Vi har inte bara firat jul den här helgen, jag och Mino har både varit duktiga och tränat lite men också lekt och haft roligt i den lilla snön som fanns.
Här ska vi precis ta en promenad. Mino får då ligga och vänta på att alla ska klä på sig och gära sig klara. Det finns andra skällande hundar i närheten, vilket distraherar honom lite. Men han gör det bra!
Sen måste man ju ha lite kul också såklart.
Nu har Mino varit här i lite mer än ett år. Helt sjukt vad tiden gått fort och vilken resa vi gjort! Från ett litet busfrö som tar sina chanser att hitta på bus till en lite mer vuxen arbetskamrat.
Han kom hit i både helt rätt tid och helt fel tid samtidigt. Eftersom det då var mycket snö och hela världen var vit så kom han i rätt tid, men av samma anledning blev det fel tid. När hela världen är vit och det mörknar väldigt fort är jag i väldigt stort behov av hunden, men baksidan är att jag inte kan stötta upp och hjälpa honom när han behöver lite guidning på rätt spår. Det här ledde ju såklart till en del spännande saker, vi gick ju faktiskt lite vilse några gånger.
Miljön hemma har inte varit några problem för honom att lära sig. Det är dock väldigt enkla och lugna vägar här. Jag bor ju ute på landet och här finns ganska lite distraktioner.
Däremot vägen till och från jobbet i stan är en större utmaning med alla saker han ska markera. Alla cyklister som swishar förbi, alla bilar som far förbi och alla andra distraktioner som finns. Utmaningen för mig är att hela tiden försöka ligga steget före. Det gör jag genom att ge honom instruktioner längs vägen, t.ex att söka upp övergångsställen, att följa kanten, att leta rätt på trappan etc. Problemet är bara att jag märker att han missar saker för sent. Exempelvis om han ska leta reda på ett övergångsställe och glömmer stanna, då märker jag det först när vi gått ut i gatan. Eller när vi ska svänga av vägen vi går på för att byta väg, då märker jag det först när vi gått för långt, jag skrev ett inlägg om en sådan situation tidigare. Skillnaden mot om jag har någon med mig under tränignstillfällena är att den som följer med kan agera lite extra ögon och förvarna oss om att vi t.ex börjar närma oss ett övergångsställe. Jag kan då be Mino gå fram dit och stanna vid kanten. Eller att jag blir förvarnad om att vi närmar oss den trapp vi ska gå uppför, så att jag i god tid kan förbereda Mino på att hitta den. Med tiden kommer han lära sig vad jag vill att han ska göra och allt kommer gå mer på rutin.
Det här har givetvis varit väldigt slitsamt både för mig och Mino. Mino ska ju hålla koll så att vi säkert kommer från punkt A till punkt B, medan jag ska hålla koll på vart vi är och hur vägen ser ut framför oss, så att jag kan ge honom rätt instruktioner.
Dessutom fick vi ett uppehåll i vår träning i våras, då jag blev sjukskriven ett par månader. När jag sedan kom tillbaks till jobbet fick vi börja om igen. Men allt slit har dock lönat sig, nu tycker jag ändå att det går riktigt bra. Mino blir säkrare och säkrare. Ju säkrare han blir desto mindre störd blir han av sin omgivning. Nästa steg är att lära oss en genväg till jobbet, men det får bli senare i vår, när det är så pass ljust att jag kan guida honom på ett bra sätt, då den vägen är utmanande för honom på andra sätt. Det gäller ju också att vi får in rutinerna på rätt sätt, så att jag inte antingen förstör hans dressyr eller att vi helt enkelt går vilse. Det är alltså många saker att hålla koll på.
Mino är väldigt rolig att jobba med. Han är glad, framåt och vill gärna göra rätt för sig. Han är väldigt lättdistraherad men får man väl kontakten med honom så är han RIKTIGT duktig. Ber man honom göra något och han märker att det inte blev riktigt rätt, gör han om tills det blir rätt och husse blir nöjd. Några missar har det blivit, jag har fått några smällar av stolpar och grenar, vi har missat bussen några gånger då han gått i andra tankar och missat svänga av gångvägen, vi har nästan hamnat på grannens uppfart då han tyckte att det såg så spännande ut där och lite sånt. Men som ny på jobbet så är det helt okej att det blir lite fel tycker jag. Slutresultatet blir i alla fall väldigt bra.
Nu har Mino varit här ett tag, så mer och mer börjar falla på plats. Han har börjat lära sig våra vanligaste sträckor och han ser ut att trivas bra.
Något som jag inte räknat med är hur mycket jobb det egentligen är med ny hund. Vi ska lära känna varandra och tolka varandras signaler. Men också lära oss alla promenadsträckor vi behöver kunna, med allt vad det innebär. Nu när det är vinter och snö blir det extra utmanande. Så jag kan inte låta bli att tycka att det är lite skönt att snön är borta en stund, det gör det lite lättare att ta sig till jobbet.
Visst var det mycket jobb när Sally kom också. Hon var också väldigt valpig och nyfiken, men förutsättningarna såg lite annorlunda ut då. Jag bytte jobb i den vevan och var då hemma i lite drygt tre månader. Sen fick jag en tillfällig anställning i Stockholm och dit åkte vi taxiresor. Det här gjorde att vi fick mycket tid att träna ihop oss och sen, lite mer än ett halvår senare, var vi mer förberedda när jag började i Uppsala.
Men jag tycker ändå att Mino jobbar på bra. Han har lärt sig vägen till och från jobbet nästan helt nu. Däremot blir han lätt distraherad av människor, cyklar, bilar och annat som far förbi. Så jag behöver påminna honom då och då att vi jobbar. Det här gör ju att det krävs mer koncentration från min sida, dels att hålla reda på vägen, dels att hålla koll på vad Mino tänker göra men också att se till att han jobbar efter sitt mönster. Jag vill ju inte att han ska tappa det han lärt sig. Det gör det mycket svårare när det är vitt och snö, dels ser jag inte alls var vägkanterna är och dels får han svårare att se dem. Sen blir det betydligt svårare i mörker, för att inte säga omöjligt.
Jag tycker ändå att han tar steg framåt, det går bättre och bättre för varje dag som går. Sen är han ju en otroligt härlig hund även utanför arbetet. Otroligt glad och nyfiken och vill gärna vara med där det händer saker. Vi har en hel del att jobba på, både med och utan sele, men vi kämpar på. Jag har samma mål med Mino som med Sally, vi ska bli ett så bra team som vi bara kan bli. Och Sally och jag blev ett otroligt bra team, det är fortfarande väldigt tomt efter henne och det kommer det fortsätta vara. Därför känns det skönt att veta att hon har ett skönt pensionärsliv nu.
Då var det äntligen fredag. Skönt att få några dagars ledighet. Vägen till och från jobbet går bara bättre och bättre för Mino, han blir alltmer säker och jag behöver inte hjälpa honom så mycket längre. Det märks på så sätt att i början ger jag kommandon när vi kommer fram till t.ex övergångsställen, när han ska svänga in någonstans etc. Han tar alltmer rätt beslut och det går riktigt bra.
På hemvägen fick han gå lite ledig sista biten. Jag tyckte att han skulle få gå och nosa lite sista biten. DÅ började han buffa på mig och sen hoppade han runt i snövallen som en liten galning. Han hoppade och studsade i snön ett tag och sen när vi kom fram till det ställe där vi brukar sela på så blev han 100% fokuserad på sitt jobb igen. Han är verkligen som en liten valp ibland. 😁
Men det känns skönt att bitarna börjar falla på plats. Det märks på honom att han är ung, men han är riktigt duktig på det han gör och det märks att han verkligen vill göra rätt.
Idag har vi jobbat hemifrån. Tror att det är bra att köra varannnan dag för Minos skull, i alla fall i början. Då hinner han återhämta sig ordentligt.
På hemmaplan börjar han bli riktigt varm i kläderna. Eller ska man säga varm i pälsen när det gäller hundar? Nu hittar han de flesta vägarna här runtomkring utan problem. Ibland har han saktat in och tvekat lite, men det går bättre och bättre.
Sen är ju snön så vansinnigt kul. Dels finns det så mycket att nosa på men det är också kul att hoppa i snövallarna. Och snöbollarna är såklart roliga att leka med. Idag under lunchpromenaden hittade han en perfekt snöboll som han kastade omkring. Han kastade iväg den och skuttade glatt efter och hämtade den.
I morgon blir veckans sista dag och då kör vi som vanligt jobb i Uppsala.
Idag har vi varit på kontoret igen. En del kollegor som velat säga hej åt Mino vilket han tycker om. Nu börjar även vägen till och från jobbet gå riktigt bra. Vissa ställen är fortfarande lite röriga men på det stora hela går det riktigt bra.
Det händer ju dessutom massa spännande saker hela tiden. En massa konstiga ljud från byggnadsmaskiner, bilar och lastbilar som swishar förbi och människor som ser spännande ut. Härom dagen till exempel, då passerade vi en människa med en lunchpåse i handen och då var Mino såklart tvungen att kolla vad som fanns där i förbifarten.
Väl på kontoret är det iallafall lugnt och skönt.
I morgon jobbar vi hemma igen, så det blir en liten vilodag för Mino.
Då har vintern dykt upp igen. I morse när vi vaknade var allt vitt igen, då hade vi fått en laddning blötsnö som nu har fryst.
Eftersom solen kikade fram runt lunchtid så tänkte jag att vi tar en promenad i solskenet. Det tyckte Mino var så pass kul att han bara var tvungen att skutta i snövallarna när han fick vara ledig. När vi var på väg hem var han bara tvungen att plocka upp en jätterolig snöboll. Sen skuttade han runt mig med den i munnen, kastade upp den i luften och hämtade den och fortsatte skutta runt. Till slut fick jag säga åt honom att lugna ner sig lite, kändes inte tvärsäkert direkt att leka efter en väg. 😁 Sen blev det jobb i sele sista biten hem och då är det alltid ordning och reda.
Under eftermiddagsfikat fick han dock springa ut och leka i snön på tomten. Tänk att snö är så kul när man är hund.
Tiden går fort, nu har jag haft Sally i lite mer än sju år. Helt otroligt. Hon fyllde tio år i början av april så hon närmar sig sin pension med stormsteg. I våras märkte vi att hon började halta på ena frambenet och efter några veterinärbesök och besök hos en hund-fysioterapeut upptäckte vi att hon har lite problem med ena frambenet och att hon är lite stel i ryggen. Så nu får hon en spruta varje månad för lederna och ett kosttillskott och jag tycker faktiskt att det gör skillnad. Det jag märker är att hon är gladare och rör sig på ett smidigare sätt.
Hon får även massage varje kväll. Det uppskattas verkligen. Sen har vi lagt om våra promenader litegrann, så att vi går mer i skogen. Jag har ett motionsspår bakom huset som är precis lagom. Spåret är flisat vilket gör att det är mjukt och skönt att gå på. Man kan göra en avstickare och gå en traktorväg som går ännu längre upp i skogen om man vill gå lite längre och den promenaden är väldigt intressant, tycker Sally. Där går mycket olika djur så det finns massor av nyheter att nosa upp.
Men nu är det i alla fall bestämmt att Sally kommer gå i pension i höst. Hon är så pass frisk att hon då kommer att få en riktigt bra pension. Det märks också att hon rör sig bra mycket smidigare utan selen, så det tror jag blir jättebra. Visst blir det tråkigt, men samtidigt känns det bra att hon får en bra och välförtjänt ledig tid.
Det kommer verkligen bli en omställning nu när Sally pensioneras. Mest troligt kommer det att bli ett litet glapp tills nästa hund dyker upp och lite olyckligt kommer glappet i den tiden på året som brukar stöka till det som mest för mig. Nämligen när dagarna blir mörkare och snön till slut kommer. Nu har det ju blivit så att man byggt upp sin vardag runt den här smidigheten, att alltid ha ett par extraögon som hjälper till. Det fungerar ju att ta sig fram hyggligt under optimala förhållanden, men så fort det blir lite skymning eller att snön suddar ut alla referenser så blir det betydligt krångligare. Tänk bara så enkla saker som att ta sig till och från jobbet, eller affären, att ta en spontan promenad, ja ni förstår. Allt sådant kommer att ta betydligt mer energi att genomföra på egen hand.
Det ska ju såklart bli väldigt spännande att få lära känna en ny liten fyrbent medhjälpare. Det kommer ju bli en period med inkörning och massor av träning men det minns jag var väldigt roligt när Sally kom. Men det kommer bli väldigt tråkigt att inte jobba med henne längre, vi har ju lärt oss läsa av varandra väldigt bra vid det här laget. Man märker på henne att hon alltid vill göra sitt bästa och helst lite till. Ju krångligare en uppgift är desto roligare är den att lösa och hon blir då väldigt ivrig, på gränsen till för ivrig. Det har verkligen inte avtagit med åren, hon är fortfarande lika på, oavsett om det är ett arbetspass i sele eller att få nosa omkring ledig i skogen. Så här är det jag som måste bromsa henne för att spara på hennes leder.
Men som jag sagt hela tiden, det viktigaste är att hon får en bra pension med så lite smärta som möjligt och eftersom hon rör sig bättre ledig så känns det bra att hon får bli ledig nu när hon fortfarande har hälsan.
Nu var det ett tag sen igen jag skrev här på bloggen, bortsett från mitt senaste inlägg då. Lite saker har hänt på sista tiden, bland annat har Sally varit sjukskriven en tid då hon tagit bort några knölar. Än en gång konstaterade jag då vilken enorm hjälp hon är, hon kunde inte jobba på lite mer än en månad på grund av detta och det var såklart precis när vi fick massa snö före jul. Jag tog faktiskt en bild på hur det såg ut, snacka om att allt var vitt.
I början fick hon bara ta små korta rpomenader. Så jag tänkte första kvällen att jag tar en liten sväng utanför tomten bara. Snön fullkomligen vräkte ner, så vi gick bara precis utanför huset. Hon gjorde det hon skulle och sen skulle vi ta oss in i värmen igen. Problemet var att eftersom hela världen var vit, det var kolsvart ute och snön vräkte ner så såg jag inte var jag var och i vilken riktning jag gick. Efter ca 10 vändor fram och tillbaks (kändes det som) krockade jag med grindstolpen och då förstod jag var jag var.
Sen gick tiden och det gällde att navigera sig fram mellan snövallarna så gott det gick. Ni vet, i vissa bilar finns ju teknik som gör att bilen håller sig i rätt fil. När den inte riktigt hittar linjerna så letar den efter dem och kör lite fram och tillbaks över vägen, precis så kände jag mig när jag studsade fram mellan snövallarna. Oftast gick det bra, men ibland försvann jag ner i dikena. Gissa om det var skönt när hon kunde börja arbeta igen!
Sally repade sig dock bra efter det här, men för någon månad sedan råkade hon trampa snett på en äng och gjorde illa benet. Hon har dock repat sig bra även från det här men det har inneburit lite mer sjukgymnastik. Som tur är har jag haft vänner/kollegor som hjälpt till lite extra under den tiden, vilket är guld värt!
På tal om Sally så fyllde hon 10 år för några dagar sedan. Tänk vad tiden går gott, det var ju nyss som hon kom ju. I maj var det sju år sen jag fick henne och därmed min första ledarhund. Vilken resa!
Sen har jag även varit uppe i Härjedalen hos familjen några svängar och bland annat åkt skoter, varit på lite utflykter och grillat och ätit kålbulle och har allmänt haft det bra där. Om ni inte läst mitt förra inlägg så kan ni se där hur en bussresa kan fungera om man är synskadad.
Så nu ser vi fram emot våren, även om snön kan vara trevlig. Skönt att det blir lite varmare och framför allt ljusare.
Hoppas att ni haft en glad påsk med allt vad det innebär. Här firades påsken tillsammans med familjen i Härjedalen. Mycket bus och skoj med syskonbarnen och en del utflykter.
En av dagarna fick vi för oss att ta en promenad i det fina vädret. VI gick då en skogspromenad ändes några stigar och över en myr. En jättehärlig promenad, mellan varven kom solen fram och det värmde ordentligt.
När vi kom ut på myren så blev i princip hela världen vit. Jag hade inte hunden med mig den här gången, hon fick lite semester den helgen, så därför fick jag klara mig på egen hand. Jag fick helt enkelt låta någon gå före mig, så kunde jag ta sikte på den personen. Visst gick det åt mer energi med både att ta sig fram och med allt ljus, men det var det värt!
För mig går det ganska bra att gå i ojämn terräng, som i skogar och på inte alltför jämna stigar. När jag var liten bodde vi på landet och vår tomt var en skogstomt, eftersom mina bröder sprang runt och byggde kojor och lekte på tomten så föll det sig naturligt att jag hängde på dem. Jag kan inte minnas att jag gjorde illa mig mer än andra barn utan lärde mig snarare att ta mig fram och känna av ojämnheter i marken. Möjligen att jag tog det lite extra försiktigt. Visst, ibland blir det lite tokigt men för det mesta går det bra.
I sommar väntar nästa äventyr, då är planen att vi ska ta oss upp för Sornfjället. Det ska bli spännande att se hur det går, så det kommer säkert ett inlägg om det framöver.