Blind vardag

Etikett: Synnedsättning

  • Lite problemlösning

    Att bo i hus kan ibland innebära vissa utmaningar. Utmaningarna blir då ibland även ännu mer utmanande om man som jag, har en grav synnedsättning.

    När det var som kallast i vintras hade vi runt 20 minusgrader och det gjorde att vattnet frös en natt. Så det var bara att klä på sig och bege sig ner under huset och klura på hur jag kan lösa det här.

    Jag fick instruktioner från familjen om att försiktigt värma ledningarna och det gick bra. En hand bakom röret så att jag känner att det inte blir för varmt och framför allt att jag träffar rätt. Sen var det bara att köra på.

    Det är lite stökigt under huset där jag höll till, huset står på berg och precis innanför dörren är det så pass högt till tak att man kan stå ordentligt. Dock blir det lägre ju länge in man kommer tills höjden blir så pass att man bara kan sitta. Ljuset är också begränsat, det finns ett lysrör som lyser upp i alla fall en liten del av utrymmet.Efter lite snubblande på ojämnheterna på marken och ett par smällar i pannan av taket så lärde jag mig till slut hur det såg ut. Jag lärde mig alltså den hårda vägen. 😊

    När jag jobbar med saker som kan göra väldigt ont ifall man inte är nog försiktig, brukar jag försöka hitta sätt att dels göra saker säkert på men också att hålla koll på vad jag lägger ifrån mig sakerna. En värmepistol blir ju ganska varm, så de gånger jag la ifrån mig den och skulle plocka upp den igen gjorde jag helt enkelt så att jag följde sladden. När jag sedan kom fram till den hamnade jag ju på handtaget på den. Det funkade jättebra, tills jag tänkte att Jag ser ju vart den är, så jag kan plocka upp den direkt. Det var dumt, för när jag plockade upp den la jag ena långfingret på den heta metalldelen längst fram. Det blev en rätt skaplig brännblåsa mitt på långfingret. Inget vatten hade jag heller för att kyla med, så det fick bli snö.

    Som om inte det vore nog, jag fick inte lös vattnet den dagen, så jag gav upp och gick och la mig, för att fortsätta nästa dag. Jag stökade på och rätt som det var fastnade jag med samma långfinger i en metallgrej, den lyckades fastna i brännblåsan och hyvla bort den. Det gjorde också väldigt ont. Man kan väl säga att jag fick lära mig den hårda vägen att inte lita på att jag ser vad jag håller på med i alla lägen, speciellt inte i en mörk källare. 😁 Jag brukar annars vara väldigt försiktig av mig, så undrar just vad jag tänkte där. Om jag tänkte alls.

    Till slut, efter ett x antal timmar och en del hjälp över telefon från familjen, fick vi igång alltihop. Det har varit väldigt lärorikkt, dels har jag fått lista ut vilka ledningar som går vart men också hur allt hänger ihop. Vilken del i systemet gör vad. Det blir ju en trygghet inför framtiden också, nu vet jag mer hur det fungerar och det blir därför mycket lättare att felsöka ifall något händer i framtiden. Men också att förebygga och underhålla systemet, så att risken för att det händer något minskar.

  • Gott Nytt År!

    Gott Nytt År!

    Då var det dags igen för ett nytt år. Det här året har minst sagt varit en berg och dalbana, både bra och dåliga saker har hänt under året. Ny hund, sjukskrivningar, köpt hus, för att nämna några saker.

    I februari fick min kropp nog av för mycket stress under för många år och jag blev sjukskriven i ett par månader. Många saker gjorde att batterierna helt enkelt tog slut. Sen dess har jag sakta men säkert jobbat mig framåt för att komma tillbaks till verkligheten igen. Även om det finns saker kvar som spökar, exempelvis att energin helt plötsligt kan ta slut eller att hjärnan funkar lite konstgt ibland, så går det sakta men säkert framåt. Men jag försöker intala mig själv att det här får ta den tid det tar, huvudsaken är att det går framåt.

    Mino sitter och kikar i vägkanten med sin sele på sig, redo för jobb.

    Minos och min resa har fortsatt under året. I början hade vi en hel del utmaningar, speciellt när vi tog oss fram i stan. Men i somras var jag på en fem dagar lång kurs, där jag fick en hel del tips och efter det har det gått riktigt bra. Jag fick även lite hjälp i höstas och nu är vi verkligen på rätt spår. Jag har fått många bra verktyg för att förenkla för Mino och det funkar jättebra. Så jag ser verkligen fram emot att se hur han kommer utvecklas framöver.

    Sen har jag ju också blivit husägare. Det trodde jag inte för ett år sen. Jag har samlat på mig många erfarenheter under den här korta tiden, alltifrån allt pappersarbete som behöver göras inför ett husköp, till rena praktiska saker för att sköta och underhålla ett hus.

    Såhär såg det ut i våras när jag började ta ner lite träd. Det är MINST lika mycket till, det blir vårens projekt.

    Mer fixande på skogen
    Mer fixande på skogen

    Något jag slogs av var hur mycket papper som ska skrivas på, för en synskadad såär det minst sagt en utmaning. Jag fick skanna in alltsammans så att jag kunde läsa igenom allt i lugn och ro, jag vill ju trots allt veta vad jag skriver på. Sen att försöka pricka rätt när det väl kom till underskrifterna var ju också intressant, att först försöka hitta raden där jag ska skriva och sen försöka hålla sig på rätt ställe. Det blev både snett och kladdigt. Jag brukar säga att min namnteckning är totalt omöjlig att förfalska, för den blir olika varenda gång. 😁

    Sen var det här året då Sally lämnade oss. Hon blev väldigt hastigt sjuk och gick bort i början av oktober. Jag hade haft henne i sju år och hon hann leva det härliga pensionärslivet i ganska exakt ett år. Hon blev 10,5 år. Hon var en mycket speciell hund.

    Den här bilden hittade jag i mina gömmor, den är tagen den är tagen på en av Sallys favoritplater, närmare bestämt på gräsmattan bakom huset. Varenda gång när vi hälsade på morfar gick hon dit och kollade läget och om det var varmt la hon sig i gräset och njöt. Hon älskade verkligen det här stället, det märktes.

    Sally ligger och myser på en gräsmatta.

    Men nu får vi blicka framåt på ett nytt år. Mycket roliga saker händer då, det största är att jag kommer fortsätta med huset. Dels kommer badrummet bli klart. Sen har jag en massa andra kul projekt jag vill ta tag i. Mina morföräldrar la ner väldigt mycket tid på trädgården, men med tiden har den växt igen rätt ordentligt. Mitt mål är att ta ner allt som är vildvuxet, så att det blir så fint som det en gång varit. Jag har börjat, men är långt ifrån klar.

    Sen får vi se vad som hinns med, huset skulle behöva målas och sovrummen likadant. Inget brådskande, så det tar jag när möjligheten finns.

    Sen kommer jag fortsätta ta itu med min utmattning och få koll på den. Men även det får ta den tid det tar.

    Sist men inte minst vill jag tacka alla läsare för att ni tar er igenom mina inlägg. Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!

  • Hur kan stress påverka mig i min blinda vardag?

    Som lite uppföljning på mitt inlägg om energi och energiåtgång – jag har inte funderat så mycket på det här med stress och hur det kan påverka mig. Visst har jag varit stressad tidigare och haft mycket att göra och mycket i huvudet, men det har alltid varit hanterbart. De senaste åren har dock varit ganska jobbiga, dels mycket på jobbet men också en hel del inom familjen.

    Men jag märker att konstiga saker händer kopplat till min synskada när hjärnan är på högvarv. Jag har till exempel helt tappat orienteringen när jag varit på väg till eller från jobbet, jag har alltså för en stund totalt missat var jag är. Ändå tycker jag att jag har ett gott lokalsinne. Jag har också råkat krocka med saker såsom bord, stolar etc som jag vet till 110% vart dem står, vilket jag aldrig gjort tidigare.

    Vid ett tillfälle satt jag på bussen på väg till jobbet. Den sträckan har jag åt tusentals gånger känns det som, dels under större delen av min gymnasietid men också under hela tiden jag jobbat i Uppsala. När jag börjar närma mig min hållplats hör jag att den ropas ut. Sen märker jag att bussen stannar. Jag hajar då till av att jag ser något jag känner igen, men kopplar inte. Så jag frågar chauffören var vi är och han svarar att vi är på den hållplats jag trott. Då blev det bråttom att samla ihop mina grejer och kasta mig av. Jag uppfattade bussutropet och jag visste ungefär vart vi var, men det var som att hjärnan inte kopplade. Det var faktiskt lite läskigt.

    Tidigare i höstas var jag hos familjen och hälsade på. Vi satt i vardagsrummet och kollade på TV och jag skulle hämta något. När jag kommer tillbaks och ska sätta mig i fåtöljen igen så går jag fram till den, känner att den finns där och sätter mig. PANG! Jag sätter mig bredvid den och slår bakhuvudet i en fönsterbräda. Resultatet blir en rejäl bula i bakhuvudet och en flisa som gick ur fönsterbrädan. Jag förstår inte hur det gick till och det är något som aldrig hänt tidigare.

    Jag kan vara lite tankspridd och lite lätt förvirrad ibland och glömma saker, det händer lite då och då. Men absolut inte på den här nivån. ”Du är nog bara lite tankspridd och i din egen värld” brukar jag få höra. Men för många saker som jag inte känner igen har hänt för att det ska vara på det viset.

    Sen märker jag att energin tar slut mycket snabbare än normalt. Dels påverkar det mitt fokus, men det påverkar faktiskt också min syn. Det kanske hör ihop, vad vet jag. Men dels får jag svårare att fokusera på saker, jag får svårare att urskilja färger som ligger nära varandra i nyans och avståndet jag ser på blir kortare. Ibland, när jag är riktigt trött orkar inte ögonen fokusera alls och jag registrerar inte vad jag ser.

    Så var rädda om er därute och försök att inte stressa alltför mycket!

  • Energiåtgång

    Något jag ganska ofta återkommer till är det här med energiåtgång. Det har blivit speciellt påtagligt nu under tiden jag inte haft någon hund som varit lite extra ögon. Något som inte är så energikrävande för genomsnittspersonen kan kräva betydligt mer av mig, då mina sinnen behöver arbeta så mycket det går eftersom synen är försämrad.

    Jag tänkte försöka förklara det här med något som vi alla kan relatera till. VI säger att den energi man har ryms i ett batteri. När batteriet är laddat till 100% så är man helt utvilad och pigg. Vissa saker tar energi medan andra ger. Det vill säga, vissa saker tömmer batteriet och vissa laddar det.

    Vi kan ta en helt vanlig arbetsdag som exempel. Jag skulle uppskatta att ta sig till och från jobbet utan hund skulle ta ca 15% av batteriet per resa, dvs 30% till och från jobbet. Med hund så skulle jag säga runt 5% per resa. Stor skillnad alltså.

    Miljöer där det är mycket folk i rörelse och mycket ljud är också en stor ”energitjuv”. Vi kan ta vår stora matsal som exempel. Dels ska jag navigera mig fram till rätt ställe och hålla koll på var jag är och var jag ska. Sen ska jag undvika allt som står i vägen i form av människor, möbler etc. Sen gäller det att hålla koll på var kollegorna tar vägen och till sist hänga med i vad som sägs runt bordet och sortera ut det från allt annat. Bara det skulle jag säga tar 10% av energin. Jämfört med att stanna kvar i den lilla matsalen som är betydligt lugnare så skulle jag säga att det tar så lite som 1%.

    Så om vi säger att 70% av all kapacitet går åt till arbetet blir det bara 30% kvar till annat, det ska räcka till alla vardagssysslor, fritidsintressen etc. Och i ärlighetens namn, hur ofta vaknar man en vardag och känner att man är helt utvilad och helt pigg?

    Med andra ord är återhämtningen viktig. Att sova laddar ju upp batteriet, men andra saker är ju minst lika viktiga. En skön promenad med hunden i finvädret kan ta en del energi, men ger tillbaks betydligt mer. Att umgås med kompisar och familj laddar också en hel del och även att komma hem efter en arbetsdag och känna att man gjort en bra insats.

    För mig har det inte riktigt varit aktuellt att helt undvika situationer som är lite mer energikrävande. Jag försöker hela tiden jobba runt saker och komma på lite kreativa lösningar på problem som dyker upp. Risken om jag skulle undvika dessa situationer blir ju att jag missar saker och hamnar utanför. Och att hamna utanför och känna att man itne tillhör gruppen är ju energikrävande i sig. Att vara delaktig och kunna vara delaktig laddar ju också batterierna.

    Så vad kan man göra för att undvika att energin tar slut? Det är en väldigt bra fråga. Det gäller ju att återhämta sig så gott det går. Folk som lärt känna mig är också väldigt bra på att se när jag behöver lite extra guidning, när jag råkar försvinna, missar något som händer och så vidare. Sådana saker är väldigt värdefulla och uppskattade och ibland helt avgörande, men samtidigt vill jag ju inte lägga något ansvar på någon. Men samtidigt, om någon runt mig hade behövt lite extra hjälp och stöd så hade jag ju självklart gjort det jag kunnat, utan att tveka!

  • Att synas och att se andra

    Att tolka andra människor genom kroppsspråket kan vara svårt, speciellt om man har en synnedsättning. Mycket förmedlas ju genom kroppsspråk, så därför måste jag läsa av människor på andra sätt istället. Det kan t.ex vara att höra hur personen pratar, tonlägen etc.

    Kroppsspråket har för mig blivit ett inlärt beteende. Man lär sig hur man ska göra i olika situationer helt enkelt. Det här är något jag fått med mig från när jag var barn. Ett exempel är att man vänder sig mot den som pratar, för att visa att jag är med i samtalet. Kanske en självklarhet för många, men om man inte ser hur andra gör så är det inte så självklart.

    Tyvärr kan det här vara en sak som kan leda till missförstånd. Jag kan läsa av en person på helt fel sätt men även bli missförstådd på grund av att jag sänder ut fel signaler. Jag missar även saker som händer, exempelvis om någon reagerar på ett visst sätt eller om någon på annat sätt vill väcka min uppmärksamhet. Det har hänt väldigt många gånger att jag i efterhand kommit på att jag missat saker och skulle velat göra på något annat sätt.

    Naturligtvis blir det även svårt med det här med ögonkontakt. Att få ögonkontakt med en bilförare som stannar för mig när jag ska över en väg blir ju lite knepigt som exempel. Här får jag helt enkelt göra det jag kan, det vill säga titta på bilen och visa tydligt vad jag vill göra. Ett annat exempel är när man är i ett större sällskap och någon vill säga mig något och försöker få ögonkontakt med mig. Jag uppfattas säkert som både dryg och nonchalant som tittar åt något helt annat håll och inte svarar. 😁 Men när det i själva verket är för att jag helt enkelt inte ser. Jag har även märkt att folk ofta tappar fokuset när jag berättar något i större sällskap, det kanske också händer för att de tappar ögonkontakten med mig, vad vet jag?

    Ansiktsuttryck är också en knepig sak. Eftersom jag själv uppskattar om folk ser på mig ifall jag reagerar på något speciellt sätt, att något inte är bra (eller jättebra också för den delen 😁) så vill ju jag själv kunna göra samma sak tillbaks. Folk jag känner väl kan jag ändå läsa ganska bra, men det är ju inte alla man kan det med. Som sagt, jag vill ju kunna vara delaktig, kunna se när jag kan hjälpa till eller på annat sätt agera.

    Men jag tänker att man lär så länge man lever och förr eller senare hittar man strategier även för det här. Så länge man vill hitta en lösning så kommer den förr eller senare att dyka upp. Oftast när man minst anar det.