Blind vardag

Etikett: Hund

  • En liten höstutflykt

    För ett tag sen var jag och hälsade på delar av familjen som flyttat till Härjedalen. En dag när det var fint väder tänkte vi göra en utflykt och åka och titta på en fors, Hoedestupet. Det kom till under den tid som man flottade timmer på vattnet och just här var det så trångt att man var tvungen att spränga en ny del av ån. Sagt och gjort, vi åkte iväg och efter några mil på en grusväg ut i skogen kom vi fram.

    Från parkeringen ner till själva forsen gick en stig full med sten och rötter. Man gick ner för en ganska brant backe och sedan efter ån bort till en liten grillplats. Jag hade såklart Sally med mig då det fungerar riktigt bra att ha henne med i sådana här miljöer. Hon är riktigt skicklig på att se till att vi går på ett bra ställe.

    Vi började gå ner mot forsen men rätt som det var såg hon att det blev blött på ett ställe. Hon bestämmer sig då för att göra en rätt hastig undanmanöver, varpå jag snubblade till på en hal sten och rätt vad det var så stod jag med huvudet fastkilat mellan två trädstammar. Så där stod jag och funderade på vad sjutton som hände egentligen och det undrade nog alla. Måste sett hemskt kul ut.

    När jag kommit loss så gick resten av biten bra. På ett ställe får man gå ändes ån och där blir det smalt, men det gick bra. Väl framme grillade vi korv och Sally fick nosa runt och upptäcka området medan vi grillade. Jag var nära kanten åtminstånne några gånger fick jag upplysningar om så till slut parkerade jag på ett ställe tills vi åkte hem. Tyckte att det var säkrast, så att jag inte av misstag fick ett höstdopp. 🙂

    En bild på naturen vid forsen
    Jag och Sally
    Några bilder från Hoedestupet

  • Vinter och snö

    Här går det undan, snart första advent och julen närmar sig med stormsteg. Själv är jag kvar i sommaren, vad hände? Månaderna fullkomligen försvinner iväg.

    När det börjar närma sig advent och jul blir det lite lättare på något sätt, julbelysning brukar komma upp i trädgårdarna vilket lyser upp lite. Ibland är det snö vilket gör att allt blir vitt och ljust.

    En nackdel med snö är ju såklart att allt blir vitt och det blir svårare att orientera sig. Om det finns en husvägg, buskar, staket etc efter vägen så kan jag navigera på ett ungefär efter dessa, men om det är helt öppet blir det svårare. Det har hänt åtskilliga gånger att jag råkat trava rakt ner i ett dike och fått snö upp till knäna. Vid ett tillfälle så har jag råkat gå rakt ut på en åker. Min första tanke var att de plogat väldigt konstigt, eftersom det var så ojämnt, men sen insåg jag att jag råkat trava iväg rakt ut på en åker. Då kom ju nästa problem, jag ska hitta tillbaka också. Det gick lyckligtvis bra. Men när jag sedan skulle hem gjorde jag precis samma sak, fast på ett annat ställe. Det såg nog rätt roligt ut med spår som ledde rakt ut på åkern, helt slumpmässigt och dessutom på två ställen.

    En annan spännande sak är alla machaller som ställs ut utanför affärer, restauranger etc. För det mesta står dem intill husväggen, men vissa står lite längre ut på trottoarerna. Än så länge har jag inte trampat i någon, men däremot har jag känt att det helt plötsligt blivit väldigt varmt precis vid sidan av mig. Visst, de syns bra i mörker, men om dem råkar hamna på sidan av mitt väldigt smala synfält så försvinner dem totalt.

    Nu är det dags att ta dagens sista promenad med hunden. Det snöar för fullt och kvällspromenaden brukar hon få ta utan sele, vilket innebär att hon får gå och nosa som hon vill och att jag sköter navigeringen själv. Oftast går det bra då jag känner till området utan och innan, men nu när det kommit mycket snö och fortfarande snöar så kan det ibland bli lite klurigt. Får se om det händer något spännande på vägen. Vem vet.

  • Två spännande dagar på konferens

    Nu har vi kommit hem från en konferens med jobbet. Vi var på en konferensanläggning där vi övernattade.

    För min del blir det ganska mycket att ta in. Hur ser det ut där vi kommer att vara? Var kommer vi att hålla till? Var ligger mitt rum? Var ligger matsalen? Ja, en massa saker. Lägg till även att det är mycket folk överallt och att ljudnivån är ganska hög. Det blir en hel del att ta in i huvudet.

    Inför den här resan så var det lite oklart hur jag skulle göra med Sally. Det slutade med att hon helt enkelt fick följa med, vilket har fungerat perfekt! Eftersom hon har ett otroligt bra bildminne gick det väldigt snabbt för henne att lära sig våra vanligaste ”rutter”. Så det var inga som helst problem att navigera sig fram i en ganska rörig och stökig miljö.

    En annan sak, som jag inte ens tänkt på förrän nu, är att det gick mycket lättare att hänga med i samtal, på gruppövningar etc. Som jag tidigare nämnt så är det en utmaning att lära sig nya miljöer och det går åt mycket energi till detta. Även bullriga miljöer och mycket människor i rörelse är en utmaning. Nu när jag hade hunden med mig så blev det här inget problem alls egentligen. Det sparade mig mycket energi och jag kunde lägga den på att hänga med på allt vad vi skulle göra istället. Jag upplevde att jag kunde slappna av mer och blev lite mer social helt enkelt.

    Sen är det alltid skönt att kunna ha möjligheten att ta sig fram på egen hand. Nu har jag förmånen att ha världens mest omtänksamma och hjälpsamma kollegor, som gärna hjälper till där det behövs, men samtidigt vill jag ju inte att de ska känna sig låsta att behöva hålla koll på mig. Jag vill ju att de ska ha det lika trevligt och avslappnat som jag har det.

    Så för mig var det väldigt värdefullt att kunna ha med mig Sally under de här dagarna. Två toppendagar helt klart!

    Efter att ha gjort ett utmärkt jobb så blev det en belöning i form av ett gott ben när vi kom hem.

  • Problemlösning

    Någgot som ibland kan ställa till det för mig är när man råkar ut för vägarbeten eller på annat sätt inte kan ta sig fram den normala vägen. Eftersom jag inte kan överblicka hur det ser ut så blir det lite svårt att hitta runt detta. Därför är det så skönt att kunna få den hjälpen ibland.

    Härom veckan var vi på väg till jobbet. Vi brukar då ta en väg ner för en trapp vid en av tågperrongerna, för att det brukar vara en lite lugnare väg. Jag ber därför Sally att leta rätt på trappan när vi börjar närma oss. Den här gången gick hon glatt fram till räcket och visade mig det, men vänder sedan och går åt ett annat håll, förbi trappan. Jag tänker att hon ska få visa vad hon tänker göra. Sen stannar hon till och visar mig en dörr. Jag ber henne då att leta upp trappen igen vilket hon glatt gör, men går tillbaks igen till samma dörr. Det kommer då en förbipasserande människa och säger i förbifarten att rappan är avstängd och att jag då står vid hissen. Sally har alltså räknat ut att ”Nej, vi kan inte ta trappan nu så därför tar vi hissen istället.

    Till saken hör att vi aldrig tagit den hissen tidigare. Så därför blir jag extra imponerad över vilken problemlösningsförmåga och engagemang hon har.

  • Glad midsommar!

    Önskar alla en Glad Midsommar!

  • Det blev visst vinter igen

    Det blev visst vinter igen, för några veckor sedan så trodde man nästan att sommaren var på väg. Men några bakslag får man ju räkna med.

    Jag har absolut inget emot vinter och snö, en kall och solig vinterdag kan vara väldigt härlig och snön lyser ju upp mycket. Men däremot blötsnö och slask är ju inte så kul direkt.

    Nu i morse, när jag var ute med hunden, var det ett par minusgrader och soligt. Jätteskönt verkligen! Det påminde mig om våra fjällresor som vi gjorde när jag var liten.

    Bild från morgonpromenaden.

    När jag var 12 år så åkte jag upp till Åre med min farmor och farfar och fick lära mig åka slalom. Det fanns en skidskola som lärde bland annat synskadade poersoner att åka slalom och de hade en veckas kurs där som var samtidigt som min farmor och farfar var där. Så jag bodde med dem och var på skidskola dagtid. Jättekul tyckte jag. Efter det så har vi även varit upp med övriga familjen och åkt skidor några år och jag har även åkt med skolan på några dagsutflykter, bland annat till Kungsberget och Romme.

    Nu kanske ni undrar hur sjutton jag vågar åka slalom när jag knappt ser något alls. Faktum är att det går riktigt bra. Jag åker före en seende person, som säger hur jag ska åka. Jag hade då en väst på mig där det stod Synskadad och den bakom hade en väst där det stod Ledsagare, för att tala om för övriga åkare att man ska försöka undvika att åka in emellan. Där det är smalt och trångt har vi löst det så att jag åker efter den som guidar mig, då jag kan ta sikte på den gula västen.

    Att åka lift går också fint, man får be liftpersonalen om lite hjälp att fånga in pinnen bara. Även då åker jag sist, så att jag ser var den som guidar mig hoppar av.

    Det handlar väldigt mycket om att kunna våga lita på instruktioner. Jag måste ju hela tiden lita på att den som åker bakom har koll. Särskilt när man åker ovanför trädgränsen. Det är förvisso väldigt häftigt, då man ser väldigt långt och det är en fin miljö, men å andra sidan försvinner alla referenser och perspektivet gör att jag tycker att det ser ut som att jag är på väg utför ett enormt stup. Men det är en härlig upplevelse som jag ändå inte velat missa.

    Nu har jag inte åkt slalom på över 10 år, frågan är om jag skulle våga. Man blir ju försiktigare/klokare med åren sägs det.

  • En liten kvällspromenad i solen

    Vilket härligt väder vi har fått! Nu märks det att våren börjar närma sig.

    En bild på Sally när vi är på väg hem från en halv mil lång promenad.

  • Idag firar vi tre år

    Idag är det på dagen tre år sedan Sally flyttade in här. Det har varit tre intressanta år och jag kan inte låta bli att fundera över vad som hänt på dessa år.

    Jag minns att en av de första dagarna jag hade henne skulle vi ut på kvällspromenaden. Det hade då blivit mörkt och jag fick för mig att ta en längre promenad, bara för att jag kunde. Då insåg jag på riktigt att det här kommer bli riktigt bra. Jag kan ta mig fram varsomhelst, närsomhelst.

    Sedan har allt rullat på, vi jobbar på väg till och från jobbet, men det blir också en del andra äventyr och hon tyker fortfarande att det är lika roligt att få släpa runt på sin husse, oavsett om vi ska handla något, gå till jobbet eller bara ta en promenad. Om det inte regnar eller är slaskväder såklart.

    Sen har vi såklart råkat ut för lite utmaningar längs vägen. Några veckor efter att hon kommit gjorde hon illa sin ena tass, vilket gjorde att hon fick skutta på tre ben ett tag. Men det gick snabbt över men arbetslusten fanns ändå, trots att hon fick vila under tiden tassen läkte.

    Nu hoppas vi på många fler år och hon får fira med ett vansinnigt gott ben.

  • Morgonpromenad

    Nu har vi precis klarat av morgonpromenaden. Det brukar vara skönt att ta en liten promenad på morgonen, det tycker både jag och Sally. Just idag var det spöregn och bara några få plusgrader så när Sally gjort vad hon skulle så stannar hon och visar med hela sitt kroppsspråk att nu går vi hem husse. 🙂

    Förra helgen var det dock desto bättre. Då var det en härlig vinterdag, tyvärr då utan snö. Men såhär såg det ut:

    Bilderna är tagna förra helgen under min och Sallys morgonpromenad.

  • Blåsigt värre

    Det blåser just nu halv storm ute känns det som, men det hör väl årstiden till antar jag. Då kan jag inte låta bli att fascineras av hur mycket jag egentligen använder min hörsel till saker när jag är ute och går.

    Vi var på väg hem i mörkret efter grusvägen härutanför. När vi går så ser jag ett par lysen ganska långt borta men jag kan inte bedöma avståndet fram till dem. Eftersom det låter en hel del från vinden hör jag inte vad det kan vara. När vi kommit en bit till stannar hunden intill kanten och en bil passerar oss. Jag hör den då på kanske bara ett par meters håll. Hade jag inte haft hunden vid det tillfället hade jag säkert stannat så fort jag sett lamporna, men hade nog då fått stå där en stund. Hade bilen kommit bakifrån istället hade jag nog inte upptäckt den förrän den var precis inpå ig.

    Jag kan även få svårt att lokalisera mig när det blåser mycket, när det dessutom är mörkt ute blir det ännu svårare. Jag lyssnar på något sätt hela tide efter saker jag passerar, t.ex hus, staket, skog eller vad det nu kan vara och med hjälp av det kan jag lista ut var jag är. Nu när detta försvann så märkte jag att det blev mycket svårare och jag är då glad att jag har en fyrbent kompis som ser till att jag kommer rätt.

    Nu ligger hon och vilar sig i form i sin bädd och väntar in veckans sista arbetsdag.