Etikett: Vardag

  • Att hitta tillbaka från en utmattning

    Under den senaste tiden har jag jobbat mig tillbaks efter en långvarig utmattning. Mycket på jobbet och mycket privat ledde till slut att kroppen sa ifrån.

    Jag märkte att konstiga saker började hända. Det började med att jag kunde helt plötsligt bli yr och tappa orienteringen. Jag märkte också att jag började glömma saker och att jag reagerade på konstiga sätt, som jag inte förstod.

    Vid ett tillfälle när jag var på väg in till jobbet tappade jag bort var jag var. Jag har åkt den är vägen i många år nu så jag kan den utantill, nästan i sömnen. Jag satt där och hörde busssutropen, när min hållplats ropades ut var det som att hjärnan inte registrerade det, jag hörde men förstod inte att jag skullle gå av. Bussen stannade och jag var tvungen att fråga chauffören vid vilken hållplats vi stod vid.

    Vid ett annat tillfälle var jag ute med hunden en mörk höstkväll. När jag kom en bit på vägen blev jag så pass snurrig att jag höll på att ramla omkull. Jag fick tag i en snökäpp i sista sekund, kanske inte det stadigaste föremålet men ändå. Jag fick då vända och ta mig hem, helt vimmelkantig. Efter den incidenten bestämde jag mig att nu får det vara stopp, nu behövs något göras.

    Sen var jag på besök hos mina föräldrar och vi skulle sätta oss och kolla på TV. Jag satt där och skulle gå och hämta något. När jag sen kommer tillbaks och ska sätta mig, sätter jag mig bredvid stolen och ramlar baklänges och slår bakhuvudet i fönsterbrädan. Det var en ordentlig smäll, hade faktiskt ont i huvudet en bra stund efter det. Jag har annars väldigt bra koll på hur det ser ut i min omgivning, där jag varit mycket.

    Jag kunde också krocka med saker, saker som jag visste fanns och som alltid stått där de stod. ”Kända” miljöer har jag oftast väldigt bra koll på men inte i det här läget.

    Nu är jag på god väg att komma på rätt spår igen. En sjukskrivning blev det, först på heltid och sen gradvis komma igång igen. Än så länge går det bra, de flesta stress-relaterade sakerna har försvunnit. Men det finns fortfarande lite saker som spökar. Bland annat kan jag från ingenstans bli riktigt trött. Det är som att det blir soppatorsk i kroppen, det finns absolut inget mer att ge. Folk runt mig har sagt att det syns tydligt när det tar stopp, att det ser ut som att jag säckar ihop, ögonen åker ihop, lite som att jag har kraftig huvudvärk.

    När det här händer är det som att hjärnan inte orkar processa alla intryck. Saker blir grötigt framför ögonen på mig och att ta sig fram eller på annat sätt använda synen blir då väldigt krävande. Det här hände på jobbet för några veckor sen, att ta sig hem genom stan med cyklister, bilar och annat stök var en utmaning i sig. I ett sådant läge finns det ju inga alternativ, jag måste ta mig hem.

    En dag var vi på väg hem, jag och Mino. Jag hade kommit iväg i bra tid, så förutsättningarna var riktigt bra. Men eftersom Mino är så pass ny än så länge händer det att han missar saker ibland och nu missade han att svänga av en gångväg. Vi gick alldeles för långt utan att jag märkte det. Att försöka lista ut var jag var, att leta sig tillbaks och sen försöka hitta rätt tog knäcken på mig och när jag kom hem rasade jag ihop på soffan med Mino på min mage. (Han känner tydligen av när jag blir såhär trött, varenda gång lägger han sig hos mig då).

    Ett litet sidospår, ”Det är väl bara att gå tillbaka?” har jag fått höra många gånger när jag gått vilse. Tyvärr är det inte så ”bara”. För att det ska funka så måste jag för det första veta var jag är. Sen måste jag veta hur långt jag ska gå tillbaks för att hitta en referenspunkt, så att jag vet var jag är. Sen måste jag fortsätta dit jag ska, fullt koncentrerad för att inte tappa bort mig igen. Att göra et här efter en rak gångväg utan några tydliga referenser, ja det blir inte så lätt. Så tyvärr, det är inte så ”bara”.

    Testa själv, blunda och gå ett varv hemma där du bor. Fortsätt blunda och vänd dig om och gå samma väg fast åt andra hållet. Då kommer du märka att det inte är samma väg, utan två helt olika vägar.

    Så, tillbaks till ämnet igen. Om man ska vända det här till något positivt, så har jag lärt mig en hel del av det här. Dels att lyssna på kroppen. Säger den att den behöver rvila så behöver den det. Sen kan man inte göra allt och vara överallt samtidigt heller, även om jag själv vill det. Det man inte hinner idag hinner man i morgon. Sen ska man omge sig med människor som ger energi och göra saker som ger energi. Visst, det kan kosta lite energimässigt, men i slutändan är det värt det. Som jag skrev i ett tidigare inlägg om energiåtgång.

  • Husägare

    Under den senaste tiden har jag kämpat mig tillbaks från en utmattning, som i sin tur ledde till en sjukskrivning. Mitt i allt blev jag dessutom husägare, vilket visat sig vara en god hjälp på vägen.

    Att ha ett eget hus har varit något jag drömt om så länge jag kan komma ihåg. Min morfar gick tyvärr bort förra året, som ni säkert läst om här på bloggen och nu har jag ärvt mina morföräldrars hem. De byggde huset först som en sommarstuga, men efter några år flyttade de ut på heltid.

    Min första tanke när det kom på tal var att det skulle bli jättekul. Dels en dröm som helt plötsligt gick i uppfyllelse, men också den äran att få sköta om och ta hand om något som mina morföräldrar byggt upp och lagt ner väldigt mycket tid på. Att få föra det vidare till kommande generationer helt enkelt. Sen, när allt blev färdigt och det helt plötsligt blev verklighet vändes allt till någon slags skräckblandad förtjusning. Visst skulle det bli väldigt roligt, men vad sjutton har jag nu gett mig in på!? Jag har ju bott större delen av mitt liv i hus, så jag tycker ändå att jag har rätt bra koll på vad det innebär. Men att ha ansvar för det är helt nytt. Men nu på senare tid har det övergått mer till att kännas riktigt riktigt roligt och bra, en av de bästa sakerna jag gjort. Helt klart.

    Huset ligger fem kilometer upp längs en skogsväg. Jag är faktiskt uppväxt i ett annat hus ca 300 meter ifrån mormor och morfars hus, så området kan jag utan och innan. Så jag har otroligt många minnen från det här stället, skulle gissa att mina första minnen är från när jag var runt ett par år. Så det känns verkligen som hemma.

    Under sommaren har jag haft familjen på besök några vändor. Vi har målat, fixat och donat så att allt fungerar. Så mycket tid har tillbringats där främst under sommaren och hösten.

    Det är ju en hel del nya saker att lära sig. Eftersom mina morföräldrar varit sjuka en längre tid finns det en hel del att göra på tomten, dels att snygga till buskar och sånt, men också att ta bort träd som vuxit upp. Jag har absolut noll kunnskap om att sköta om en trädgård, mer än det jag hjälpt till med hemma och hos mor och farföräldrar när de hållit på. Men då har man hela tiden fått veta vad man ska göra. Som exempel, hur klipper man en häck? Och, hur gör man det som gravt synskadad utan att det ser förjäkligt ut? 😁 Jag vill ju att det jag gör ska hålla en god kvalitet.

    Som första steg började jag med att rensa upp i rabatterna. Det gick, efter att jag fått veta vad som ska bort och vad som skavara kvar. Sen har jag också fällt ett helt gäng aspar, uppskattar att det var runt 25 stycken. Alla kroppsdelar sitter där dem ska, så jag får väl lov att säga att även det lyckades. Det finns lika mycket till att ta ner, om inte mer, men det får bli lite längre fram i höst.

    I början fanns det inte så mycket verktyg att ta till, så jag tog det jag hittade. Så nästan allt är nedsågat och uppkapat med en vanlig manuell fogsvans. Min bror tyckte dock att jag behövde en tigersåg, så jag fick en sådan i födelsedagspresent. Den har jag använt flitigt, funkar riktigt bra. Men man får ta det lite försiktigt bara.

    Även att sköta om själva huset är ju nytt att göra helt själv. Att rensa hängrännor, byta ut ett dörrlås och laga, slipa och måla en källardörr är några av sakerna jag gjort med ett bra resultat – även här med alla kroppsdelar kvar.

    För mig har det här hjälpt mig enormt mycket i min återhämtning från min utmattning. Att arbeta fysiskt med något och samtidigt se ett resultat är en härlig känsla och man blir peppad att bara fortsätta och fortsätta. Min tanke med träd och slyrensningen var att bara ta ner några stycken träd som stod nära huset. Det urartade såklart och blev betydligt mer än så. Jag funkar lite så, sätter jag igång med något så kör jag på tills jag blir nöjd. Blir det enformigt eller lite tråkigt så sätter jag igång en podd eller liknande i öronen och kör på lite till.

    Sen har det ju också blivit en hel del skrubbande och skurande, både i huset och på altanerna. Även det har varit bra för mig. Jag har fått tid att fundera och komma fram till hur jag ska komma vidare och ta mig tillbaks till där jag vill vara. Det är fortfarande en lång väg kvar, men jag tar små steg framåt i alla fall.

    Jag ser verkligen fram emot att fortsätta pysslandet, jag tänker att det mesta borde gå att lära sig. Bara man hittar rätt strategi så borde det lösa sig. ”Ingenting är omöjligt” har ni väl hört talas om?

    Såhär mycket blev det.
    En skaplig hög blev det.
  • Ett tag sen sist

    Hej alla! Det var ett tag sedan jag senast uppdaterade här, och oj, vad mycket som har hänt sedan dess!

    Mino och jag har fortsatt vårt äventyr tillsammans. I början av sommaren deltog vi i en ledarhundsutbildning med åtta andra ekipage. Vi tränade på olika moment, fick tips och råd, och delade erfarenheter. Jag fick många bra tips som jag har testat och som visade sig fungera riktigt bra. Fortfarande finns en del att jobba på, men det går framåt sakta men säkert.

    Vägarna vi tränat in fungerar nu skapligt bra. Jag behöver fortfarande hålla ett öga på honom, eftersom nyfikenheten ibland kan ta över. Man får då påminna honom om att han faktiskt jobbar. Det blir även lite missar här och där, men även dessa blir bara färre och färre.

    Mino ligger och tittar in i kameran.

    Häromdagen höll det dock på att gå väldigt illa. Vi var på väg hem från jobbet. När vi gick längs trottoaren fick vi möte, så Mino var tvungen att svänga in till höger. Då sa det helt plötsligt PANG! Jag far alltså in i stolpen med huvudet före och slår i pannan, näsan och hakan. Då trodde jag faktiskt att både näsa och tänder gått sönder av smällen, men allt höll och vi kunde promenera vidare när jag fått bort det värsta blodet från mitt ansikte. Lite intressant dock att vi mötte massa människor och det gick även människor bakom oss, men ingen tycktes notera detta.

    Så, lite småmissar händer ibland, men det går framåt och Mino är en väldigt rolig vovve att jobba med. Så jag tror att det här kommer bli bra med åren.

  • Vi jobbar på

    Nu har Mino varit här ett tag, så mer och mer börjar falla på plats. Han har börjat lära sig våra vanligaste sträckor och han ser ut att trivas bra.

    Något som jag inte räknat med är hur mycket jobb det egentligen är med ny hund. Vi ska lära känna varandra och tolka varandras signaler. Men också lära oss alla promenadsträckor vi behöver kunna, med allt vad det innebär. Nu när det är vinter och snö blir det extra utmanande. Så jag kan inte låta bli att tycka att det är lite skönt att snön är borta en stund, det gör det lite lättare att ta sig till jobbet.

    Visst var det mycket jobb när Sally kom också. Hon var också väldigt valpig och nyfiken, men förutsättningarna såg lite annorlunda ut då. Jag bytte jobb i den vevan och var då hemma i lite drygt tre månader. Sen fick jag en tillfällig anställning i Stockholm och dit åkte vi taxiresor. Det här gjorde att vi fick mycket tid att träna ihop oss och sen, lite mer än ett halvår senare, var vi mer förberedda när jag började i Uppsala.

    Mino på morgonpromenad.

    Men jag tycker ändå att Mino jobbar på bra. Han har lärt sig vägen till och från jobbet nästan helt nu. Däremot blir han lätt distraherad av människor, cyklar, bilar och annat som far förbi. Så jag behöver påminna honom då och då att vi jobbar. Det här gör ju att det krävs mer koncentration från min sida, dels att hålla reda på vägen, dels att hålla koll på vad Mino tänker göra men också att se till att han jobbar efter sitt mönster. Jag vill ju inte att han ska tappa det han lärt sig. Det gör det mycket svårare när det är vitt och snö, dels ser jag inte alls var vägkanterna är och dels får han svårare att se dem. Sen blir det betydligt svårare i mörker, för att inte säga omöjligt.

    Jag tycker ändå att han tar steg framåt, det går bättre och bättre för varje dag som går. Sen är han ju en otroligt härlig hund även utanför arbetet. Otroligt glad och nyfiken och vill gärna vara med där det händer saker. Vi har en hel del att jobba på, både med och utan sele, men vi kämpar på. Jag har samma mål med Mino som med Sally, vi ska bli ett så bra team som vi bara kan bli. Och Sally och jag blev ett otroligt bra team, det är fortfarande väldigt tomt efter henne och det kommer det fortsätta vara. Därför känns det skönt att veta att hon har ett skönt pensionärsliv nu.

  • Hur kan stress påverka mig i min blinda vardag?

    Som lite uppföljning på mitt inlägg om energi och energiåtgång – jag har inte funderat så mycket på det här med stress och hur det kan påverka mig. Visst har jag varit stressad tidigare och haft mycket att göra och mycket i huvudet, men det har alltid varit hanterbart. De senaste åren har dock varit ganska jobbiga, dels mycket på jobbet men också en hel del inom familjen.

    Men jag märker att konstiga saker händer kopplat till min synskada när hjärnan är på högvarv. Jag har till exempel helt tappat orienteringen när jag varit på väg till eller från jobbet, jag har alltså för en stund totalt missat var jag är. Ändå tycker jag att jag har ett gott lokalsinne. Jag har också råkat krocka med saker såsom bord, stolar etc som jag vet till 110% vart dem står, vilket jag aldrig gjort tidigare.

    Vid ett tillfälle satt jag på bussen på väg till jobbet. Den sträckan har jag åt tusentals gånger känns det som, dels under större delen av min gymnasietid men också under hela tiden jag jobbat i Uppsala. När jag börjar närma mig min hållplats hör jag att den ropas ut. Sen märker jag att bussen stannar. Jag hajar då till av att jag ser något jag känner igen, men kopplar inte. Så jag frågar chauffören var vi är och han svarar att vi är på den hållplats jag trott. Då blev det bråttom att samla ihop mina grejer och kasta mig av. Jag uppfattade bussutropet och jag visste ungefär vart vi var, men det var som att hjärnan inte kopplade. Det var faktiskt lite läskigt.

    Tidigare i höstas var jag hos familjen och hälsade på. Vi satt i vardagsrummet och kollade på TV och jag skulle hämta något. När jag kommer tillbaks och ska sätta mig i fåtöljen igen så går jag fram till den, känner att den finns där och sätter mig. PANG! Jag sätter mig bredvid den och slår bakhuvudet i en fönsterbräda. Resultatet blir en rejäl bula i bakhuvudet och en flisa som gick ur fönsterbrädan. Jag förstår inte hur det gick till och det är något som aldrig hänt tidigare.

    Jag kan vara lite tankspridd och lite lätt förvirrad ibland och glömma saker, det händer lite då och då. Men absolut inte på den här nivån. ”Du är nog bara lite tankspridd och i din egen värld” brukar jag få höra. Men för många saker som jag inte känner igen har hänt för att det ska vara på det viset.

    Sen märker jag att energin tar slut mycket snabbare än normalt. Dels påverkar det mitt fokus, men det påverkar faktiskt också min syn. Det kanske hör ihop, vad vet jag. Men dels får jag svårare att fokusera på saker, jag får svårare att urskilja färger som ligger nära varandra i nyans och avståndet jag ser på blir kortare. Ibland, när jag är riktigt trött orkar inte ögonen fokusera alls och jag registrerar inte vad jag ser.

    Så var rädda om er därute och försök att inte stressa alltför mycket!

  • Energiåtgång

    Något jag ganska ofta återkommer till är det här med energiåtgång. Det har blivit speciellt påtagligt nu under tiden jag inte haft någon hund som varit lite extra ögon. Något som inte är så energikrävande för genomsnittspersonen kan kräva betydligt mer av mig, då mina sinnen behöver arbeta så mycket det går eftersom synen är försämrad.

    Jag tänkte försöka förklara det här med något som vi alla kan relatera till. VI säger att den energi man har ryms i ett batteri. När batteriet är laddat till 100% så är man helt utvilad och pigg. Vissa saker tar energi medan andra ger. Det vill säga, vissa saker tömmer batteriet och vissa laddar det.

    Vi kan ta en helt vanlig arbetsdag som exempel. Jag skulle uppskatta att ta sig till och från jobbet utan hund skulle ta ca 15% av batteriet per resa, dvs 30% till och från jobbet. Med hund så skulle jag säga runt 5% per resa. Stor skillnad alltså.

    Miljöer där det är mycket folk i rörelse och mycket ljud är också en stor ”energitjuv”. Vi kan ta vår stora matsal som exempel. Dels ska jag navigera mig fram till rätt ställe och hålla koll på var jag är och var jag ska. Sen ska jag undvika allt som står i vägen i form av människor, möbler etc. Sen gäller det att hålla koll på var kollegorna tar vägen och till sist hänga med i vad som sägs runt bordet och sortera ut det från allt annat. Bara det skulle jag säga tar 10% av energin. Jämfört med att stanna kvar i den lilla matsalen som är betydligt lugnare så skulle jag säga att det tar så lite som 1%.

    Så om vi säger att 70% av all kapacitet går åt till arbetet blir det bara 30% kvar till annat, det ska räcka till alla vardagssysslor, fritidsintressen etc. Och i ärlighetens namn, hur ofta vaknar man en vardag och känner att man är helt utvilad och helt pigg?

    Med andra ord är återhämtningen viktig. Att sova laddar ju upp batteriet, men andra saker är ju minst lika viktiga. En skön promenad med hunden i finvädret kan ta en del energi, men ger tillbaks betydligt mer. Att umgås med kompisar och familj laddar också en hel del och även att komma hem efter en arbetsdag och känna att man gjort en bra insats.

    För mig har det inte riktigt varit aktuellt att helt undvika situationer som är lite mer energikrävande. Jag försöker hela tiden jobba runt saker och komma på lite kreativa lösningar på problem som dyker upp. Risken om jag skulle undvika dessa situationer blir ju att jag missar saker och hamnar utanför. Och att hamna utanför och känna att man itne tillhör gruppen är ju energikrävande i sig. Att vara delaktig och kunna vara delaktig laddar ju också batterierna.

    Så vad kan man göra för att undvika att energin tar slut? Det är en väldigt bra fråga. Det gäller ju att återhämta sig så gott det går. Folk som lärt känna mig är också väldigt bra på att se när jag behöver lite extra guidning, när jag råkar försvinna, missar något som händer och så vidare. Sådana saker är väldigt värdefulla och uppskattade och ibland helt avgörande, men samtidigt vill jag ju inte lägga något ansvar på någon. Men samtidigt, om någon runt mig hade behövt lite extra hjälp och stöd så hade jag ju självklart gjort det jag kunnat, utan att tveka!

  • Äntligen fredag

    Då var det äntligen fredag. Skönt att få några dagars ledighet. Vägen till och från jobbet går bara bättre och bättre för Mino, han blir alltmer säker och jag behöver inte hjälpa honom så mycket längre. Det märks på så sätt att i början ger jag kommandon när vi kommer fram till t.ex övergångsställen, när han ska svänga in någonstans etc. Han tar alltmer rätt beslut och det går riktigt bra.

    På hemvägen fick han gå lite ledig sista biten. Jag tyckte att han skulle få gå och nosa lite sista biten. DÅ började han buffa på mig och sen hoppade han runt i snövallen som en liten galning. Han hoppade och studsade i snön ett tag och sen när vi kom fram till det ställe där vi brukar sela på så blev han 100% fokuserad på sitt jobb igen. Han är verkligen som en liten valp ibland. 😁

    Men det känns skönt att bitarna börjar falla på plats. Det märks på honom att han är ung, men han är riktigt duktig på det han gör och det märks att han verkligen vill göra rätt.

    En liten vilopaus på kontoret.
  • Ännu en lat dag

    Idag har vi jobbat hemifrån. Tror att det är bra att köra varannnan dag för Minos skull, i alla fall i början. Då hinner han återhämta sig ordentligt.

    På hemmaplan börjar han bli riktigt varm i kläderna. Eller ska man säga varm i pälsen när det gäller hundar? Nu hittar han de flesta vägarna här runtomkring utan problem. Ibland har han saktat in och tvekat lite, men det går bättre och bättre.

    Sen är ju snön så vansinnigt kul. Dels finns det så mycket att nosa på men det är också kul att hoppa i snövallarna. Och snöbollarna är såklart roliga att leka med. Idag under lunchpromenaden hittade han en perfekt snöboll som han kastade omkring. Han kastade iväg den och skuttade glatt efter och hämtade den.

    I morgon blir veckans sista dag och då kör vi som vanligt jobb i Uppsala.

  • Ytterligare en arbetsdag

    Idag har vi varit på kontoret igen. En del kollegor som velat säga hej åt Mino vilket han tycker om. Nu börjar även vägen till och från jobbet gå riktigt bra. Vissa ställen är fortfarande lite röriga men på det stora hela går det riktigt bra.

    Det händer ju dessutom massa spännande saker hela tiden. En massa konstiga ljud från byggnadsmaskiner, bilar och lastbilar som swishar förbi och människor som ser spännande ut. Härom dagen till exempel, då passerade vi en människa med en lunchpåse i handen och då var Mino såklart tvungen att kolla vad som fanns där i förbifarten.

    Väl på kontoret är det iallafall lugnt och skönt.

    I morgon jobbar vi hemma igen, så det blir en liten vilodag för Mino.

  • Vinten dök visst upp igen

    Då har vintern dykt upp igen. I morse när vi vaknade var  allt vitt igen, då hade vi fått en laddning blötsnö som nu har fryst.

    Eftersom solen kikade fram runt lunchtid så tänkte jag att vi tar en promenad i solskenet. Det tyckte Mino var så pass kul att han bara var tvungen att skutta i snövallarna när han fick vara ledig. När vi var på väg hem var han bara tvungen att plocka upp en jätterolig snöboll. Sen skuttade han runt mig med den i munnen, kastade upp den i luften och hämtade den och fortsatte skutta runt. Till slut fick jag säga åt honom att lugna ner sig lite, kändes inte tvärsäkert direkt att leka efter en väg. 😁  Sen blev det jobb i sele sista biten hem och då är det alltid ordning och reda.

    Under eftermiddagsfikat fick han dock springa ut och leka i snön på tomten. Tänk att snö är så kul när man är hund.