Blind vardag

Etikett: Vinter

  • Lite problemlösning

    Att bo i hus kan ibland innebära vissa utmaningar. Utmaningarna blir då ibland även ännu mer utmanande om man som jag, har en grav synnedsättning.

    När det var som kallast i vintras hade vi runt 20 minusgrader och det gjorde att vattnet frös en natt. Så det var bara att klä på sig och bege sig ner under huset och klura på hur jag kan lösa det här.

    Jag fick instruktioner från familjen om att försiktigt värma ledningarna och det gick bra. En hand bakom röret så att jag känner att det inte blir för varmt och framför allt att jag träffar rätt. Sen var det bara att köra på.

    Det är lite stökigt under huset där jag höll till, huset står på berg och precis innanför dörren är det så pass högt till tak att man kan stå ordentligt. Dock blir det lägre ju länge in man kommer tills höjden blir så pass att man bara kan sitta. Ljuset är också begränsat, det finns ett lysrör som lyser upp i alla fall en liten del av utrymmet.Efter lite snubblande på ojämnheterna på marken och ett par smällar i pannan av taket så lärde jag mig till slut hur det såg ut. Jag lärde mig alltså den hårda vägen. 😊

    När jag jobbar med saker som kan göra väldigt ont ifall man inte är nog försiktig, brukar jag försöka hitta sätt att dels göra saker säkert på men också att hålla koll på vad jag lägger ifrån mig sakerna. En värmepistol blir ju ganska varm, så de gånger jag la ifrån mig den och skulle plocka upp den igen gjorde jag helt enkelt så att jag följde sladden. När jag sedan kom fram till den hamnade jag ju på handtaget på den. Det funkade jättebra, tills jag tänkte att Jag ser ju vart den är, så jag kan plocka upp den direkt. Det var dumt, för när jag plockade upp den la jag ena långfingret på den heta metalldelen längst fram. Det blev en rätt skaplig brännblåsa mitt på långfingret. Inget vatten hade jag heller för att kyla med, så det fick bli snö.

    Som om inte det vore nog, jag fick inte lös vattnet den dagen, så jag gav upp och gick och la mig, för att fortsätta nästa dag. Jag stökade på och rätt som det var fastnade jag med samma långfinger i en metallgrej, den lyckades fastna i brännblåsan och hyvla bort den. Det gjorde också väldigt ont. Man kan väl säga att jag fick lära mig den hårda vägen att inte lita på att jag ser vad jag håller på med i alla lägen, speciellt inte i en mörk källare. 😁 Jag brukar annars vara väldigt försiktig av mig, så undrar just vad jag tänkte där. Om jag tänkte alls.

    Till slut, efter ett x antal timmar och en del hjälp över telefon från familjen, fick vi igång alltihop. Det har varit väldigt lärorikkt, dels har jag fått lista ut vilka ledningar som går vart men också hur allt hänger ihop. Vilken del i systemet gör vad. Det blir ju en trygghet inför framtiden också, nu vet jag mer hur det fungerar och det blir därför mycket lättare att felsöka ifall något händer i framtiden. Men också att förebygga och underhålla systemet, så att risken för att det händer något minskar.

  • Besök i Härjedalen

    Besök i Härjedalen

    Vi har inte bara firat jul den här helgen, jag och Mino har både varit duktiga och tränat lite men också lekt och haft roligt i den lilla snön som fanns.

    Här ska vi precis ta en promenad. Mino får då ligga och vänta på att alla ska klä på sig och gära sig klara. Det finns andra skällande hundar i närheten, vilket distraherar honom lite. Men han gör det bra!

    Sen måste man ju ha lite kul också såklart.

  • Ett år med Mino

    Nu har Mino varit här i lite mer än ett år. Helt sjukt vad tiden gått fort och vilken resa vi gjort! Från ett litet busfrö som tar sina chanser att hitta på bus till en lite mer vuxen arbetskamrat.

    Han kom hit i både helt rätt tid och helt fel tid samtidigt. Eftersom det då var mycket snö och hela världen var vit så kom han i rätt tid, men av samma anledning blev det fel tid. När hela världen är vit och det mörknar väldigt fort är jag i väldigt stort behov av hunden, men baksidan är att jag inte kan stötta upp och hjälpa honom när han behöver lite guidning på rätt spår. Det här ledde ju såklart till en del spännande saker, vi gick ju faktiskt lite vilse några gånger.

    Miljön hemma har inte varit några problem för honom att lära sig. Det är dock väldigt enkla och lugna vägar här. Jag bor ju ute på landet och här finns ganska lite distraktioner.

    Däremot vägen till och från jobbet i stan är en större utmaning med alla saker han ska markera. Alla cyklister som swishar förbi, alla bilar som far förbi och alla andra distraktioner som finns. Utmaningen för mig är att hela tiden försöka ligga steget före. Det gör jag genom att ge honom instruktioner längs vägen, t.ex att söka upp övergångsställen, att följa kanten, att leta rätt på trappan etc. Problemet är bara att jag märker att han missar saker för sent. Exempelvis om han ska leta reda på ett övergångsställe och glömmer stanna, då märker jag det först när vi gått ut i gatan. Eller när vi ska svänga av vägen vi går på för att byta väg, då märker jag det först när vi gått för långt, jag skrev ett inlägg om en sådan situation tidigare. Skillnaden mot om jag har någon med mig under tränignstillfällena är att den som följer med kan agera lite extra ögon och förvarna oss om att vi t.ex börjar närma oss ett övergångsställe. Jag kan då be Mino gå fram dit och stanna vid kanten. Eller att jag blir förvarnad om att vi närmar oss den trapp vi ska gå uppför, så att jag i god tid kan förbereda Mino på att hitta den. Med tiden kommer han lära sig vad jag vill att han ska göra och allt kommer gå mer på rutin.

    Det här har givetvis varit väldigt slitsamt både för mig och Mino. Mino ska ju hålla koll så att vi säkert kommer från punkt A till punkt B, medan jag ska hålla koll på vart vi är och hur vägen ser ut framför oss, så att jag kan ge honom rätt instruktioner.

    Dessutom fick vi ett uppehåll i vår träning i våras, då jag blev sjukskriven ett par månader. När jag sedan kom tillbaks till jobbet fick vi börja om igen. Men allt slit har dock lönat sig, nu tycker jag ändå att det går riktigt bra. Mino blir säkrare och säkrare. Ju säkrare han blir desto mindre störd blir han av sin omgivning. Nästa steg är att lära oss en genväg till jobbet, men det får bli senare i vår, när det är så pass ljust att jag kan guida honom på ett bra sätt, då den vägen är utmanande för honom på andra sätt. Det gäller ju också att vi får in rutinerna på rätt sätt, så att jag inte antingen förstör hans dressyr eller att vi helt enkelt går vilse. Det är alltså många saker att hålla koll på.

    Mino är väldigt rolig att jobba med. Han är glad, framåt och vill gärna göra rätt för sig. Han är väldigt lättdistraherad men får man väl kontakten med honom så är han RIKTIGT duktig. Ber man honom göra något och han märker att det inte blev riktigt rätt, gör han om tills det blir rätt och husse blir nöjd. Några missar har det blivit, jag har fått några smällar av stolpar och grenar, vi har missat bussen några gånger då han gått i andra tankar och missat svänga av gångvägen, vi har nästan hamnat på grannens uppfart då han tyckte att det såg så spännande ut där och lite sånt. Men som ny på jobbet så är det helt okej att det blir lite fel tycker jag. Slutresultatet blir i alla fall väldigt bra.

    Leka i snön är aldrig fel.
    Det är verkligen kul att springa i snön tycker Mino.
    Sitter och kikar lite i snön.
    Promenad i Härjedalen.
    Promenad i Härjedalen.
    Lite mys är inte fel.
    Lite mys är aldrig fel.
    Väl framme på jobbet.
    Väl framme på jobbet.
    Redo för lite jobb.
    Dags för lite jobb.

  • Vi jobbar på

    Nu har Mino varit här ett tag, så mer och mer börjar falla på plats. Han har börjat lära sig våra vanligaste sträckor och han ser ut att trivas bra.

    Något som jag inte räknat med är hur mycket jobb det egentligen är med ny hund. Vi ska lära känna varandra och tolka varandras signaler. Men också lära oss alla promenadsträckor vi behöver kunna, med allt vad det innebär. Nu när det är vinter och snö blir det extra utmanande. Så jag kan inte låta bli att tycka att det är lite skönt att snön är borta en stund, det gör det lite lättare att ta sig till jobbet.

    Visst var det mycket jobb när Sally kom också. Hon var också väldigt valpig och nyfiken, men förutsättningarna såg lite annorlunda ut då. Jag bytte jobb i den vevan och var då hemma i lite drygt tre månader. Sen fick jag en tillfällig anställning i Stockholm och dit åkte vi taxiresor. Det här gjorde att vi fick mycket tid att träna ihop oss och sen, lite mer än ett halvår senare, var vi mer förberedda när jag började i Uppsala.

    Mino på morgonpromenad.

    Men jag tycker ändå att Mino jobbar på bra. Han har lärt sig vägen till och från jobbet nästan helt nu. Däremot blir han lätt distraherad av människor, cyklar, bilar och annat som far förbi. Så jag behöver påminna honom då och då att vi jobbar. Det här gör ju att det krävs mer koncentration från min sida, dels att hålla reda på vägen, dels att hålla koll på vad Mino tänker göra men också att se till att han jobbar efter sitt mönster. Jag vill ju inte att han ska tappa det han lärt sig. Det gör det mycket svårare när det är vitt och snö, dels ser jag inte alls var vägkanterna är och dels får han svårare att se dem. Sen blir det betydligt svårare i mörker, för att inte säga omöjligt.

    Jag tycker ändå att han tar steg framåt, det går bättre och bättre för varje dag som går. Sen är han ju en otroligt härlig hund även utanför arbetet. Otroligt glad och nyfiken och vill gärna vara med där det händer saker. Vi har en hel del att jobba på, både med och utan sele, men vi kämpar på. Jag har samma mål med Mino som med Sally, vi ska bli ett så bra team som vi bara kan bli. Och Sally och jag blev ett otroligt bra team, det är fortfarande väldigt tomt efter henne och det kommer det fortsätta vara. Därför känns det skönt att veta att hon har ett skönt pensionärsliv nu.

  • Äntligen fredag

    Då var det äntligen fredag. Skönt att få några dagars ledighet. Vägen till och från jobbet går bara bättre och bättre för Mino, han blir alltmer säker och jag behöver inte hjälpa honom så mycket längre. Det märks på så sätt att i början ger jag kommandon när vi kommer fram till t.ex övergångsställen, när han ska svänga in någonstans etc. Han tar alltmer rätt beslut och det går riktigt bra.

    På hemvägen fick han gå lite ledig sista biten. Jag tyckte att han skulle få gå och nosa lite sista biten. DÅ började han buffa på mig och sen hoppade han runt i snövallen som en liten galning. Han hoppade och studsade i snön ett tag och sen när vi kom fram till det ställe där vi brukar sela på så blev han 100% fokuserad på sitt jobb igen. Han är verkligen som en liten valp ibland. 😁

    Men det känns skönt att bitarna börjar falla på plats. Det märks på honom att han är ung, men han är riktigt duktig på det han gör och det märks att han verkligen vill göra rätt.

    En liten vilopaus på kontoret.

  • Ännu en lat dag

    Idag har vi jobbat hemifrån. Tror att det är bra att köra varannnan dag för Minos skull, i alla fall i början. Då hinner han återhämta sig ordentligt.

    På hemmaplan börjar han bli riktigt varm i kläderna. Eller ska man säga varm i pälsen när det gäller hundar? Nu hittar han de flesta vägarna här runtomkring utan problem. Ibland har han saktat in och tvekat lite, men det går bättre och bättre.

    Sen är ju snön så vansinnigt kul. Dels finns det så mycket att nosa på men det är också kul att hoppa i snövallarna. Och snöbollarna är såklart roliga att leka med. Idag under lunchpromenaden hittade han en perfekt snöboll som han kastade omkring. Han kastade iväg den och skuttade glatt efter och hämtade den.

    I morgon blir veckans sista dag och då kör vi som vanligt jobb i Uppsala.

  • Ytterligare en arbetsdag

    Idag har vi varit på kontoret igen. En del kollegor som velat säga hej åt Mino vilket han tycker om. Nu börjar även vägen till och från jobbet gå riktigt bra. Vissa ställen är fortfarande lite röriga men på det stora hela går det riktigt bra.

    Det händer ju dessutom massa spännande saker hela tiden. En massa konstiga ljud från byggnadsmaskiner, bilar och lastbilar som swishar förbi och människor som ser spännande ut. Härom dagen till exempel, då passerade vi en människa med en lunchpåse i handen och då var Mino såklart tvungen att kolla vad som fanns där i förbifarten.

    Väl på kontoret är det iallafall lugnt och skönt.

    I morgon jobbar vi hemma igen, så det blir en liten vilodag för Mino.

  • Vinten dök visst upp igen

    Då har vintern dykt upp igen. I morse när vi vaknade var  allt vitt igen, då hade vi fått en laddning blötsnö som nu har fryst.

    Eftersom solen kikade fram runt lunchtid så tänkte jag att vi tar en promenad i solskenet. Det tyckte Mino var så pass kul att han bara var tvungen att skutta i snövallarna när han fick vara ledig. När vi var på väg hem var han bara tvungen att plocka upp en jätterolig snöboll. Sen skuttade han runt mig med den i munnen, kastade upp den i luften och hämtade den och fortsatte skutta runt. Till slut fick jag säga åt honom att lugna ner sig lite, kändes inte tvärsäkert direkt att leka efter en väg. 😁  Sen blev det jobb i sele sista biten hem och då är det alltid ordning och reda.

    Under eftermiddagsfikat fick han dock springa ut och leka i snön på tomten. Tänk att snö är så kul när man är hund.

  • Vad har det inneburit för mig att ha morföräldrarna nära?

    När jag var tre år flyttade familjen från en lägenhet i Knivsta till ett litet hus ute på landet. Vi bodde då ca fem kilometer ifrån landsvägen, längs en smal skogsväg. Mina morföräldrar bodde redan där sedan länge, de hade byggt ett hus där så vi hade bara 300 meter grusväg mellan oss.

    Det här gjorde att vi barn kunde gå eller cykla till mormor och morfar precis som vi ville. Det hände ganska ofta att de tutade när de körde förbi oss på väg hem från jobbet för att tala om för oss att de kommit hem.

    För mig har det betytt väldigt mycket att ha dem så pass nära. Jag har kunnat gå eller cykla dit och hälsa på när jag velat, dit var man alltid välkommen när som helst. Om de höll på med något så fick man gärna vara med och hjälpa till eller så tog de en liten paus och satt och umgicks en stund. Och ja, ni läste rätt, jag cyklade dit ibland. Eftersom alla runt vägen visste vem jag var så var det aldrig några problem, jag ser ju litegrann så jag har ju koll på vart vägen går. Sen gissar jag att man tyckte att det var lite roligt också att jag kunde åka runt på samma villkor som alla andra.

    På tal om att cykla, när jag var 6 år köpte vi en tandemcykel, ni vet en sådan där cykel man kan cykla två personer på. Den har genom åren använts minst sagt en hel del, vi cyklade runt en hel del med familjen när vi skulle hälsa på bekanta inom cykelavstånd från där vi bodde. Sen cyklade jag och min mormor så gott som varje helg ner till macken en mil bort och köpte tidning. En och annan glass slank även ner när vädret tillät. När vi flyttade ner till byn cyklade hon på sin vanliga cykeln er till oss (ca 8 km), hämtade mig och cyklade någon mil eller så, för att slutligen cykla hem samma väg. Men det var aldrig några problem.

    Jag har även varit med henne ut i skogen för att plocka både bär och svamp. Vi var runt på alla möjliga ställen, både efter skogsvägar men också rakt ute i spenaten. Hon visade vart det fanns saker att plocka och sedan kunde jag dammsuga det stället.

    Även jag och min morfar hade mycket för oss. Jag vet inte hur många gånger jag sprang och klippte gräsmattan hos dem. De hade två ganska stora gräsytor som jag kunde fixa, utan att göra alltför stor skada. Jag hade ju lekt på tomten ända sedan jag kunde gå, så jag kände ju till i princip varenda sten. Så det gick alldeles utmärkt. Även när det gällde att byta däck på bilen, skotta snö, fixa något på huset etc så var jag med och antingen tittade på eller hjälpte till med det jag kunde.

    Under vinterhalvåret eldade de en hel del. Då var jag alltid med när veden skulle tas reda på, alltifrån att klyva till att ta in veden i boden och göra snygga och prydliga travar. Den ena klöv ved och den andra bar in den och travade upp den.

    Mina morföräldrar har alltid gillat att åka bil och se sig om. De kunde spontant komma och hämta oss barn för att åka på en liten utflykt. Dessutom, om jag behövt skjuts någonstans, har de alltid erbjudit sig och gladeligen kört mig. Även fast jag kunde ta mig mellan Västerås och hemmet den tiden jag pluggade körde de mig väldigt ofta, dels för att de ville komma ut och se sig om lite men också för att underlätta så att jag hade energi till att plugga eller vara ledig med familjen. När jag hade ledarhundsutbildning en bit utanför Stockholm körde min morfar mig. Ja, det är åtskilliga mil de ställt upp vilket jag är otroligt tacksam för.

    Min mormor gick bort i januari för nio år sedan. Trits att hon alltid varit pigg och frisk fick hon cancer och gick bort 71 år gammal. I juli i år gick även min morfar bort, även han i cancer och för tidigt, 78 år. Han har varit sjuk i många år och haft väldigt väldigt ont, därför har det varit helt naturligt för mig att finnas där och hjälpa till med det som behövts, alltifrån att klippa gräsmattan, fixa med saker i huset eller bara sitta och prata en stund om allt och ingenting. Varje gång tog vi mat med oss och åt med honom, vilket han tyckte mycket om. Så när jag tittar tillbaks så känns det så skönt att jag kunnat ge tillbaks åtminstånne en liten del av vad jag fått genom åren.

    Det som har varit (och är) så skönt med familjen är att jag aldrig hört ”Nä, det där klarar du inte”. Utan jag har alltid kunnat vara med på något hörn, oavsett vad vi hittat på. Jag tror att det beror mycket på vilja, dels vill jag vara delaktig i vad andra gör, men också att andra vill att jag ska vara delaktig.

  • Ett tag sen senast

    Nu var det ett tag sen igen jag skrev här på bloggen, bortsett från mitt senaste inlägg då. Lite saker har hänt på sista tiden, bland annat har Sally varit sjukskriven en tid då hon tagit bort några knölar. Än en gång konstaterade jag då vilken enorm hjälp hon är, hon kunde inte jobba på lite mer än en månad på grund av detta och det var såklart precis när vi fick massa snö före jul. Jag tog faktiskt en bild på hur det såg ut, snacka om att allt var vitt.

    Såhär såg det ut.

    I början fick hon bara ta små korta rpomenader. Så jag tänkte första kvällen att jag tar en liten sväng utanför tomten bara. Snön fullkomligen vräkte ner, så vi gick bara precis utanför huset. Hon gjorde det hon skulle och sen skulle vi ta oss in i värmen igen. Problemet var att eftersom hela världen var vit, det var kolsvart ute och snön vräkte ner så såg jag inte var jag var och i vilken riktning jag gick. Efter ca 10 vändor fram och tillbaks (kändes det som) krockade jag med grindstolpen och då förstod jag var jag var.

    Sen gick tiden och det gällde att navigera sig fram mellan snövallarna så gott det gick. Ni vet, i vissa bilar finns ju teknik som gör att bilen håller sig i rätt fil. När den inte riktigt hittar linjerna så letar den efter dem och kör lite fram och tillbaks över vägen, precis så kände jag mig när jag studsade fram mellan snövallarna. Oftast gick det bra, men ibland försvann jag ner i dikena. Gissa om det var skönt när hon kunde börja arbeta igen!

    Sally repade sig dock bra efter det här, men för någon månad sedan råkade hon trampa snett på en äng och gjorde illa benet. Hon har dock repat sig bra även från det här men det har inneburit lite mer sjukgymnastik. Som tur är har jag haft vänner/kollegor som hjälpt till lite extra under den tiden, vilket är guld värt!

    På tal om Sally så fyllde hon 10 år för några dagar sedan. Tänk vad tiden går gott, det var ju nyss som hon kom ju. I maj var det sju år sen jag fick henne och därmed min första ledarhund. Vilken resa!

    Ute på tidig morgonpromenad. Lugnt och stilla.

    Sen har jag även varit uppe i Härjedalen hos familjen några svängar och bland annat åkt skoter, varit på lite utflykter och grillat och ätit kålbulle och har allmänt haft det bra där. Om ni inte läst mitt förra inlägg så kan ni se där hur en bussresa kan fungera om man är synskadad.

    Så nu ser vi fram emot våren, även om snön kan vara trevlig. Skönt att det blir lite varmare och framför allt ljusare.