Etikett: Stress

Under den senaste tiden har jag jobbat mig tillbaks efter en långvarig utmattning. Mycket på jobbet och mycket privat ledde till slut att kroppen sa ifrån.

Jag märkte att konstiga saker började hända. Det började med att jag kunde helt plötsligt bli yr och tappa orienteringen. Jag märkte också att jag började glömma saker och att jag reagerade på konstiga sätt, som jag inte förstod.

Vid ett tillfälle när jag var på väg in till jobbet tappade jag bort var jag var. Jag har åkt den är vägen i många år nu så jag kan den utantill, nästan i sömnen. Jag satt där och hörde busssutropen, när min hållplats ropades ut var det som att hjärnan inte registrerade det, jag hörde men förstod inte att jag skullle gå av. Bussen stannade och jag var tvungen att fråga chauffören vid vilken hållplats vi stod vid.

Vid ett annat tillfälle var jag ute med hunden en mörk höstkväll. När jag kom en bit på vägen blev jag så pass snurrig att jag höll på att ramla omkull. Jag fick tag i en snökäpp i sista sekund, kanske inte det stadigaste föremålet men ändå. Jag fick då vända och ta mig hem, helt vimmelkantig. Efter den incidenten bestämde jag mig att nu får det vara stopp, nu behövs något göras.

Sen var jag på besök hos mina föräldrar och vi skulle sätta oss och kolla på TV. Jag satt där och skulle gå och hämta något. När jag sen kommer tillbaks och ska sätta mig, sätter jag mig bredvid stolen och ramlar baklänges och slår bakhuvudet i fönsterbrädan. Det var en ordentlig smäll, hade faktiskt ont i huvudet en bra stund efter det. Jag har annars väldigt bra koll på hur det ser ut i min omgivning, där jag varit mycket.

Jag kunde också krocka med saker, saker som jag visste fanns och som alltid stått där de stod. ”Kända” miljöer har jag oftast väldigt bra koll på men inte i det här läget.

Nu är jag på god väg att komma på rätt spår igen. En sjukskrivning blev det, först på heltid och sen gradvis komma igång igen. Än så länge går det bra, de flesta stress-relaterade sakerna har försvunnit. Men det finns fortfarande lite saker som spökar. Bland annat kan jag från ingenstans bli riktigt trött. Det är som att det blir soppatorsk i kroppen, det finns absolut inget mer att ge. Folk runt mig har sagt att det syns tydligt när det tar stopp, att det ser ut som att jag säckar ihop, ögonen åker ihop, lite som att jag har kraftig huvudvärk.

När det här händer är det som att hjärnan inte orkar processa alla intryck. Saker blir grötigt framför ögonen på mig och att ta sig fram eller på annat sätt använda synen blir då väldigt krävande. Det här hände på jobbet för några veckor sen, att ta sig hem genom stan med cyklister, bilar och annat stök var en utmaning i sig. I ett sådant läge finns det ju inga alternativ, jag måste ta mig hem.

En dag var vi på väg hem, jag och Mino. Jag hade kommit iväg i bra tid, så förutsättningarna var riktigt bra. Men eftersom Mino är så pass ny än så länge händer det att han missar saker ibland och nu missade han att svänga av en gångväg. Vi gick alldeles för långt utan att jag märkte det. Att försöka lista ut var jag var, att leta sig tillbaks och sen försöka hitta rätt tog knäcken på mig och när jag kom hem rasade jag ihop på soffan med Mino på min mage. (Han känner tydligen av när jag blir såhär trött, varenda gång lägger han sig hos mig då).

Ett litet sidospår, ”Det är väl bara att gå tillbaka?” har jag fått höra många gånger när jag gått vilse. Tyvärr är det inte så ”bara”. För att det ska funka så måste jag för det första veta var jag är. Sen måste jag veta hur långt jag ska gå tillbaks för att hitta en referenspunkt, så att jag vet var jag är. Sen måste jag fortsätta dit jag ska, fullt koncentrerad för att inte tappa bort mig igen. Att göra et här efter en rak gångväg utan några tydliga referenser, ja det blir inte så lätt. Så tyvärr, det är inte så ”bara”.

Testa själv, blunda och gå ett varv hemma där du bor. Fortsätt blunda och vänd dig om och gå samma väg fast åt andra hållet. Då kommer du märka att det inte är samma väg, utan två helt olika vägar.

Så, tillbaks till ämnet igen. Om man ska vända det här till något positivt, så har jag lärt mig en hel del av det här. Dels att lyssna på kroppen. Säger den att den behöver rvila så behöver den det. Sen kan man inte göra allt och vara överallt samtidigt heller, även om jag själv vill det. Det man inte hinner idag hinner man i morgon. Sen ska man omge sig med människor som ger energi och göra saker som ger energi. Visst, det kan kosta lite energimässigt, men i slutändan är det värt det. Som jag skrev i ett tidigare inlägg om energiåtgång.