ljust eller mörkt. Jag har säkert nämnt det här förut men jag blir lika fascinerad varje gång jag inser vad en hund faktiskt hjäler till med. Så nu om en vecka kommer hon att bli av med stygnen och efter det borde hon kunna jobba som hon ska igen, vilket blir bra för oss båda.

    Lite svårt att se var vägen går. Man får helt enkelt chansa lite.
    Lite klumpigt med en stor parabol på sig men det går bra ändå.

  • Att ta sig fram när hunden är ledig

    För några dagar sen fick Sally en ”knöl” bortopererad från sin nos. Den har suttit där ett tag nu och vi bestämde oss till slut för att ta bort den. Risken var att hon skulle slå i den eller att den fastnade när man tog på eller av ledarhundsselen.

    Operationen gick bra och än så länge ser allt jättefint ut. Hon får gå med en tratt på sig för att inte råka stöta i såret eller klia på det, vilket hon är lite missnöjd över. Men det går bra ändå, den är lite i vägen bara.

    En sak jag slogs av när jag lämnat henne och gick tillbaks från veterinären själv var att vad enkelt allt har blivit när man kan lämna bort kontrollen över navigeringen till någon annan. Jag vet hur vägen från veterinären till bussen ser ut, men jag är inte helt säker på den. Det betyder att min hjärna är på helspänn hela tiden, för att leta efter landmärken, veta var jag är, se upp för bilar, bussar och andra som är ute i trafiken och så vidare. Om det hade varit snö eller mörker den dagen så hade det i princip varit omöjligt.

    Nu gick operationen väldigt bra och såret läker som det ska. Men eftersom hon går med tratten på sig kan jag inte använda ledarhundsselen som vanligt. Jag vill inte gärna ta av henne tratten, eftersom jag då riskerar att komma åt hennes sår och göra saken värre.

    Såklart leder det här till en del begränsningar. I området runt där jag bor är det inga problem, eftersom jag gått runt här en massa och känner väl till vägarna. Däremot blir det mer utmaning att ta sig fram på ställen där jag inte helt känner till omgivningen. Speciellt på ställen med mycket rörelse eller där det kan helt plötsligt stå saker i vägen, t.ex cyklar, bilar etc. Jag måste därför koncentrera mig mycket mer för att hålla koll på allt jag behöver ha koll på, vilket kan vara väldigt ansträngande. Om det dessutom är snö, så att alla kontraster försvinner, så blir det så gott som omöjligt. Även mörker ställer till det en hel del.

    Så nu hoppas jag på att Sally läker ordentligt så att vi kan ta bort hennes stygn om några veckor och att snön håller sig borta en liten stund till. Nästa uppdrag är att ta oss ner till veterinären för att kolla så allt står rätt till.

  • En liten höstutflykt

    För ett tag sen var jag och hälsade på delar av familjen som flyttat till Härjedalen. En dag när det var fint väder tänkte vi göra en utflykt och åka och titta på en fors, Hoedestupet. Det kom till under den tid som man flottade timmer på vattnet och just här var det så trångt att man var tvungen att spränga en ny del av ån. Sagt och gjort, vi åkte iväg och efter några mil på en grusväg ut i skogen kom vi fram.

    Från parkeringen ner till själva forsen gick en stig full med sten och rötter. Man gick ner för en ganska brant backe och sedan efter ån bort till en liten grillplats. Jag hade såklart Sally med mig då det fungerar riktigt bra att ha henne med i sådana här miljöer. Hon är riktigt skicklig på att se till att vi går på ett bra ställe.

    Vi började gå ner mot forsen men rätt som det var såg hon att det blev blött på ett ställe. Hon bestämmer sig då för att göra en rätt hastig undanmanöver, varpå jag snubblade till på en hal sten och rätt vad det var så stod jag med huvudet fastkilat mellan två trädstammar. Så där stod jag och funderade på vad sjutton som hände egentligen och det undrade nog alla. Måste sett hemskt kul ut.

    När jag kommit loss så gick resten av biten bra. På ett ställe får man gå ändes ån och där blir det smalt, men det gick bra. Väl framme grillade vi korv och Sally fick nosa runt och upptäcka området medan vi grillade. Jag var nära kanten åtminstånne några gånger fick jag upplysningar om så till slut parkerade jag på ett ställe tills vi åkte hem. Tyckte att det var säkrast, så att jag inte av misstag fick ett höstdopp. 🙂

    En bild på naturen vid forsen
    Jag och Sally
    Några bilder från Hoedestupet

  • Vinter och snö

    Här går det undan, snart första advent och julen närmar sig med stormsteg. Själv är jag kvar i sommaren, vad hände? Månaderna fullkomligen försvinner iväg.

    När det börjar närma sig advent och jul blir det lite lättare på något sätt, julbelysning brukar komma upp i trädgårdarna vilket lyser upp lite. Ibland är det snö vilket gör att allt blir vitt och ljust.

    En nackdel med snö är ju såklart att allt blir vitt och det blir svårare att orientera sig. Om det finns en husvägg, buskar, staket etc efter vägen så kan jag navigera på ett ungefär efter dessa, men om det är helt öppet blir det svårare. Det har hänt åtskilliga gånger att jag råkat trava rakt ner i ett dike och fått snö upp till knäna. Vid ett tillfälle så har jag råkat gå rakt ut på en åker. Min första tanke var att de plogat väldigt konstigt, eftersom det var så ojämnt, men sen insåg jag att jag råkat trava iväg rakt ut på en åker. Då kom ju nästa problem, jag ska hitta tillbaka också. Det gick lyckligtvis bra. Men när jag sedan skulle hem gjorde jag precis samma sak, fast på ett annat ställe. Det såg nog rätt roligt ut med spår som ledde rakt ut på åkern, helt slumpmässigt och dessutom på två ställen.

    En annan spännande sak är alla machaller som ställs ut utanför affärer, restauranger etc. För det mesta står dem intill husväggen, men vissa står lite längre ut på trottoarerna. Än så länge har jag inte trampat i någon, men däremot har jag känt att det helt plötsligt blivit väldigt varmt precis vid sidan av mig. Visst, de syns bra i mörker, men om dem råkar hamna på sidan av mitt väldigt smala synfält så försvinner dem totalt.

    Nu är det dags att ta dagens sista promenad med hunden. Det snöar för fullt och kvällspromenaden brukar hon få ta utan sele, vilket innebär att hon får gå och nosa som hon vill och att jag sköter navigeringen själv. Oftast går det bra då jag känner till området utan och innan, men nu när det kommit mycket snö och fortfarande snöar så kan det ibland bli lite klurigt. Får se om det händer något spännande på vägen. Vem vet.

  • En kvällspromenad är aldrig fel

    En liten promenad efter maten är ju aldrgi fel.

  • Glad midsommar!

    Önskar alla en Glad Midsommar!