Blind vardag

Etikett: Vardag

  • Lite förvånande

    Det är inte ofta jag stött på problem att ta med mig Sally när jag behövt uträtta ärenden. Allt som oftast har jag mötts av glada tillrop eller så har man inte sagt något alls. Förhoppningsvis förstår de flesta att Sally är ett hjälpmedel, någon som ser till att underlätta och hjälpa mig.

    När jag fyllde år tidigare i våras tänkte jag att vi skulle gå ut och käka på en restaurang i Knivsta. Min plan var att ta det på vägen hem, för att spara lite tid. För att vara lite förutseende så ringde vi ner till restaurangen och frågade om det var tillåtet att ta med en ledarhund, men svaret blev ett blankt nej. Det var inte ens diskuterbart. Då blev det en annan restaurang och vi löste det på annat sätt.

    Vid ett annat tillfälle skulle vi svänga förbi en stor hamburgerkedja för att käka något snabbt. Tanken var då att gå in och beställa och sedan sätta oss ute. Men även här blev det stopp, det kom fram en personal och sa att man inte fick ha hundar på restaurangen. Jag förklarade att det här är en ledarhund, alltså en tjänstehund, och att de är undantagna. Men det ville han inte lyssna på. Så vi gick därifrån och valde ett annat ställe. Vid det här tillfället reagerade även folk runtomkring och tyckte att det var tråkigt att vi inte var välkomna. Vid ett senare tillfälle gjorde jag en snabb sökning på nätet och såg att ledarhundar var välkomna på samtliga av kedjans restauranger.

    Sen har jag även varit med om motsatsen också. Vi skulle vid ett annat tillfälle äta hos en annan hamburgerkedja och jag frågade då personalen i kassan om det gick bra att ta in Sally. Jag sa då att jag kommer sätta mig lite avsides och att Sally kommer ligga bredvid mig och vila, fram tills vi ska lämna. Svaret blev då ”Absolut, vi kan ju inte hindra folks leverne så det går jättebra”. Då har man verkligen förstått vad hunden är till för, så en guldstjärna till dem.

    Ibland har man även varit nyfiken och kommit fram och frågat hur det funkar med ledarhund och vid vissa tillfällen har man till och med frågat om man får bjuda Sally  på något. Jag är väldigt noga med vad Sally äter, då jag vill hålla henne i bra form så svaret brukar då bli att man gärna får bjuda på vatten eller på sin höjd en morot. Kul när människor är nyfikna och försöker förstå, istället för att bara säga nej och inte vill förstå.

    Jag brukar försöka sätta mig så avsides det går när jag har med mig Sally. Gärna nära något hörn. Dels av hänsyn till allergiker eller personer som kanske är hundrädda, men också för att Sally inte ska bli störd. För hennes del gäller det att kunna få chansen att lägga sig och få lite vila inför när vi ska ta oss därifrån. Men jag blir ändå lite förvånad, jag trodde vi kommit längre och att folk visste vad en ledarhund, eller en annan tjänstehund är. Att föraren har med sig hunden av någon anledning, att föraren behöver hjälp i någon form.

  • Tiden går verkligen fort

    Tiden går fort, nu har jag haft Sally i lite mer än sju år. Helt otroligt. Hon fyllde tio år i början av april så hon närmar sig sin pension med stormsteg. I våras märkte vi att hon började halta på ena frambenet och efter några veterinärbesök och besök hos en hund-fysioterapeut upptäckte vi att hon har lite problem med ena frambenet och att hon är lite stel i ryggen. Så nu får hon en spruta varje månad för lederna och ett kosttillskott och jag tycker faktiskt att det gör skillnad. Det jag märker är att hon är gladare och rör sig på ett smidigare sätt.

    Hon får även massage varje kväll. Det uppskattas verkligen. Sen har vi lagt om våra promenader litegrann, så att vi går mer i skogen. Jag har ett motionsspår bakom huset som är precis lagom. Spåret är flisat vilket gör att det är mjukt och skönt att gå på. Man kan göra en avstickare och gå en traktorväg som går ännu längre upp i skogen om man vill gå lite längre och den promenaden är väldigt intressant, tycker Sally. Där går mycket olika djur så det finns massor av nyheter att nosa upp.

    Men nu är det i alla fall bestämmt att Sally kommer gå i pension i höst. Hon är så pass frisk att hon då kommer att få en riktigt bra pension. Det märks också att hon rör sig bra mycket smidigare utan selen, så det tror jag blir jättebra. Visst blir det tråkigt, men samtidigt känns det bra att hon får en bra och välförtjänt ledig tid.

    Vi gick en promenad i skogen och Sally sitter vid en jättetjock trädstam och tittar på mig, som tar bilden. En solig och fin sommardag.

    Det kommer verkligen bli en omställning nu när Sally pensioneras. Mest troligt kommer det att bli ett litet glapp tills nästa hund dyker upp och lite olyckligt kommer glappet i den tiden på året som brukar stöka till det som mest för mig. Nämligen när dagarna blir mörkare och snön till slut kommer. Nu har det ju blivit så att man byggt upp sin vardag runt den här smidigheten, att alltid ha ett par extraögon som hjälper till. Det fungerar ju att ta sig fram hyggligt under optimala förhållanden, men så fort det blir lite skymning eller att snön suddar ut alla referenser så blir det betydligt krångligare. Tänk bara så enkla saker som att ta sig till och från jobbet, eller affären, att ta en spontan promenad, ja ni förstår. Allt sådant kommer att ta betydligt mer energi att genomföra på egen hand.

    Det ska ju såklart bli väldigt spännande att få lära känna en ny liten fyrbent medhjälpare. Det kommer ju bli en period med inkörning och massor av träning men det minns jag var väldigt roligt när Sally kom. Men det kommer bli väldigt tråkigt att inte jobba med henne längre, vi har ju lärt oss läsa av varandra väldigt bra vid det här laget. Man märker på henne att hon alltid vill göra sitt bästa och helst lite till. Ju krångligare en uppgift är desto roligare är den att lösa och hon blir då väldigt ivrig, på gränsen till för ivrig. Det har verkligen inte avtagit med åren, hon är fortfarande lika på, oavsett om det är ett arbetspass i sele eller att få nosa omkring ledig i skogen. Så här är det jag som måste bromsa henne för att spara på hennes leder.

    Men som jag sagt hela tiden, det viktigaste är att hon får en bra pension med så lite smärta som möjligt och eftersom hon rör sig bättre ledig så känns det bra att hon får bli ledig nu när hon fortfarande har hälsan.

  • Vad har det inneburit för mig att ha morföräldrarna nära?

    När jag var tre år flyttade familjen från en lägenhet i Knivsta till ett litet hus ute på landet. Vi bodde då ca fem kilometer ifrån landsvägen, längs en smal skogsväg. Mina morföräldrar bodde redan där sedan länge, de hade byggt ett hus där så vi hade bara 300 meter grusväg mellan oss.

    Det här gjorde att vi barn kunde gå eller cykla till mormor och morfar precis som vi ville. Det hände ganska ofta att de tutade när de körde förbi oss på väg hem från jobbet för att tala om för oss att de kommit hem.

    För mig har det betytt väldigt mycket att ha dem så pass nära. Jag har kunnat gå eller cykla dit och hälsa på när jag velat, dit var man alltid välkommen när som helst. Om de höll på med något så fick man gärna vara med och hjälpa till eller så tog de en liten paus och satt och umgicks en stund. Och ja, ni läste rätt, jag cyklade dit ibland. Eftersom alla runt vägen visste vem jag var så var det aldrig några problem, jag ser ju litegrann så jag har ju koll på vart vägen går. Sen gissar jag att man tyckte att det var lite roligt också att jag kunde åka runt på samma villkor som alla andra.

    På tal om att cykla, när jag var 6 år köpte vi en tandemcykel, ni vet en sådan där cykel man kan cykla två personer på. Den har genom åren använts minst sagt en hel del, vi cyklade runt en hel del med familjen när vi skulle hälsa på bekanta inom cykelavstånd från där vi bodde. Sen cyklade jag och min mormor så gott som varje helg ner till macken en mil bort och köpte tidning. En och annan glass slank även ner när vädret tillät. När vi flyttade ner till byn cyklade hon på sin vanliga cykeln er till oss (ca 8 km), hämtade mig och cyklade någon mil eller så, för att slutligen cykla hem samma väg. Men det var aldrig några problem.

    Jag har även varit med henne ut i skogen för att plocka både bär och svamp. Vi var runt på alla möjliga ställen, både efter skogsvägar men också rakt ute i spenaten. Hon visade vart det fanns saker att plocka och sedan kunde jag dammsuga det stället.

    Även jag och min morfar hade mycket för oss. Jag vet inte hur många gånger jag sprang och klippte gräsmattan hos dem. De hade två ganska stora gräsytor som jag kunde fixa, utan att göra alltför stor skada. Jag hade ju lekt på tomten ända sedan jag kunde gå, så jag kände ju till i princip varenda sten. Så det gick alldeles utmärkt. Även när det gällde att byta däck på bilen, skotta snö, fixa något på huset etc så var jag med och antingen tittade på eller hjälpte till med det jag kunde.

    Under vinterhalvåret eldade de en hel del. Då var jag alltid med när veden skulle tas reda på, alltifrån att klyva till att ta in veden i boden och göra snygga och prydliga travar. Den ena klöv ved och den andra bar in den och travade upp den.

    Mina morföräldrar har alltid gillat att åka bil och se sig om. De kunde spontant komma och hämta oss barn för att åka på en liten utflykt. Dessutom, om jag behövt skjuts någonstans, har de alltid erbjudit sig och gladeligen kört mig. Även fast jag kunde ta mig mellan Västerås och hemmet den tiden jag pluggade körde de mig väldigt ofta, dels för att de ville komma ut och se sig om lite men också för att underlätta så att jag hade energi till att plugga eller vara ledig med familjen. När jag hade ledarhundsutbildning en bit utanför Stockholm körde min morfar mig. Ja, det är åtskilliga mil de ställt upp vilket jag är otroligt tacksam för.

    Min mormor gick bort i januari för nio år sedan. Trits att hon alltid varit pigg och frisk fick hon cancer och gick bort 71 år gammal. I juli i år gick även min morfar bort, även han i cancer och för tidigt, 78 år. Han har varit sjuk i många år och haft väldigt väldigt ont, därför har det varit helt naturligt för mig att finnas där och hjälpa till med det som behövts, alltifrån att klippa gräsmattan, fixa med saker i huset eller bara sitta och prata en stund om allt och ingenting. Varje gång tog vi mat med oss och åt med honom, vilket han tyckte mycket om. Så när jag tittar tillbaks så känns det så skönt att jag kunnat ge tillbaks åtminstånne en liten del av vad jag fått genom åren.

    Det som har varit (och är) så skönt med familjen är att jag aldrig hört ”Nä, det där klarar du inte”. Utan jag har alltid kunnat vara med på något hörn, oavsett vad vi hittat på. Jag tror att det beror mycket på vilja, dels vill jag vara delaktig i vad andra gör, men också att andra vill att jag ska vara delaktig.

  • Vimsig eller allmänt glömsk? – Påminnelser genom synintryck

    Jag har hört någonstans att ca 80% av alla intryck man får, får man genom synen. När dessa 80% försvinner så måste alla andra sinnen försöka kompensera för det som fallit bort, vilket kan bli både intressant, frustrerande, förvirrande, roligt kort sagt både bra och dåliga saker.

    Att få en påminnelse om saker via synen är något som jag nästan helt saknar. Ett konkret exempel kan vara att du ska lämna hemmet och åka till jobbet. Du kommer ut i hallen och ser nycklarna ligga på bordet och då kommer du på att Just ja, nycklarna behöver jag ha med. I mitt fall får jag ju inte den påminnelsen utan jag måste hålla det i huvudet. Så i det läget försöker jag skapa rutiner för att komma ihåg saker, jag vet var jag har mina nycklar, telefon, hundens saker etc.

    En annan sak, som man påminns av via synintryck är när det är dags att städa. Man ser ju att det börjar bli smutsigt på golvet, dammigt på saker etc. När man inte ser sådant behöver man hitta sin egen väg, i mitt fall blir det att regelbundet gå igenom lägenheten och försöka skapa sig rutin för även det här. Vet man med sig att det varit regnigt och smutsigt ute så får man städa lite oftare t.ex.

    En annan sak, som mina kollegor brukar ha väldigt roligt åt, är att jag väldigt ofta brukar glömma min blindkäpp lite här och var på jobbet. Oftast tar jag med den ut när jag får ett besök vid vår besöksdisk eller ska göra något i verkstaden. Det är alltid smidigt att ha den med, för att visa andra att jag inte ser. Det blir dessutom smidigare att ha med den då ifall jag behöver följa med personen ut till dennes arbetsplats. Men när jobbet är klart brukar den oftast bli stående antingen vid besöksdisken, i verkstan, eller i fikarummet. Min hjärna är då någon helt annanstans. Men det kan jag gott bjuda på.

    Så jag kan säkert upplevas som både vimsig och glömsk, men mycket av det är att jag inte får de här synintrycken som påminner mig om saker. Och vad händer då ifall vi lägger till lite stress på det här? Jo, det blir ännu värre!

    Det blir alltså ganska mycket att hålla i huvudet när man knappt kan ta in dessa intryck. Så det ställs ju helt andra krav på mig. Men när jag stannar upp och tänker efter så är jag faktiskt förvånad över att jag inte glömt mer saker. Jag tänker på alla resor med jobbet som jag varit ute på, jag tänker då på den här slutliga kollen man gör innan man lämnar hotellrummet, för att se så att alla strumpor, tröjor, laddare etc följer med hem.

  • Ett tag sen senast

    Nu var det ett tag sen igen jag skrev här på bloggen, bortsett från mitt senaste inlägg då. Lite saker har hänt på sista tiden, bland annat har Sally varit sjukskriven en tid då hon tagit bort några knölar. Än en gång konstaterade jag då vilken enorm hjälp hon är, hon kunde inte jobba på lite mer än en månad på grund av detta och det var såklart precis när vi fick massa snö före jul. Jag tog faktiskt en bild på hur det såg ut, snacka om att allt var vitt.

    Såhär såg det ut.

    I början fick hon bara ta små korta rpomenader. Så jag tänkte första kvällen att jag tar en liten sväng utanför tomten bara. Snön fullkomligen vräkte ner, så vi gick bara precis utanför huset. Hon gjorde det hon skulle och sen skulle vi ta oss in i värmen igen. Problemet var att eftersom hela världen var vit, det var kolsvart ute och snön vräkte ner så såg jag inte var jag var och i vilken riktning jag gick. Efter ca 10 vändor fram och tillbaks (kändes det som) krockade jag med grindstolpen och då förstod jag var jag var.

    Sen gick tiden och det gällde att navigera sig fram mellan snövallarna så gott det gick. Ni vet, i vissa bilar finns ju teknik som gör att bilen håller sig i rätt fil. När den inte riktigt hittar linjerna så letar den efter dem och kör lite fram och tillbaks över vägen, precis så kände jag mig när jag studsade fram mellan snövallarna. Oftast gick det bra, men ibland försvann jag ner i dikena. Gissa om det var skönt när hon kunde börja arbeta igen!

    Sally repade sig dock bra efter det här, men för någon månad sedan råkade hon trampa snett på en äng och gjorde illa benet. Hon har dock repat sig bra även från det här men det har inneburit lite mer sjukgymnastik. Som tur är har jag haft vänner/kollegor som hjälpt till lite extra under den tiden, vilket är guld värt!

    På tal om Sally så fyllde hon 10 år för några dagar sedan. Tänk vad tiden går gott, det var ju nyss som hon kom ju. I maj var det sju år sen jag fick henne och därmed min första ledarhund. Vilken resa!

    Ute på tidig morgonpromenad. Lugnt och stilla.

    Sen har jag även varit uppe i Härjedalen hos familjen några svängar och bland annat åkt skoter, varit på lite utflykter och grillat och ätit kålbulle och har allmänt haft det bra där. Om ni inte läst mitt förra inlägg så kan ni se där hur en bussresa kan fungera om man är synskadad.

    Så nu ser vi fram emot våren, även om snön kan vara trevlig. Skönt att det blir lite varmare och framför allt ljusare.

  • Att hitta rätt är inte lätt ibland

    Nu var det dags för påsk igen då. Det fick bli en liten resa upp till familjen i Härjedalen i år.

    Jag brukar åka buss hit och det brukar alltid fungera bra, men den här gången gick det inte riktigt som jag tänkt mig. När jag skulle kliva på bussen i Uppsala så dök det upp en otroligt hjälpsam chaufför som tog hand om mitt bagage. Han hade en del andra att hjälpa också, så jag tänkte att då kliver jag på bussen och letar rätt på en plats på egen hand. Vilket inte var det lättaste.

    Mina ögon har väldigt svårt att anpassa sig när jag kommer från en ljusare miljö till en mörkare. Det märks t.ex när jag kommer utifrån och går in i en affär, för att ta ett exempel. Då blir det helt kolsvart i alltifrån ett par minuter upp till kanske en kvart, jag blir alltså blind en stund. Det här hände i bussen, från solsken till lite mörkare.

    Jag gick på bussen och började röra mig bakåt. Emellanåt ställde jag frågan ut i luften om det fanns någon ledig plats (inte heller lätt att ställa en fråga till någon om man inte ser om de reagerar), men jag fick inget svar. Till slut höll jag på att krocka med en annan passagerare, som sa i förbifarten att det fanns få platser där. Så jag gick upp på övervåningen och gjorde samma sak men fick inget svar där heller. Efter att ha gått fram och tillbaks ca fyra gånger och slagit huvudet i lampor och annat, säger en passagerare att det fanns ganska många lediga platser. Så jag svarade ganska artigt att jag tyvärr är blind och därför inte ser var dem finns. Så till slut får jag en plats och vi kunde åka iväg.

    Jag kan inte låta bli att undra var världen är på väg. Jag kan inte minnas att det varit såhär tidigare. Tidigare har det inte varit några större problem att få hjälp, det är alltid någon som sett och kunnat visa en i rätt riktning. För mig sitter det i ryggmärgen att hjälpa min omgivning om jag kan. Om någon har svårt att gå så erbjuder man platsen till den personen. Om någon inte hittar dit dem ska så hjälper man till, etc etc. Det borde synas ganska väl att jag inte ser, en vit pinne väl synligt. Vet folk inte vad den betyder idag, kan det vara så? En tråkig utveckling helt enkelt, jag trodde faktiskt att vi kommit längre. Det här är inte första gången jag råkat ut för sådana här situationer.

    Men nu är jag i alla fall här och vi har hittills haft regn och ett par plusgrader. Idag är det dock soligt och fint, så får se vad som händer idag.

  • Höstmörkret

    Nu är hösten i full gång och dagarna blir bara mörkare och mörkare. Jag kan tycka att det kan vara rätt härligt att kunna sätta sig framför en brasa och bara ta det lugnt när det är mörkt och blåsigt ute. Men tyvärr ställer ju mörkret till en hel del för mig.

    Häromdagen fick jag för mig att ta en promenad efter maten. Istället för att sitta och somna till i soffan kan det vara skönt att röra lite på sig tänkte jag. Så vi klädde på oss och gick ut. Det var skönt, inget regn och ganska torrt så vi tänkte ta en tur efter en av landsvägarna här som vi brukar gå ganska ofta.

    Ibland brukar jag testa mig själv och se vad jag kan tänkas se. Nu var det helt mörkt och jag hade en kraftig pannlampa. Så medan Sally utförde sitt toabesök testade jag att ställa mig på de här korta streckade linjerna som är målade vid vägkanten och stod jag med tån i slutet på en så kunde jag se två linjer framåt. Sen var det stopp. En ganska kort bit med andra ord. 😊 Lägg då till att jag endast ser ca 5 grader i princip rakt fram och det blir otroligt lurigt att lokalisera sig, speciellt efter en väg som är rak, där det inte finns några kännetecken.

    När vi fortsatt en bit och gått genom byn så kommer vi till slut ut på ett stort gärde. Jag tänkte att det började bli lite dimmigt, men så tänkte jag att det är säkert mina ögon som spökar lite. Så vi promenerade vidare och när vi kommit en bit till så är det precis som att någon drar ner en gardin – det blir totalt vitt runt oss.

    Vi vände tillbaks då jag tänkte att det inte är så värst säkert att gå efter en väg mitt i dimman. Inga problem att hitta hem igen, eftersom jag hade Sally i sele och hon hittar ju här vid det här laget. (Det gäller att våga lita på henne i sådana här lägen).

    När vi kommit nästan ända hem så tänkte jag att det är ju så skönt, så det vore ju trist att lite dimma skulle stoppa oss och det hade ju faktiskt lättat lite. Så vi vek av och gick efter en gångväg som går härborta. Jag hann precis ta av Sally selen och då märker jag att dimman hade ju inte lättat. Det var högst tillfälligt. Så jag fick gå med en fot precis i vägkanten så att jag kände var gräskanten var. En dikeskörning blev det, jag svängde lite mer än vad vägen gjorde men jag höll mig på benen och Sally tyckte säkert att jag var jättekonstig som gjorde så. 😁

    Jag försöker att inte låta omständigheter styra mig utan har jag ett mål så gör jag vad jag kan för att nå dit. Är det så att något blir farligt eller direkt olämpligt så hittar jag en annan väg. Ibland hamnar man i ett dike, men då får man försöka hamna på rätt spår igen och fortsätta. Sen är det alltid väldigt värdefullt att ha människor runt en som ibland hjälper till och ser till att man inte hamnar i diket och kommer fram dit man ska. Det är ovärderligt och spar en hel del energi, som kan läggas på andra saker istället.

  • Mina funderingar om AI

    Det är mycket prat om Artificiell intelligens i dagens läge. Jag var med på en föreläsning om AI och jag började då fundera över vad det kan innebära för mig.

    Att ta en bild av en skylt, ett brev etc och få innehållet presenterat i text är ju en enorm hjälp. Tekniken finns redan idag, men jag gissar att den blir bättre om en tränad AI gör jobbet. Att läsa påst, läsa på paket, skyltar etc blir då mycket enklare för mig och man behöver inte be om hjälp i samma utsträckning.

    Väldigt mycket kommunikation sker ju med hjälp av bilder i dag. Det är ju mycket smidigare att bara skicka en bild istället för att skriva mycket text och en bild säger ju väldigt mycket. Men tyvärr hamnar ju jag lite utanför det här. Är det en inte alltför rörig bild kan jag avläsa den utan större bekymmer men är det mycket detaljer, svaga kontraster etcå så blir det svårare. En AI kan tolka vad som finns i en bild och skriva ut en beskrivning som text och det här öppnar ju såklart stora möjligheter för min del. Vet jag bara ungefär vad bilden innehåller så kan jag allt som oftast avgöra vad den föreställer. Så jag hoppas verkligen att tekniken hittar in i datorernas och telefonernas hjälpmedelsfunktioner i framtiden. Tänk vad roligt att kunna ta del av bilder familjen skickar kors och tvärs. Eller de där roliga GIF-bilderna som far runt i alla chattkanaler man är med i. Och dessutom kunna hitta och skicka roliga bilder själv. Att desutom omgivningen inte behöver tänka på att göra något tydligare för mig är ju också en sak som underlättar.

    Att kunna läsa saker och kunna kommunicera med andra på samma villkor tillhör ju absolut mitt tidigare inlägg om delaktighet.

  • Lite funderingar om delaktighet

    Under min uppväxt så har folk i min omgivning gett mig precis lika förutsättningar som mina fullt seende bröder. Jag har alltid kunnat vara med på saker som vi gjort i familjen, alltifrån utflykter till saker vi gjort hemma såsom måla hus, måla staket, greja på tomten etc. Ja, jag har till och med provkört brödernas mopeder på en väl utvald och lugn plats. Under kontrollerade former så visade det sig att det funkade perfekt. 😊

    När familjen var engagerad i den lokala fotbollsklubben var jag med och kollade på när bröderna spelade matcher. Visst, jag såg ju inte alltid vad som hände, men det gjorde inte så mycket. Alltid var det någon som talade om vad som hände, vilket gjorde att jag kände mig som en i gänget och inte ”den blinda”. Dessutom att kunna dela de händelserna med familjen var ju också väldigt roligt.

    Sen vet jag inte hur många gånger jag varit med mina bröder i garaget när de hållit på med sina bilar, både som sällskap men också för att hjälpa till med det jag kunnat bidra med.

    Delaktighet är ju sen inget något man bara får från andra, utan det gäller att bidra själv också. En liten men dock så användbar sak är att under gymnasiet bestämde jag mig för att plugga 10 veckors körkortsteori som tillvalskurs. Nu gissar jag att ni undrar vad sjutton jag ska med det till. Dels tänkte jag att det är otroligt bra kunskap att ha som gångtrafikant i trafiken. Men det är också ett bra sätt att kunna vara delaktig i diskussioner med andra. Det här har visat sig vara ett alldeles utmärkt val.

    Men hur gör man då i röriga sammanhang, där det händer mycket och är mycket folk? En inte alltför lätt nöt att knäcka, jag kan ju inte direkt börja veva med käppen och hoppas på att någon ska reagera. 😂 Nej, här ligger det ju tyvärr mycket på dem man är med, att hjälpa mig med att vara delaktig. Tyvärr har det hänt alltför ofta att man varit på tillställningar, konferenser etc och rätt som det är så har alla försvunnit åt olika håll. Kvar står jag och undrar vart alla tagit vägen. Den känslan är inte kul, att inte vara delaktig eller efterfrågad. Till slut undviker man helt enkelt dessa situationer, det tar för mycket energi helt enkelt.

    Jag hoppas att jag kan öka medvetenheten med det här inlägget. Syftet är att hjälpa er att hjälpa mig. Sen finns det ju andra funktionsnedsättningar där man också har svårt att kunna vara delaktig och jag hoppas även att det här kan vara till nytta även för er. Syftet med den här bloggen är ju att dela med mig av min vardag och hur jag upplever världen så därför hoppas jag att det jag lägger upp även kan vara till nytta även för andra. 😊

  • 7 april 2017

    Vad gör man som synskadad när det uppstår en situation utöver det vanliga? Det fick jag erfara när det där hemska terrordådet på Drottninggatan skedde. Det skedde nämligen under den tiden jag jobbade i Solna, så jag hamnade i utkanten av det hela.

    Det började med att jag läste det på nätet. När det började bli dags att åka hemåt ringde taxibolaget (jag åkte arbetsresor till och från jobbet) och meddelade att de inte kunde ta sig fram alls. Vi kom överens om att jag skulle ta tåget till Knivsta station och åka därifrån istället, för att underlätta lite. Sagt och gjort, en snäll kollega skjutsade ner mig till Solna station och jag gick in där och väntade på tåget. Det var ju i slutet av arbetsdagen så det var mycket folk där då.

    Så långt gick allt som på räls. Helt plötsligt kom det in några poliser och ordningsvakter som sa att alla stationerna måste utrymmas och alla tåg stoppas. Folk blev såklart förvirrade och började gå ut. Mycket rörelse och buller gjorde att jag inte riktigt uppfattade vad som hände men till slut kom en polis fram och sa att vi måste utrymma och erbjöd mig hjälp ut. Jag tackade artigt nej och sa att jag kan hitta ut på egen hand, jag tänkte att han säkert behövs bättre på annat håll.

    Jag lyckades i alla fall ta mig mot utgången och då kom nästa lilla dilemma: Vad sjutton ska jag göra nu? Inga tåg går, folk irrar runt som yra höns och det är totalt omöjligt att få kontakt med någon. Jag tänkte att jag behöver ta mig tillbaks till jobbet på något sätt och lyckades till slut hitta busstationen. Jag visste ungefär var den var, men det tog en bra stund innan jag hamnade rätt. Det kom en lång rad bussar och till slut hittade jag en som gick förbi mitt jobb, men alla bussarna var såklart överfulla, folk pressade sig in och det fanns inte en chans att komma emellan. Till slut fick jag tag i min kollega som tog en promenad och hämtade mig och följde med upp till jobbet igen. Telefonnätet var ju såklart tungt belastat av förklarliga skäl.

    Det slutade i alla fall med en lång väntan och sen kom min bror och hämtade mig på jobbet när trafiken lugnat sig. Men det som jag kommer ihåg mest var att inte en enda människa, förutom den här stressade polisen då, såg att det fanns en person med blindkäpp som såg förvirrad ut. Jag försökte några gånger att få kontakt med någon för att fråga om vägen men det gick inte alls. Man skyndade vidare som att inget hade hänt.

    För mig är det självklart att man hjälper till där det behövs och visar hänsyn till andra. Tyvärr händer det att jag missar sådant för att jag helt enkelt inte ser vad som händer, men man gör såklart det man kan. Men tyvärr verkar det tänket inte finnas idag. Det var säkert hundratals människor som passerade mig och man hade ju kunnat önska att åtminstånne någon kunde frågat var jag skulle och åtminstånne pekat mig i rätt riktning.

    Jag kände mig ganska liten mitt i kaoset, med blindkäpp i högsta hugg på en station som jag knappt visste hur den såg ut, jag hade visserligen åkt tåg därifrån men inte buss. Alla sprang som sagt åt alla håll och ingen varken såg att jag fanns där eller svarade när jag försökte få kontakt med någon. I allt buller och i all rörelse som blev så blir det dessutom väldigt ansträngande att försöka orientera sig. Om någon hade stannat till och bara pekat i vilken riktning jag skulle gå hade hjälpt enormt mycket, så det är ju inga svåra saker vi pratar om. Även väldigt små saker kan underlätta väldigt mycket. Tyvärr leder det här till att man kanske inte litar på att andra människor ställer upp när det väl gäller. Vad gör jag om jag hamnar i liknande situationer igen? Det blir ju lite så att man drar sig från att fråga folk om hjälp, tyvärr.

    Nu var det förvisso en speciell situation men jag ser dessa tendenser lite då och då. Ett exempel är när jag berättade om min bussresa då jag skulle åka och hälsa på familjen i Härjedalen. Men det finns å andra sidan folk som ser och vill hjälpa till och vid dessa tillfällen blir man desto gladare.