Det blir så uppenbart hur mycket användning jag har av min hunds hjälp. Nu har hon råkat ut för en eländig magsjuka, vilket gör att hon får stanna hemma och vila upp sig tills hon är frisk. Nu är hon dock mycket bättre, så snart får hon jobba igen.
Det märks extra tydligt när det gäller att ta sig fram i mörker. När det är mörkt ute ser jag absolut ingenting, bara ljuspunkter från lamporna och blänker dessa i vägen blir det ännu mer förvirrande och vilseledande. Samtidigt som det är väldigt ansträngande för huvudet så tänker jag att det borde gå i alla fall.
I praktiken leder detta till att jag dels riskerar att gå in i saker. När det är mycket detaljer (ljuspunkter som reflekteras överallt) så försvinner detaljer som vägkanter, människor, hus och andra saker som kan tänkas stå ivägen. Dessutom tappar jag orienteringen och har svårt att veta var jag är. Detta leder till att jag måste ta det väldigt försiktigt och samtidigt vara med i huvudet hela tiden och vara på min vakt hela tiden för att inte krocka med någon och dessutom veta var jag är.
Har jag hunden, eller någon annan som ledsagar, blir det mycet lättare. Då kan jag lämna ifrån mig kontrollen och spara mycket energi på detta. Det är stor skillnad.
”Man saknar inte kossan förrän båset är tomt” brukar man ju säga och jag kan bara hålla med. Jag visste inte att hunden kunde vara till så stor nytta förrän jag faktiskt inte kunde ha henne med. Men envis som man är så får det gå ändå, det viktigaste är att hon blir pigg och frisk så att vi kan jobba och ha många roliga stunder tillsammans.
Lämna ett svar